Bloggpaus på obestämd tid



Som ni ser här ovanför så kommer jag ta en bloggpaus ett tag för att överväga vad jag känner att jag vill och vad som är rätt. Jag måste prioritera mitt eget mående först och jag dömer mig själv så hårt när jag inte lyckas. Jag kanske blir borta från bloggen i tre dagar, kanske tre månader eller för alltid, det kan jag inte säga än. Men jag börjar med att ta en paus så får vi se senare vad som händer. Kanske är det bara en dålig period...

Ha det bra så länge mina fighters! Kram.




Debattartikel - Skulle du låta ditt eget barn kvävas i sina spyor?



Igår delade Nyheter24 mitt öppna brev till Åsa Regnér och jag hoppas att fler människor kommer dela, gilla och kommentera detta då det är ett sådant otroligt viktigt ämne som behöver pratas mer om. 


Detta måste uppmärksammas då 90% av de som söker LSS idag får avslag. 1 av 10 får gå på toaletten. 1 av 10 får äta. Hur ska vi bedöma vem? Ska vi dra lott? Snälla, jag ber er att dela detta viktiga inlägg. VI kan göra skillnad. Vi måste se till att människor inte värderas olika för jag hoppas att ni håller med mig om att de funktionshindrade är exakt lika mycket värda som oss andra, men för att kunna göra skillnad måste vi alla engagera oss. Gör din del och uppmärksamma detta så vi kan protestera!

Direktlänk till artikeln.




Varför självskadar man?

När man mår dåligt psykiskt kan det vara lätt att finna olika typer av självskadebeteenden som en tröst, vilket många som aldrig varit i den sistsen har svårt att förstå. När man skadar sig själv så handlar det oftast inte om att man vill dö, men man vet inte riktigt hur man ska hantera smärtan man känner inombords.

Tänk dig att du haft en dålig dag på jobbet och när du väl är hemma slår du i tån i tröskeln. Under de minutrarna det gör ont så fokuserar du inte på den dåliga dagen på jobbet för du tänker bara på smärtan i tån. Ungefär så kan man beskriva självskador med. För stunden glömmer man bort det onda inombords, för att man fokuserar på en annan typ av smärta, som för vissa känns lättare att hantera.

Tyvärr är ju inte självskada lösningen på problemet då det skadar en mer än hjälper en och därför kan det vara bra att hitta andra sätt att hantera sin psykiska smärta på. Någon sorts aktivitet där man får bort fokuset från insidan kan vara bra att göra istället, så som att måla, virka, baka, träna, lyssna på musik, spela gitarr och så vidare. Men det gäller att förstå vad för anledningar det kan finnas till att skada sig själv. När man är mitt i skiten kan det kännas som den enda utvägen, även om man innerst inne vet att det bara kommer göra det hela värre, så därför är det viktigt att inte döma de som skadar sig själva. De gör inte detta för att de tycker det är kul, de gör det för att överleva och för att försöka ta sig igenom smärtan de har på insidan.





En bra helg

 

I fredags när Dennis kom till mig överraskade jag honom med middag och fin dukning med ljus och så vidare. Var så skönt att bara få mysa till det lite och faktiskt duka upp finare för en gångs skull då vi alltid äter i soffan annars både hos honom och hos mig haha. Jag lagade i alla fall en köttgryta med grytbitar, paprika och creme fraiche med smak av parmesan och vitlök, serverat med pasta. 

Igår var vi hos mina föräldrar och umgicks med hela familjen. Köpte mat från burger king och sen gjorde vi chokladpudding, grädde och vaniljsås. En riktigt rolig dag med familjen och min morbror och vi skrattade jättemycket som vi brukar göra tillsammans.

Jag är så otroligt kär i denna mannen alltså. Han gör mig så glad så det är riktigt roligt att göra saker åt honom då han verkligen ger tillbaka av så mycket annat. Även om mitt humör pendlar mycket och han ibland kan säkerligen bli trött på mig så ger han inte upp. Dennis, jag är så glad att jag fann dig och att du finns i mitt liv. Tänk om jag aldrig hade skrivit den där konstiga ironiska statusen i Frölundatjötet på facebook så kanske vi aldrig hade träffats. Du gör mig lycklig, även om du ibland går mig på neverna haha. Puss hjärtat. ♥




Lite kvällspepp

Jag vill bara titta in och skriva lite kvällspepp, både till er och till mig själv.
Hittills har du överlevt 100% av dina dåliga dagar. Du klarar dig galant! Tänk på vilken kämpe du faktiskt är som klarat dig igenom allt du gjort. Som reser sig upp varje gång du faller. Du är inte en svag person. Du är inte värdelös, du är stark och helt fantastisk! Du är tillräcklig och bra exakt som du är. Du klarar allt så våga tro på dig själv!





