Tack till dig som kämpar

Det är ofta man framhäver det dåliga i samhället. 
Alla brott som görs, all mobbning som förekommer, alla otrohetsaffärer, alla läkare som missköter sitt jobb och så vidare. Så i detta inlägg tänkte jag göra tvärtom och faktiskt framhäva det bra i samhället. Helt enkelt göra ett litet tack och peppinlägg till alla som kämpar.

Ett stort tack till er alla som kämpar dagligen, som försöker göra samhället till en bättre plats. Som räddar liv. Till er som sprider kärlek istället för hat. Till er som skänker pengar till olika organisationer för att hjälpa andra människor och djur. Ett stort tack till alla som älskar sin partner och sina vänner och vårdar dem istället för att svika dem. Ett tack till människor som sprider energi och glädje genom att vara snälla pch peppa andra istället för att trycka ned dem. 

Ni är fantastiska människor och listan kan göras lång på människor som kämpar för andra på olika sätt. Jag är så glad att det finns sådana människor, som får en att faktiskt inse att allting inte är kört. Att mänskligheten inte har ballat ur helt, utan att det faktiskt finns hopp fortfarande. Så tack till er alla och fortsätt kämpa, ni gör skillnad! ♥


Kuratormöte #4

Vi pratade mycket om min barndom idag, om hur det sett ut med saker som ofta blivit avbokade och så vidare. Eftersom jag har en 4 år äldre syster som är svårt funktionshindrad så har det inte varit så lätt. Vi hade så kallad "avlastning" åt henne tidigare där en person hade hand om henne en helg i månaden. Under denna helgen hade jag mamma och pappa för mig själv. Men om hon var sjuk eller om Sofie, min syster mådde dåligt så blev det ju avbokat och resorna och så vidare rann många gånger ut i sanden efter det. Detta hände titt som tätt, vilket var ganska svårt att acceptera som barn. 

Det är mycket som har hänt som vi gick igenom idag, många besvikelser och många svek. Människor jag träffat i mitt liv som lovat mig saker men inte alls hållit det. "Vänner" som tagit bilder med andra och lagt ut på instagram/facebook men som aldrig velat ta bilder med mig. "Vänner" som inte försökt stötta mig i något. Min kurator sa att det är inte konstigt att jag har tappat tilltron till människor och mig själv efter allting som har hänt, eftersom listan kan göras så extremt lång.

Det kändes som en lättnad att få prata ut och jag hade även skrivit ett brev till henne. Jag skrev det när jag mådde som sämst nu eftersom det är svårt att få ur sig allting på en timme därborta.


Jävla ångestfanskap!

Idag har min ångest varit väldigt påfrestande.
Natten till idag (alltså söndagnatt) kunde jag bara sova två timmar. Jag somnade vid 01.00 och vaknade vid 03.00 och kunde inte somna om. Sen dess har min oro gnagt och gnagt. Det har varit oro för allt möjligt och jag grät hysteriskt imorse.
Sen har det gått upp och ned hela dagen och just nu känner jag mig väldigt utmattad. 

Jag är så jävla trött på detta, jag hatar min ångest. Jag är så trött på att vakna mitt i natten och inte kunna somna om.
Jag är så trött på att vakna av mardrömmar eller oron som tränger sig på, som gör att jag inte kan fokusera på något annat.
Det gör mig arg, ledsen, sur, vresig, gnällig och jag fräser lättare. Jag hittar lixom inte energin till att ta mig för någonting.
Jag vill bara hitta tillbaka igen, för ärligt talat, detta är helt jävla värdelöst. 

Min ångest har tagit en sådan stor del av mitt liv och jag hatar den. Jag vill bara rycka ut den, sparka på den, trampa på den och skrika att den aldrig mer ska komma tillbaka. Jag önskar att jag kunde göra det med er ångest också så ni också skulle slippa den. För ett liv med ångest är fruktansvärt påfrestande. Jag vill bara bli bättre. Gaaaah, jävlahelvetesbajssnoppfanskap! Detta är också anledningen till varför jag varit frånvarande från bloggen idag. Jag vet inte när jag kommer svara på era kommentarer, för jag orkar inte göra det nu. Ska snart försöka lägga mig och se lite serier innan jag ska försöka sova. 