Ett armband från Neas smycken


För några dagar sen fick jag hem ett helt underbart fint armband från Neas Smycken.
Jag har känt Linnéa i många år nu och självklart ville jag ha ett armand från henne. Hon är ju så otroligt duktig och jag blev jättenöjd med armbandet.  Jag tycker ni ska kolla in hennes andra smycken.

Direktlänk till hennes facebook
Direktlänk till hennes instagram




Ett öppet brev till Åsa Regnér

Hej Åsa!
Mitt namn är Evah Åberg och jag jobbar som personlig assistent. 
Jag har lite funderingar kring detta med indragningarna ni gör inom assistansen. Vem är det som tjänar på dessa indragningar och vad tjänas på detta? Om min brukare får indragen assistans så innebär det inte bara att min brukares liv sätts på spel, det innebär också att vi assistenter blir arbetslösa och mister vårt levebröd. Vem ser till att vi får ett nytt jobb med tanke på den arbetsbrist som finns? Vad tjänar samhället på att jag som assistent mister mitt jobb och får söka bidrag för att ni skär ned inom mitt yrke?

Ni offrar inte bara brukarens liv när ni gör på detta viset, ni offrar även alla assistenter med familjers liv. Ni gör även så att brukarens anhöriga får säga upp sig från sina jobb för att orka med att ta hand om personen med särskilda behov, för hur ska man både orka och hinna med att både ha ett heltidsjobb utanför hemmet och även i hemmet för att sköta om sin familj som behöver hjälpen för att överleva?

Vi som jobbar som personliga assistenter gör en väldigt stor insats då vi ansvarar för andra människors liv och ser till att de får leva ett så bra liv de kan, men vi bidrar också till samhället genom att betala skatt för att vi faktiskt jobbar. När ni skär ned inom assistansen gör ni alltså fler människor arbetslösa och det ges allt färre arbetstillfällen. Är det så vi ska ha det i Sverige, mer arbetslösa och mindre hjälp till de som verkligen behöver det så de med särskilda behov dör på kuppen? Hur tänker ni när ni offrar så många människors liv och ser till att så många blir arbetslösa?

Om du Åsa Regnér får ett eget barn som har särskilda behov, hur skulle det se ut då? Skulle du resonera på samma sätt och sakta men säkert se ditt barn tyna bort? Skulle du låta ditt barn kvävas i sina spyor eller dö i ett epilepsianfall? Skulle du låta dig själv gå in i väggen för att du inte längre orkar vaka över ditt barn dag som natt, samtidigt som du försöker jobba utanför hemmet och ta hand om ditt hem och dina andra barn? För det är exakt det här som händer hos familjer i Sverige där ni tar bort assistansen.

Assistansen är frihet och en rättighet. Assistansen behövs, för vi assistenter räddar liv dagligen och utan oss dör Sverige. Till sist vill jag säga till dig komma ihåg den gyllene regeln; behandla folk som du själv vill bli behandlad!

Ett svar uppskattas gärna.
Mvh Evah Åberg.





Jag hatar inte män, men jag hatar att förminskas

Jag hatar hur liten män får mig att känna mig. Hur de får mig att känna att jag aldrig kommer kunna leva upp till deras visioner om hur en kvinna är och ska vara. Hur de trycker ned och nedvärderar en kvinnas kunskaper, känslor och tankar. Hur de tror att jag som kvinna inte kan någonting och inte ens vet vad en såg är, för det är ett manligt redskap, något som bara män kan och vet. 

Jag hatar hur man ska tycka synd om män för att det är så män är, de kan inte rå för sina behov av att nedvärdera kvinnor, kränka kvinnor och hela tiden få dem att känna sig underlägnsa och värdelösa. Jag hatar hur det daltas med män. Jag hatar att jag fortfarande är rädd för att säga till en man som trycker ned en kvinna att det inte är kul, att det inte är rätt. Jag hatar att jag fortfarande inte vågar säga till en man som objektifierar en kvinna för att jag inte vill "ställa till en scen", för att jag inte vill skapa osämja för det är det som händer när man rättar en man. Jag hatar mäns argument med: "inte alla män." eller "kvinnor gör sådant mot män också!" så fort man startar en debatt om hur män behandlar kvinnor. 

Jag hatar att jag ska behöva finna mig i saker för att en man "har behov". Att jag ska behöva finna mig i att må dåligt och känna mig värdelös för att samhället anser att män alltid har rätten på sin sida. För män måste ju få skämta sexistiskt, kolla på porr, känna att de har övertaget och avfärda en kvinnas känslor och tankar.

Hur blev det så här? Hur blev män och kvinnor så olika värda? Hur blev saker "manssaker och kvinnosaker"? Hur blev det så snett, att en mans känslor, tankar och behov ska gå före kvinnans för hon är bara överkänslig om hon reagerar på något en man gör? Hur kommer det sig att en kvinna alltid måste ta hänsyn till mannens behov och känslor, men mannen aldrig behöver ta hänsyn till hennes?