Sorry för ett jobbigt inlägg, vill bara få ur mig detta. Hoppas ni har det bra i alla fall och att ni får sova gott inatt så hörs vi snart igen och då är jag förhoppningsvis lite piggare. Kram så länge. ♥

 
 
En gammal bild som passar in till inlägget.

Söndagspepp



Den värkiga verkligheten

Skapa ditt eget ideal


Och slipp kroppsfixeringen.

De flesta människor har nog genomgått någon form av kroppsnoja där man oroar sig för att inte räcka till eller passa in. Det kan vara lätt att bli påverkad av alla ideal man ser i media och på sociala medier. Det kan vara lätt att bli påverkad av bästa kompisen som har de "perfekta benen" eller det snygga sexpacket. Idag är det ju också väldigt inne med att ha en stor och vältränad rumpa, där det finns små "riktlinjer". Det ska inte vara ett streck under rumpan, det ska inte hänga eller vara platt. När man ser detta så kan det vara lätt att bli påverkad.

Men man får försöka tänka att man ska skpa sitt eget ideal. Det har jag försökt att göra och idag är jag oftast väldigt nöjd med mig själv. Självklart kan jag ha dagar där jag jämför mig och tycker att jag ser hemsk ut, men de är betydligt färre idag. När man skapar sitt eget ideal skapar man också tankar om att man faktiskt duger som man är. Man har bara sig själv att jämföra sig med och det enda man ska kolla på är sig själv.

Hur skapar man då sitt eget ideal?

1. Skriv ned alla saker du gillar med ditt utseende och din kropp. Gillar du ingenting? - Tvinga då dig själv att gilla det. Skriv att du har fina ben, fina bröst, fin mage och intala dig det här om och om igen.

2. Släng bort så kallade "inspirationsbilder" på instagram och så vidare där det bara syns bilder på vältränade, snygga och välsvarvade människor. Dessa bilder kan i många fall göra dig mer osäker, så använd istället inspirationsbilder på dig själv.

3. Fantisera och tänk efter. - Säg att du vill ha en mycket större rumpa. Skulle du verkligen passa i det? Du kanske är liten i kroppen annars så hur skulle det egentligen se ut med en megarumpa? Skulle den bli alldeles för oproportionerlig till din nätta och lilla kropp? Din rumpa är fin som den är och den passar din kropp som du har så försök att inse det.


Mens...

Mens, något som de flesta kvinnor i världen har. Något som de flesta flickor kommer att få i framtiden och något som de flesta äldre kvinnor redan har haft. Ändå är det fortfarande så tabu att prata om. Det anses som något äckligt vilket jag tycker är fel. Det är så konstigt, vi kan sitta och se på scener i komediefilmer där personer sitter och bajsar, har diarre och man hör ljudet av alla fisljud. Detta skrattar man åt, även om man kan tycka det är lite obehagligt att höra bajsljuden. Men om samma film skulle ha en scen med en kvinna som menstruerar skulle det anses som äckligt och folk skulle börja klaga och kanske till och med byta film. 

Många flickor och kvinnor skäms över att menstruera. Många vill nästan gömma sig och många smyger med sina messkydd. Många skäms över att köpa mensskydd. Många män skulle aldrig få för sig att köpa mensskydd till sin flickvän. Varför är det så tabubelagt med mens? Du kan ju köpa toapapper och visa att du kissar och skiter. Du kan köpa kondomer och visa att du knullar, men du kan inte köpa mensskydd vare sig du är man eller kvinna, för det är skämmigt och tabubelagt. 

Under en mens är det normalt att blöda mellan 20-80 milliliter blod. Det är alltså väldigt lite blod som kommer ut. Det är som att skära sig lite i tummen. Om någon skulle lägga ut en bild på ett plåster från en skadad tumme, så är inte det lika tabu som ett mensskydd med lite blod på, ändå är det blod som blod. (Nu säger jag inte att man ska lägga ut varken plåster eller mensskydd med blod på, men återigen, princinpen.) Jag förstår att det finns människor som har fobi för blod, men då borde det gälla alla typer av blod, oavsett vart den kommer ifrån. 