Att se detta överallt i vårt samhälle och samtidigt behöva ständigt möta detta själv i olika sammanhang med män gör mig ärligt talat otroligt ledsen, det gör ont i själen på riktigt. Jag hatar inte män, men jag hatar att ständigt förminskas.

 
Fanny Åström är skapare till denna bild




9 sätt att överraska din partner

♥ Lägg ut en fin lapp på kudden exempelvis. - Att sprida ut små lappar så som i kylen, på toaspegeln, på kudden osv tycker jag är jättemysigt. Man blir så glad av att få ett fint meddelande där man minst anar det.

♥ Skriv ett brev. - Om du vill skriva mer än små lappar så varför inte skriva ett brev om vad du känner för personen och hur mycket personen betyder för dig? Skriv det du känner och skriv det helst för hand för det blir mer personligt!

♥ Laga en god middag. - Din partner kanske kommer hem från jobet kl 18, se då till att ha maten klar till personen kommer hem. Duka upp lite finare och tänd ljus. Personen kommer förmodligen bli jätteglad för att du engagerar dig så och bryr dig!

♥ Ring helt spontant. -  Slå en signal berätta att du älskar din partner och längtar efter personen. Jag skulle bli superglad för detta och tror att fler blir det!

♥ Skriv en lista på vad du älskar med din partner. - Kanske är det hur personen skrattar eller hur personen kollar på dig när hen är nyvaken.

♥ Om ni har barn, så glöm inte att beröma varandra som föräldrar. - Att berätta för någon vilken underbar förälder personen är, är en av de finaste komplimanger man kan ge. Berätta att du är stolt över att ha skaffat barn med just denna personen.

♥ Pussa och kramas spontant. - Beröring är otroligt viktigt i ett förhållande och då menar jag inte enbart sexuell beröring. Krama om personen bakifrån när hen står och diskar, pussa personen på Ica, håll handen på stan och så vidare. Spontan beröring ökar oftast intimiteten och den bra känslan i förhållandet.

♥ Tänd ljus och ge din partner massage. - Hur mysigt är det inte med lite massage, tända ljus och lite avslappnande musik? Alla kan vi behöva avslappning ibland och detta är ju perfekt för då får ni även lite beröring.

♥ Lägg ut en bild på facebook och skriv något fint. - Detta kanske inte passar alla, men jag personligen skulle bli jätteglad över att min pojkvän lägger ut en bild och skriver en fin text så fler kan se hans känslor för mig, för självklart vill jag att alla ska se att vi är ett par.

Detta är en repost och jag postade inlägget första gången i min blogg 27/9-2015.





Tävling - vinn armband från AldrigEnsam

 
 
Jag har nu fått chansen att lotta ut 5 stycken armband i silver från AldrigEnsam. Armbandet får man själv pärla ihop för att få rätt storlek på bandet och självklart följer alla delar man behöver och en instruktionslapp med i paketet. Många finner det rågivande och som en terapi att pärla så det kan hjälpa många att varva ned.

Aldrigensam är ett informationsprojekt som sprider kunskap och bryter tystnaden kring det tabubelagda ämnet psykisk ohälsa bland unga vuxna.

För att delta i tävlingen ska du svara på tre frågor i kommentarsfältet nedan, samt skriva din mejladress och ditt namn så jag kan nå dig om just du vinner.

1. Vem startade projektet AldrigEnsam?
2. Nämn tre stycken som är ambassadörer för AldrigEnsam.
3. Motivera varför just du ska vinna detta armband.

Tävlingen avslutas 6/9. Lycka till! PS. Alla kommentarer där folk deltar i tävlingen kommer publiceras i efterhand så ingen kan fuska. Så även om din kommentar inte godkänts än och syns offentligt så är du fortfarande med och tävlar.

Nu har jag avslutat tävlingen och vinnarna är Jessica, Ellen, Olof, Annika Nilsson och Jagoda. Ni har alla fått ett varsitt mejl och ni har helgen på er att svara, om ni inte har svarat innan söndag så kommer jag dra en ny vinnare. Grattis till vinsten och tack till alla som deltog! :)




När vården sviker

 

Jag går inte längre i någon terapi då jag kände att min terapeut inte kunde hjälpa mig och jag kände mig illa behandlad. Jag har inte gått i terapi på tre månader nu. Jag skule ha en timme hos henne en gång i veckan, men mötena förkortades ofta till ca 20-30 minuter bara då hon skickade iväg mig efter det.
Det här är ett utdrag från min journal och som ni ser står det tydligt att jag vill ha övningar som ska stärka mitt självförtroende och min självkänsla och detta är något jag tjatat om i månader. Men svaret hon ger mig är alltså att jag bara ska bete mig som jag hade bättre självförtroende/självkänsla. Detta är det svaret jag fått varje gång jag bett henne om uppgifter som vi kan göra tillsammans för att stärka min syn på mig själv.


Jag kan mycket inom detta ämnet själv och jag vet uppgifter, men problemet ligger i att jag behöver någon som pushar mig och som är med mig när jag gör dem. Jag behöver stöd gällande detta då min självbild aldrig har varit särskilt bra och jag tror det mesta av min ångest bottnar i det, vilket jag varit väldigt tydlig med.

Jag har aldrig känt mig som en värdefull och bra person. Jag har aldrig känt mig duktig eller bra förutom när det gäller mitt skrivande. Jag är alltid rädd för att bli utbytt, sviken och övergiven. Jag jämför mig ofta med andra. Jag har under så många år blivit så nedtryckt av så många människor så jag kan knappt se det bra i mig själv och jag kan knappt förstå varför någon skulle kunna älska mig. 

Det är inte det att jag anser mig vara världens sämsta person, men jag tänker att det alltid finns någon bättre. Att jag aldrig kommer vara tillräckligt bra, att jag aldrig kommer räcka till. När man då får svaret att man bara ska bete sig som man vore självsäker så sjunker man ännu mer. Man känner sig ännu mer värdelös för man klarar ju inte ens att fejka att man vore självsäker och om inte ens min terapeut vill lägga tiden på att hjälpa mig, vem ska då vilja det? Hade det varit så lätt som att bara börja bete sig som att jag vore självsäker så hade jag redan gjort det, men såren är djupare än så.

Det är som att säga till en missbrukare att det bara är att leva som att man inte var beroende. Även om enda lösningen är att sluta med alkohol eller droger om man är missbrukare så måste man ha hjälp för att kunna stå emot suget. Jag anser att jag som patient har rätt att bestämma vad jag vill ha hjälp med för jag känner mig själv så pass bra idag att jag vet vart mina problem sitter, men jag behöver hjälp för att reda ut dem. Jag börjar må bättre och bättre men det finns fortfarande delar kvar att jobba med och jag tänker inte ge mig förrän jag älskar mig själv på riktigt.

Detta är faktiskt ett av de mest personliga inlägg jag någonsin skrivit och därför är det lite jobbigt faktiskt att öppna sig om detta, men jag gör det både för att hjälpa er och mig själv.




Bloggen får mig att förstå mig själv

Min blogg har verkligen hjälpt mig så enormt mycket.
Den har gjort att min familj kan sätta sig in i mitt mående mer och faktiskt få förståelse för hur det är, men den har också fått mig att förstå mig själv. När jag har min blogg kan jag sätta ord på vad jag känner och vad jag tänker vilket jag inte kunnat innan och det är faktiskt nu det senaste året jag har börjat förstå mig själv mer.

Det var i juli 2016 när en relation tog slut som jag kunde börja förstå mig själv och hur jag fungerar. Jag började läsa flera böcker om mitt mående, läste gamla inlägg i bloggen och kunde äntligen sätta ord på allt. Det är enormt svårt för en som inte är i samma situation att sätta sig in i detta, men det blir ännu svårare när inte jag själv kan sätta ord på det, när jag inte kan berätta vad som händer inom mig.

Ibland tänker jag tillbaka på hur svårt det måste ha varit för min omgivning när de inte förstått någonting för hur ska de kunna förstå när inte ens jag själv förstod? Jag förstod inte vad som hände inom mig, varför jag mådde som jag mådde, varför jag betedde mig som jag gjorde, varför jag tänkte som jag tänkte. Jag berättade aldrig riktigt när jag lärde känna nya människor hur jag egentligen mådde, för även om de visste att jag led av ångest och skrev om det i bloggen så hade jag ändå en fasad uppe om att jag ändå mådde bra och klarade så mycket. Saker som jag inte alls kunde leva upp till när det väl kom till kritan.

Men tack vare att jag öppnar mig så mycket inför er så har jag själv börjat förstå för att inför er så måste jag sätta ord på mitt mående. Och jag är så enormt tacksam för att jag får ha den här möjligheten att skriva till och med er. Att ni läser, kommenterar och bara är ni. Tack för att ni finns i mitt liv och tack för att ni bryr er om mig! ♥





Min ångest skapas av rädsla

Ångest är något som är väldigt individuellt och som känns olika för alla. Enligt psykologen Silvan Tomkins har vi 9 grundkänslor och de känslorna är: glädje, intresse, förvåning, avsky, avsmak, ilska, ledsnad, rädsla och skam. Vilket innebär att ångest inte är en känsla. Ångest är något du får - av en känsla.