Jag säger inte heller att varken män eller kvinnor ska börja älska mens och känna: "åh mensblod, det vill jag rulla mig i och dricka till frukost", absolut inte. Bara att det borde vara lika okej att blöda ur fittan som att blöda ur tummen. Vi kvinnor ska inte skämmas för att vi har mens, vi ska inte skämmas för att köpa mensskydd och jag tycker inte heller män ska skämmas över att köpa mensskydd till sin flickvän för det är som att köpa toapapper, kondomer, tvål eller andra hygienartiklar.

Jag är kvinna, jag blöder ur mitt underliv en gång i månaden. Jag köper mensskydd utan att ens reflektera över det. Min pappa har köpt mina mensskydd under hela min tonår utan att bry sig och kan fortfarande köpa. Mens är ingen big deal och inget som ska anses som något skämmigt, vare sig för män eller kvinnor.

Något jag också undrar är varför "mensblod" i mensskyddsreklamer är blått och inte rött? Det har jag aldrig förstått faktiskt...

 

Lördagspepp


Det här är min kamp, vad är din?

Det är så konstigt med människor egentligen.
Om någon kämpar för att få bort sexismen på kvinnor ur reklamen så får de höra att de kämpar helt onödan och att de förstör samhället. Om någon organisation som FRIENDS kämpar för att ta bort mobbningen så får de höra att är ett onödigt arbete, något som aldrig kommer fungera och att det är löjligt när det finns så mycket annat i världen som man ska kämpa för. Om jag skriver texter i min blogg för försöka hjälpa andra så får jag höra att jag aldrig kommer att lyckas, människor kommer inte må bättre av min blogg och vi kommer aldrig få stopp på mobbningen för den har alltid existerat (detta argumentet kommer visst upp i alla diskussioner. "Det har alltid varit så"). Det verkar nästan som människor vill att samhället ska trampa på samma punkt hela tiden...

Nej, du kanske inte tror på någons arbete för att få bort sexismen, FRIENDS arbete för att stoppa mobbningen eller mitt arbete att informera människor om psykisk ohälsa, men vad tror du själv på då? Vad gör du själv för att göra ett bättre samhälle? Det går så himla bra att klaga på oss som försöker, vi som försöker ta fram ämnen i ljuset istället för att tysta ned dem, vi som faktiskt vågar stå upp för våra åsikter och kämpa för det vi tror är rätt, men det är svårt att försöka göra något själv. (Nej, jag säger inte att alla som klagar inte gör något själva, men jag har aldrig fått något svar tillbaka när jag frågat dem rakt ut.)

Sverige är ett bra land, som har kommit långt med massor av saker, men det innebär inte att det är värt att sluta kämpa nu, för saker kan alltid förbättras. Jag tänker i alla fall inte sluta försöka förbättra, för man kan inte veta att man har misslyckats förrän man har försökt. 

Att jag tar upp ett problem betyder inte att jag inte inser att det finns andra, men det här är min kamp.


 

Fråga - "vad är din tanke med din blogg?"

"Vad är egentligen din tanke med din blogg? Jag menar, du skriver om tips hur man kan må bättre, men du mår inte bra själv. Tar du själv till dig tipsen och hur tänker du angående att försöka hjälpa andra egentligen? Inget illa menat, bara undrar."

Denna kommentaren fick jag på facebook och tänkte faktiskt att jag ska svara på den i ett inlägg. 
Min tanke med min blogg är att visa för andra att de inte är ensamma att må dåligt. Vi upplever olika kriser i livet och vi går igenom olika saker som kan tynga ned oss. Många gånger kanske man inte ens vet varför man är nedstämd. Jag vill att de som känner så här, ska kunna gå in på min blogg och känna: "åh, jag är inte ensam. Fler tänker och känner som jag och jag är inte alls konstig som känner så här. Någon förstår faktiskt hur jag tänker och känner." Jag vill att människor ska kunna komma in på min blogg och känna att det är som en vän de läser om och pratar med. Att om de har en tung dag så kan de bli peppade här inne och känna sig lite mindre ensamma. Jag tror att man kan göra mycket genom att faktiskt prata om saker så det inte tystas ned. Att man visar hur vanligt det faktiskt är med psykisk ohälsa och genom att förklara hur man känner så kanske fler som inte upplever samma sak kan få mer förståelse för de som faktiskt lever så här varje dag. Det behövs pratas om så att de som sitter i denna båten inte känner sig så konstiga och annorlunda, utan faktiskt är helt normala. Det behöver samhället förstå.