Jag har kommit underfund med vad som ligger bakom min ångest och det är rädsla i de flesta fall. Rädsla för att bli sjuk, rädsla för att bli lämnad/sviken, rädsla för att dö, rädsla för att bilen ska gå sönder, rädsla för att någon ska dö. Varje gång jag oroar mig för något så är det rädsla som ligger bakom och det är det som framkallar min ångest. När jag kom underfund med detta så känns det fakiskt lite enklare att hantera ångesten, för jag förstår vad det är som ligger bakom den.

Även om man med min diagnos generaliserat ångestsyndrom (GAD) kan känna ångest och oro utan specifik anledning så tror jag i mitt fall att det oftast finns en anledning, bara att den ligger undermedvetet och då är det svårt att sätta fingret på det. Jag tror att i mitt fall så är det mycket gamla upplevelser som fortfarande sitter och trycker och ibland kommer jag på mig själv att tänka på en dålig händelse från förr och då känner jag mig både arg, ledsen och rädd. 

Vet du vad som framkallar din ångest? Om inte, fundera då på i vilka situationer du får ångest. Vad det är du tänker, känner. Vad var det som startade din ångest?





Min intervju i P4 Värmland


I måndags var jag iväg till P4 Värmland och blev intervjuad av Marie Trygg. Blev också fotograferad av Lars-Gunnar Olsson. Det var jätteroligt att ställa upp på en intervju, även om jag var lite nervös. Men mest nervös var jag faktiskt för att hitta dit och hitta en parkering då det är ett stort ångestmoment för mig. Intervjun sändes på radion idag och finns nu även på webben att lyssna på.

Direktlänk för att läsa texten ovanför och höra en liten del av intervjun. Klicka annars bara här nedanför för att höra hela intervjun! Om det inte skulle funka så spola till 1:34:13 så kommer du till min del av programmet.






Lista - saker att vara stolt över

Ibland kan man känna att man inte lyckats med någonting i livet och inte åstadkommit något. Det är så lätt att fastna i negativa tankar när man väl börjat tänka dem och risken för att bli "blind" är väldigt stor. Då kan det vara bra att påminna sig själv om vad man faktiskt åstadkommit och lyckats med för att se att man inte så värdelös och dålig som man tror, men det är också viktigt att tänka på att man inte är sina prestationer. Det viktiga är inte att göra en karriär eller ha ett fint hus, det viktigaste är att man är en bra människa. Men det kan ändå vara kul och bra att göra sådana här listor ibland, så därför tänkte jag skriva min lista och hoppas att jag kan inspirera er till att göra en också. Man ska vara stolt över det man har, det man är och det man gör.

♥ Jag har en utbildning som barnskötare.
♥ Jag har ett jobb som personlig assistent och skribent.
♥ Jag har körtkort och bil.
♥ Jag har en fin lägenhet.
♥ Jag har en blogg där jag inspirerar människor varje dag.
♥ Jag har fått ett tvåsidigt uppslag om mig själv i tidningen Frida.
♥ Jag har fått ett tvåsidigt uppslag + omslag om mig själv i tidningen Värmlands folkblad (VF).
♥ Jag har fått mina texter publicerade hos Nyheter24, aftonbladet och Stiftelsen Friends.
♥ Jag har blivit intervjuad av Sveriges radio, P4 Värmland. (Länk kommer när intervjun finns på webben.)
♥ Jag har blivit länkad av stora youtubers och bloggare så som Misslisibell och Alexandra (Kissie) Nilsson.
♥ Jag är en förebild.
♥ Jag har lärt mina nära och kära mycket om psykisk ohälsa.
♥ Jag är en bra person med bra värderingar.
♥ Jag har tagit mig igenom allt jag gått igenom och blivit starkare.





4 saker du kan tänka när du får komplex

Jag tror att i stort sett alla människor har haft eller har komplex för något på sin kropp.
Jag har också komplex och mina komplex växlar väldigt mycket. Ena stunden kan jag ha komplex för min näsa, nästa för brösten och andra stunder för min mage. Därför tänkte jag skriva en liten lista på sätt man kan tänka när man får en negativ tanke om sin kropp. Vi är värda så mycket mer än att gå och oroa oss för olika kroppsdelar och livet är alldeles för kort. När man får en negativ tanke är det viktigt att försöka möta den med en positiv tanke istället. Vi tar så mycket för givet när det gäller vår kropp och vill så gärna ändra det vi är missnöjda med, istället för att faktiskt se vad vår kropp gör för oss, varje dag.

• Du tycker inte om din näsa.
- Tänk då på att du kan andas med din näsa. Din näsa gör att du kan känna goda dofter så som parfym, mat. Du kan känna lukten om det börjar brinna eller om något farligt börjar rinna ut. Din näsa hjälper dig med mycket.

• Du tycker inte om dina ben.
- Hur coolt är det inte att du kan ta dig vart du vill med dina ben? Du kan gå, springa, dansa och cykla med dina ben. Det viktigaste är inte storleken på dina ben. Det viktigaste är att du faktiskt kan använda dem för det finns de människor som inte har ben eller inte kan använda de ben de har fått.

Du tycker inte om dina armar.
- Dina armar kan lyfta saker. Dina armar kan bära dina barn. Dina armar kan krama dina nära och kära. Dina armar kan sträcka sig efter saker så du når. Du kan använda dina armar och händer till att sminka dig, köra bil, äta mat, massera människor, rita och så mycket mer. Var glad för att du har de armar du har!

• Du tycker inte om utseendet på din snippa/snopp.
- Du kanske tycker din snopp är för liten eller för sned. Du kanske tycker din snippa har för stora blygdläppar eller vad det nu kan vara, men har du tänkt på allt du kan göra med ditt könsorgan? Du kan kissa, du kan njuta av sex och onani, du kan göra barn och med din snippa kan du föda barn. Vad spelar utseendet och storleken för roll när du kan göra så mycket roligt och skönt med ditt könsorgan?!





Ha speciella bloggdagar?


Jag har suttit och funderat lite hur jag ska lägga upp mitt bloggande och funderar på att ha bloggdagar. Jag är ju en människa som har mycket att skriva i perioder och i andra perioder ingenting och jag har märkt att ibland kommer det upp inlägg från mig 5 dagar i rad och vissa av er har kommenterat att ni inte hinner läsa allt jag skriver då eftersom jag skriver så pass långa texter. Därför tänkte jag eventuellt lägga upp blogginlägg på måndagar, onsdagar och fredagar för att få mer struktur på det hela.

Så jag tänkte då att planerade blogginlägg kommer upp på måndagar, onsdagar och fredagar men om jag vill uppdatera på en söndag om exempelvis vad jag gjort i helgen, skriva av mig eller vad det nu kan vara så kan jag göra det också. Så bloggen kommer ju inte alltid stå tom de övriga dagarna utan jag kan ju komma med "bonusinlägg" om jag känner för det.

Vad tror ni om detta? Är det något ni skulle gilla?




Du lyser upp mitt liv


Alltså den här mannen...
På den korta tiden jag känt dig så känner jag så väldigt mycket för dig. Du har fått mig att bli mer harmonisk och lugn. Jag har inte lika ofta ångest och när ångesten tittar in så har jag lättare att hantera den. Du gör mig glad och du får mig att skratta. Med dig känner jag igen mig själv, som jag vill vara. Jag har hittat den där glada och spralliga tjejen jag egentligen är. Hela min omgivning och många bloggläsare har kommenterat vilken skillnad det är på mig sen jag träffade dig. Jag har mer energi till saker och det är för att du får mig att må bra och gör mig lycklig.

Tack för att du kom in i mitt liv. Tack för att du står ut med mina humörsvängningar. Tack för att du försöker förstå även om det kan vara svårt att sätta sig in i mitt mående. Tack för att du får mig att känna mig värdefull och älskad. Tack för att du stöttar mig i mitt skrivande. Tack för att du är du! 




5 tips mot panikångest



  Tänk på att dina känslor är ofarliga - Dina reaktioner på olika händelser är helt ofarliga och inget hemskt kommer att inträffa, även om dessa reaktioner är väldigt obehagliga att få. Du kommer inte att dö, du kommer inte att kvävas och du har inte blivit galen.

 Försök tänka lugnande tankar. - Det värsta man kan göra under en panikångestattack är att tänka jobbiga tankar och förvärra situationen. Försök tänka istället på översta punkten, att inget farligt kommer att inträffa utan det är helt normalt och inte farligt.

♥ Tänk på din andning. - Försök att räkna från 1-8 och sedan räknar du från 8-1 samtidigt som du andas djupa och lugna andetag. Detta kan hjälpa dig att sluta hyperventilera.

♥ Tillåt dig själv att känna. - Det är inte fel av dig att känna som du gör, så döm inte dig själv för att du fick en panikattack. Du behöver inte dölja eller skämmas för detta. Försök också att grundligt tänka på vad som händer i din kropp under en panikattack, hur känns det? 

♥ Tänk på att ångesten alltid går över! - En panikattack varar inte för alltid, utan den kommer snart ha gått över. Denna tanke kan lindra din rädsla, så du slipper oroa dig för vad detta faktiskt är. 

Detta inlägg är en repost och jag publicerade den för första gången 12/9-2015.

 
Foto: Jeanette Dahlström. Publicerades ursprungligen i Värmlands folkblad.