Min blogg är också till för mig själv. När jag skriver så är det en terapi för mig. Jag får uttrycka mig och göra det jag gillar så det får mig på andra tankar en stund. Jag försöker att ta till mig av mina egna tips, men som det är för alla så fungerar inte alla tips för mig heller. Vissa har fungerat, vissa inte. Så jag vill alltså att min blogg ska vara som en vän, både för er som läser och för mig själv.


Torsdagspepp



Kroppsideal och ätstörningar

 

Har suttit och kollat på denna videon nu, en jättebra video om ätstörningar och idealen som finns idag. 
Jag har själv haft en ätstörning och kan nog påstå att en del av den fortfarande lever kvar. Jag har svårt att tro att jag kommer bli helt frisk från den. Min ätstörning har aldrig gått ut på att jag själv tyckt att jag varit tjock och behövt gå ned i vikt. Däremot har jag straffat mig själv genom att inte äta när jag mår dåligt. Jag har tyckt mat varit tråkigt och ett onödigt ont. Idag är min ätstörning mycket bättre. Jag väger 52 kg till mina 154 cm och är nöjd med det. Jag äter helt okej, men under mina svåra dagar kan jag fortfarande känna av detta med att jag vill straffa mig själv med att inte äta. Jag finner helt enkelt inte orken eller lusten, vilket jag jobbar på extremt mycket på.

Vi måste förstå att vi alla är vackra som vi är. Det finns ingen mall egentligen om hur vi måste se ut, det är vi själva som skapar den. Oavsett om vi är smala, tjocka eller mitt i mellan så är vi vackra på våra egna sätt och vi alla är värdefulla. Ingen har rätt att kalla dig benrangel för att du är smal, ingen har rätt att kalla dig tjockis för att du är tjock. Inte ens du själv faktiskt! Varför behandla sig själv på detta vis?! Du är värd så mycket mer än så. Uppskatta dig själv och allt din kropp gör för dig. 

Jag vet hur svårt det kan vara att gilla sig själv, men det går. Du behöver inte svälta dig, du är ju så vacker och perfekt exakt som du är. Jag tycker att vi människor ska sluta fokusera så mycket på yta och istället börja fokusera på hälsa, både den psykiska och fysiska. Det viktigaste är väl att faktiskt må bra både psykiskt och fysiskt? Jag är ganska säker på att du tycker det också. Så försök släppa alla krav på utseende och ideal och försök istället att bli nöjd. Det kan bli en lång resa, men det är det värt.

Vad skulle du helst välja? 
1. Att svälta dig för att få en "modells utseende" och vara olycklig och ständigt gå omkring med ångest över ditt matintag och din träning. Att du aldrig ska kunna titta dig i spegeln och vara nöjd, utan tankarna om att du bara vill gå ned mer och mer i vikt kommer. Att du aldrig ska kunna äta den där kanelbullen ifred och tänka: "fasen vad gött med en bulle, det är jag värd!" utan att behöva kräkas och få ångest. För ärligt talat, ätstörningen gör dig bara mer och mer olycklig.

2. Att få vara lycklig, kunna titta dig i speglen och känna: "fasen vad snygg jag är idag och vad dessa byxor satt snyggt på mig!". Att få kunna gå på middag med dina vänner och slippa tänka hur du ska klara dig igenom middagen utan att springa på toa och kräkas upp allting och lyckas dölja allt för dina vänner. Att kunna lägga energin på att faktiskt kunna skaffa ett bra jobb, en fin bostad, en partner, familj, resa eller vad du nu drömmer om istället för att all fokus ska gå till mat, träning och ångest. Att faktiskt få ha kvar vänner, familj och partner som blir inspirerade av ditt sätt att leva och skiner upp när de är med dig. 

För mig är svaret uppenbart, jag skulle välja alternativ två. Det är lättare sagt än gjort att komma ifrån en ätstörning, men det går. Så ge inte upp. Kämpa för att bli frisk och bli lycklig. Sök hjälp hos någon så du kan komma ifrån det här, för du är värd att vara frisk och må bra!