Ett öppet brev till föräldrar där ute

Kära föräldrar där ute, denna text är riktad till er.
Jag vet att de flesta av er älskar era barn och skulle göra allt för att skydda dem. Det finns dock en sak många av er missar och det är att hålla koll på vad era barn gör om dagarna och särskilt på internet. Många barn utsätts för hat och hot på internet och många barn utsätter andra för hat och hot på internet.

Friends nätrapport 2017 visar att var sjätte ung (av de 1001 i åldrarna 10-16 år som deltog i undersökningen) vill att vuxna ska vara bra förebilder när de pratar och umgås med andra på internet, men ändå brister många föräldrar på den här punkten. 29% uppger att de vill att föräldrarna ska vara mer intresserade och fråga vad de gör på nätet.

Det är ert ansvar att se till att era barn och andra människor är trygga på internet. Det är ert ansvar att hålla koll på vad barnen gör och att diskutera rätt och fel med dem. Ni måste informera dem om att man inte får hata, hota och trakassera människor, vare sig det är på internet eller i verkliga livet. Nu kanske många av er tänker: "Men de kommer ändå lära sig detta utifrån från andra." Ja, givetvis kommer de det, men då är det ERT ansvar att lära dem att det inte är okej att bete sig så som många andra barn gör. Det är DU som förälder som ska uppfostra ditt barn till en bra medmänniska och se till att de influenser som kommer utifrån inte ska påverka barnet alltför mycket.

Avfärda inte barns konflikter med att de får lösa det själva eller att de bara är barn och att det är så i den åldern för barn måste lära sig rätt och fel och det är ditt ansvar som förälder att lära dem det. Tänk också på att barn inte gör som du säger, barn gör som du gör. Så om du inte är en förebild för barnet utan själv hatar, pratar skit om olika människor och hotar så kommer med största sannolikhet barnet tro att det är okej och göra samma sak.

Det är så otroligt viktigt att du finns där för ditt barn och intresserar dig för vad som händer i deras liv, för vi måste faktiskt inse att internet är livet idag. Det är verklighet. Det är ingen fantasiplats, utan det finns riktiga människor som läser vad vi skriver. Som ser våra bilder och videos. Riktiga människor med tankar, känslor och behov. Det näthat som idag existerar måste få ett stopp. Det är inte okej, oavsett om det sker mot barn eller vuxna. Oavsett om det är barn eller vuxna som utsätter. Det är inte okej oavsett om människor är kända eller inte.

Så ta ditt ansvar som förälder, informera dina barn. Prata med dem. Engagera dig. Var en god förebild. Försök göra dem till så bra människor som möjligt för jag antar att du faktiskt vill att dina barn ska må bra, vara lyckliga och vara fina medmänniskor som får andra att må bra? Visa dem att det inte är okej att bete sig hur som helst, för först när vi alla engagerar oss kan vi göra skillnad. Du kan inte uppfostra ett perfekt och felfritt barn, men du kan göra så gott du kan och faktiskt engagera dig till fullo, i alla dina barns intressen.






Besökte Annas gravplats

Igår var jag iväg och satte ljus och en blomma där du ska ligga. Du är så saknad Anna. Tänker på dig ofta och saknar att prata med dig. Jag kommer tillbaka när allt är ordnat med stenen osv så jag kommer inte lämna dig. Tänker på alla i din närhet och vi alla saknar dig enormt mycket. Tack för alla fina stunder du gav oss vännen. ♥

Det känns så hemskt det som hände dig och jag finner inte ord för hur ont det gör i mig. Du var en sådan fin människa och jag har så mycket frågor egentligen... Varför just du? Hur kan någon vilja dig så illa? Du kommer alltid finnas med mig Anna, nu och för alltid och snart besöker jag din grav igen, när allt är ordnat. ♥

 




Offentliga personer får skylla sig själva

Man kan ofta läsa meningar som: "Du är ju offentlig/känd så du får skylla dig själv om du blir hotad, trakasserad, misshandlad, uthängd, våldtagen. Det är sådant man får stå ut med när man valt kändisskapet."

Jag läser dessa kommentarer dagligen på olika youtubekanaler, bloggar, instagram osv och detta får mig att fundera. Gäller detta alla typer av kändisar, så som hockeyspelare, sångare, bloggare, programledare, politiker eller är det bara en viss "grupp" det gäller? Om Bruce Springsteen skulle bli mördad, skulle hela världen (inklusive de som gillar honom) säga: "Men han var ju känd, herregud det får han väl förvänta sig. Det är hans eget fel som sjöng låtar."?

Skulle de som tänker så här resonera på samma sätt om deras vän, syskon eller barn blev kända? Skulle de bara rycka i axlarna då om deras barn blev hotade, trakasserade, våldtagna eller misshandlade för det är ju deras eget fel som är kända? Skulle de säga till sina barn: "Nej du Berit, jag tänker inte tycka synd om dig för du valde att bli programledare, då får du helt enkelt stå ut med att folk förstör din bil och stirrar in genom dina fönster dagligen. Hade du inte velat det skulle du istället blivit florist!"