Varför du borde vara feminist




Positiva och negativa människor

Det finns olika typer av människor.
Vissa är mer positiva, vissa är mer negativa och vissa är mitt i mellan. Jag har följt Blondinbella i många år och jag har fått uppfattningen om att hon är en väldigt positiv person. Hon kan gå igenom motgångar och vardagsproblem som vi alla ibland upplever, men hon försöker ta det positivt i alla fall. Många tror att detta är fejkat, att det är en rosa fluffvärld bara, men det tror faktiskt inte jag, i alla fall inte om henne.

Vissa människor vågar inte alls prata om sina problem. De vågar inte alls skriva ens om de vaknat på fel sida, något som de flesta människor upplever. Det är enligt mig att leva i en rosa fluffvärld. Jag tror att man hjälper både sig själv och andra genom att visa att ens liv inte är en dans på rosor och att man upplever problem som många andra också gör. Det är en av anledningarna till varför jag är så pass öppen om mitt mående och mina tankar.

Jag ser mig själv som en "mitt i mellan person" faktiskt. Jag är positiv, samtidigt som jag är väldigt negativ och har mycket problem. Ibland kan jag gräva ned mig för lätt i problemen jag har, vilket tär väldigt mycket på mig. Men samtidigt lyckas jag alltid ta mig upp på något vänster och stå på mig. Så just nu ser jag mig som en "mitt i mellan person" som kommit i en dålig period med mycket ångest och därav mer negativitet. 

Men jag vill återigen säga att det är ingenting att skämmas över att man har svårigheter i livet. Det är heller ingenting att skämmas för om man har mindre svårigheter i livet, utan mer vardagliga problem för alla lever vi olika. Stå på dig och skäms inte!

Är du en negativ, positiv eller mitt i mellan person?

 

Magträning på stången



 

A video posted by Evah Åberg (@missevahle) on Okt 10, 2014 at 12:35 PDT


Sex handlar om sunt förnuft




Polisen

Ärligt talat så förstår inte jag hur människor kan ha svårt att förstå det här, för det är ju så enkelt.
Jag såg någon som skrev: "Det är inte så att konversationen...
- Vill du ha sex med mig?
- Ja.
...äger rum mellan mig och min flickvän inför varje sexuellt umgänge."

Där kan jag börja fundera lite. Nej, jag har inte alltid heller haft den konversationen när jag varit i ett långt förhållande, men när man faktiskt har ett förhållande så borde man ju känna varandra så pass mycket att ingen konversation behövs. Killen i fråga borde alltså känna sin flickvän så pass mycket att han märker när hon är kåt, villig och njuter av det. Killen borde alltså märka både på hennes läte, kroppsspråk, underliv och så vidare om hon verkligen vill och njuter av det. Säg att ett par strular, de hånglar och hon vill ha sex. De börjar ha sex och hon njuter, men mitt under samlaget så får hon ont och vill avbryta. För att riktigt vara tydlig här nu, det borde ju märkas på henne, både på kroppsspråk, läten och framförallt hennes fitta, som blir mer spänd och kanske mer torr. En kille som är uppmärksam och bryr sig märker sådant här. 

Är man osäker på vad den andra personen vill så frågar man eller så avstår man helt enkelt från att ligga med någon tills man verkligen vet att personen vill. Sen ska man också vara medveten om att tjatsex också är en typ av våldtäkt.

* Du har inte rätt att tjata dig till sex och sexuella handlingar.

* Du har inte rätt att hetsa någon till att utföra oralsex, analsex, vaginalsex eller någon annan typ av sex.

* Du har heller inte rätt att hota med att göra slut med personen, hänga ut personen, skicka bilder eller någon annan form av hot.

Nästa gång du ska ha sex, oavsett om du är kvinna eller man så var uppmärksam på den andra personen. Sex är mellan två människor och BÅDA måste sammtycka och njuta. Var alltså noga med att kolla personens kroppsspråk, läten, kroppsdelar, fråga om personen vill. Det finns så extremt mycket du själv kan göra så slipper du bli utpekad som våldtäktsman. Om du bara orkar engagera dig och faktiskt bryr dig så kan du slippa detta scenario att bli utpekad som våldtäktsman, för tänk på att äkta män märker om en kvinna vill eller inte, för ärligt talat, sex handlar om sunt förnuft som vilken människa som helst borde förstå.

Exempel på beteenden från någon som inte vill:
* Stirrar apatiskt
* Gråter
* Ligger jättestill
* Ålar sig för att komma därifrån
* Vill inte ha beröring
* Rör inte dig tillbaka
* Är frånvarande
* Ser rädd ut

Exempel på saker du kan fråga för att vara på den säkra sidan:
* Känns det okej?
* Går det bra?
* Vill du?
* Är du redo?
* Är det här skönt?
* Vill du att jag ska fortsätta?


Ett nej är ett nej!

Som jag skrev i inlägget om skandalen i big brother: "Alla män är inte våldtäktsmän och alla kvinnor är inte villiga till allting."

Advokater

Jag har alltid tyckt att advokatyrket har varit väldigt intressant. Man får ofta se advokater i filmer och det har gjort mig väldigt intresserad.  Det ser väldigt häftigt ut och jag gillar att de är så lärda och kan så mycket. Jag gillar också att de faktiskt brinner för att skapa rättvisa i samhället och hjälpa andra människor. Jag skulle själv egentligen vilja bli advokat, men jag tror det är ett för tufft yrke för mig och vägen dit är ju väldigt lång. De har ju inte det lättaste jobbet, så det är nog många gånger tuffare än vad man tror att det kan vara. Advokat verkar vara ett yrke som ganska många vill bli under en period. Jag minns många jag har pratat med som har pratat om det yrket, så det verkar vara ganska populärt i alla fall. Det finns så otroligt mycket lagar och regler som man kanske inte har en aning om och därför är det ju väldigt bra att det faktiskt finns advokater som kan hjälpa en i olika perioder i livet där man kan behöva mer hjälp, för det är inte lätt att ta en tvist själv… Jag är glad att det finns människor i samhället som kämpar för rättvisan och advokatfirman bosten.se är ett exempel på det!

Sponsrat inlägg!


Komplex

Jag tror att vi alla mer eller mindre har haft komplex för vårat utseende någon gång i livet.
Särskilt när man är ung så är det lätt att få komplex och för mig har det varit så att komplexen har kommit och gått. Ett tag avskydde jag min näsa, sen blev det min panna, sen kunde det bli mina bröst, läppar och så vidare. Jag hade olika perioder där jag avskydde olika delar av mig själv och jag hade tanke att fixa till allt detta så som många andra unga har tanken att göra.

Jag började avsky min näsa när jag var 11 år, för att mina klasskompisar ofta påpekade hur spetsig den var och att jag såg ut som en hackspett. När jag började 7:an fick jag höra av mina dåvarande "kompisar" att min panna var hög och de tyckte att jag skulle skaffa lugg så den skulle täckas. De försökte hjälpa mig att täcka för den på skolkortet så då blev det mitt komplex. När jag var 16 fick jag höra att jag hade så breda höfter och att det var fult och började då hata mina höfter. Jag har alltså mer eller mindre haft komplex för hela min kropp i olika perioder på grund av andra människors elaka kommentarer.

Idag har jag lärt mig att tycka om mitt utseende och min kropp. Idag tycker jag om min panna, min näsa och mina höfter, oavsett om folk skulle påpeka det. Bara för att du kanske ogillar en kroppsdel idag och har komplex för den så innebär det inte att det kommer vara så hela livet. Man blir äldre och man lär sig oftast att tycka om sig själv. Att ha ett komplex innebär inte att man måste lägga sig under kniven eller gå och vara missnöjd hela tiden, för man kan lära sig att acceptera och tycka om sin kropp och den kroppsdelen i alla fall. 


Söndagspepp




Video - cola challenge


"Du får skylla dig själv"

"Men hon hade kläder som provocerade honom, så hon får skylla sig själv om hon blir våldtagen!"
"Men hon är en offentlig person, så hon får skylla sig själv om hon blir trakasserad och utsatt för näthat!"

Detta är två meningar som tyvärr är ganska vanliga i dagens samhälle. Det får mig att undra om det gäller allting egentligen, att man får skylla sig själv på alla saker, hela tiden, oavsett vem man är?

Några exempel:

 "Men vadå, han hade pottfrilla så han får skylla sig själv att jag gick fram till honom på stan med en sax och bytte frisyr på honom, för jag fann den frisyren han hade för provocerande!"