Vad är det som gör att om man väljer ett yrke som man älskar så som politiker, bloggare eller hockeyspelare så ska man utsättas för hat, hot och våld och då är det okej, men om du som privatperson blir utsatt då tar det hus i helvete? Kända människor är exakt lika mänskliga som alla andra. De är som dig och mig, bara att fler människor vet vilka de är. Det är ALDRIG okej att utsätta någon för hat, hot och våld, oavsett om de har 20 följare, 1000 följare eller 8 miljoner följare för alla är vi människor, med tankar, känslor och behov.

Oavsett om du är florist, hockeyspelare, undersköterska eller bloggare så ska du kunna få må bra, leva ditt liv och vara ifred. Det finns inget försvar till att behandla någon illa, aldrig någonsin.


Bildkälla




Allt eller inget

En av de saker jag tycker är jobbigast med mig själv är att jag är en periodare, gällande det mesta egentligen. I perioder älskar jag att träna och tränar regelbundet. Andra perioder tränar jag inte ett dugg och tycker det är jättetråkigt. Vissa stunder kan jag hålla mig från sötsaker, nästa period äter jag jättemycket.

Ena perioden bloggar jag ofta, nästa period ingenting. Jag vet ju att saker går i perioder och man har olika mycket lust och energi till saker men det jobbiga är att jag känner att jag oftast inte hittar ett mellanting. Jag vet inte riktigt hur jag ska hantera det att vara allt eller inget liksom. Jag har nu under sommaren inte tränat någonting i stort sett och nu hoppas jag att komma igång igen. Men det är jobbigt att hela tiden pendla så mellan allt eller inget.

Är det någon som känner igen sig i detta? Vad gör ni i så fall åt saken, för att hitta ett mellanläge?





En helg i Göteborg

VIlken underbar helg jag har haft!
Det började med i torsdags att Dennis kom till mig och så hade vi grillkväll hos mina föräldrar när hela familjen var samlad. Vi grillade fläskfilé, gjorde hemmagjord klyftpotatis och coleslaw, sallad, vitlöksbaugette och massor av gott till. Spelade musik, dansade, sjöng och fjantade oss och detta var exakt vad jag behövde. 

Sen på fredagen åkte jag och Dennis till Göteborg och tillbringade helgen där. Vi bodde på Scandic Opalen på våning 11 och åt god mat, gick runt lite i Göteborg, badade i poolen på hotellet. På lördagen var vi in på universeum och sen igår var det dags för fansday på Liseberg där hela Frölundalaget var så vi fick autografer.

Jag har dock haft en del humörsvängningar som varit jobbiga och alla gånger vet jag inte ens varför de kommer. Jag blir själv trött på mina humörsvängningar faktiskt... Men utöver det har helgen varit väldigt bra och något jag behövde. Frukosten var fantastisk och jag behövde komma bort och bara slappa faktiskt.

 






 



(Bilden på poolen är lånad från Scandic Opalens hemsida!)

 
 

 




Råd till dig som är anhörig till någon med psykisk ohälsa

Det är många människor som har väldigt lätt att se och påpeka vad dåligt man mår och hur ledsen man är.
"Du är ju ledsen så ofta. Du mår ju så dåligt hela tiden." De har alltså väldigt lätt att uppmärksamma det, men de har väldigt svårt att göra något åt det. Det kan vara svårt att veta vad man kan göra för en person som lider av psykisk ohälsa och då kan man alltid säga något i stil med: "Jag vet inte hur jag ska hantera den här situationen. Vad kan jag göra för att hjälpa dig på vägen?"

Det är så viktigt att försöka hjälpa de som mår dåligt. Det räcker inte bara med att se det eller påpeka det på ett spydigt sätt, för det löser inga problem. Det får inte personen att bli gladare eller komma ifrån sin psykiska ohälsa. Om man däremot har stöd och förståelse från sin omgivning så går det hela mycket lättare. Ensam är inte alltid stark, man behöver stöd i jobbiga situationer utan att bli dömd eller få spydiga kommentarer.

Våga fråga om hur personen mår. Våga berätta att du inte vet så mycket om psykisk ohälsa och visa att du är villig att lära dig. Visa att du bryr dig och är redo att hjälpa personen på vägen. Du behöver inte vara någon psykolog, det räcker med att du är du och att du visar din omtanke, utan att döma, utan spydiga kommentarer och bara finns där. Tillsammans blir man starkare!
 

 
Foto: Jeanette Dahlström. Publicerades ursprungligen i Värmlands folkblad.




Läs mer:
Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...
Powered by Jasper Roberts - Blog