 "Hallå, hon hade små läppar vilket jag tycker är fult, så hon får skylla sig själv att jag attackerade henne på stan med en spruta botox!"

 "Men Greta hade ju faktiskt rynkor i pannan, vilket jag tycker ser hemskt ut så hon får skylla sig själv att hon blev fylld med botox av "vännerna" på festen!"

 "Men Ola hade faktiskt blått hår vilket inte är normalt så han får skylla sig själv att jag sprang med en färgbomb för att ändra hans hårfärg till rött som faktiskt är det enda rätta!"

 "Men du har ju faktiskt valt att inte vara offentlig, därför har jag all rätt att random börja stalka dig på stan och följa med dig hem på grund av ditt val att vara icke offentlig."

 "Men Berit hade faktiskt planterat rosorna på fel ställe i sin trädgård vilket jag blev provocerad av, därför får hon skylla sig själv att jag grävde upp den och bytte plats på dem."

 "Men vadå, jag tyckte Oskar var ful, därför har jag fullständig rätt till att möblera om hans ansikte, för hans utseende provocerade mig!"

 "Men det är ju faktiskt ute med blåa halsband, alla vet att det är rosa som är inne nu, så Julia får skylla sig själv att jag gick fram och förstörde hennes halsband på stan. Hon borde ha vetat bättre än att välja ett blått halsband!"

Jag kan ta hur många exempel som helst, men folk borde faktiskt förstå hur löjligt det låter... Om just hon som utsattes för våldtäkt ska skylla sig själv på grund av sin klädsel, varför ska inte hon med blått halsband skylla sig själv också i så fall? Som jag skrivit i ett annat inlägg, vi ska inte göra skillnad på människor och människor. Oavsett hur man ser ut, vad man än har på sig eller om man valt att vara offentlig eller icke offentlig så har ingen rätt att göra någon annan människa illa. Vi är alla människor som lever på denna jord. Vi ska ha samma rättigheter och möjligheter. Tänk på hur du skulle känna om det hände dig eller någon av dina nära, för förmodligen skulle du inte ha samma tankesätt om det hände din syster, din dotter eller din bästa vän. 


Fredagspepp





4 punkter - hur avundsjuka yttrar sig



Jag är nästan lite tom...

Det känns så sjukt att ens känslor kan pendla så otroligt mycket...
Ena stunden kan jag känna mig som superwomen när jag tänker på allt jag har klarat och gått igenom. När jag tänker på att jag fortfarande står på benen efter allt som har hänt. Men i nästa stund kan jag känna mig som världens svagaste. Ena stunden kan jag känna mig helt okej i mitt mående och i nästa stund kan jag känna mig som den mest ensamma i världen. Ibland kan jag känna mig stark som inte behöver stöttning från någon och få tankar som: "Äsch vem behöver kärlek och människor omkring sig? Jag är min egen hjälte." och i nästa stund kan jag känna att jag behöver allt och alla i hela världen. Hur jag bara skulle behöva en kram och orden: "det kommer bli bra igen." 

När jag skriver detta känner jag mig ganska neutral, tror jag. Nästan lite tom på känslor. Jag vet inte om jag är ledsen, glad eller arg. Jag känner mig bara lite tom och utmattad. Utmattad på att tänka och känna, nästan så att jag tror att jag stängt av känslorna för en stund, där jag bara är tom. Jag vet inte riktigt om jag kommer våga känna igen, för vad händer då? Om jag tillåter mig själv att känna, kommer jag då tappa kontrollen? Kommer jag klara att öppna upp mina känslor och tankar igen? Kommer jag klara att våga öppna mig för en annan människa igen? Jag vet faktiskt inte... Just nu känns det bara som att det är lättare att vara tom på känslor, att bygga upp en mur istället, både för mig själv och andra. 

Texten är skriven den 16/10 kl 04.04 och kommer att tidsinställas.


Negerbollar och negerdryck

Den här eviga debatten, ska man säga negerboll eller chokladboll? Jag tänkte berätta om min åsikt nu.

Jag tycker helt ärligt att det är riktigt onödigt att säga "negerboll". Jag förstår inte alls varför man säger det. För mig spelar det ingen roll om det "alltid har hetat det", för allting behöver inte alltid vara som det varit innan. Om vi skulle tänka så, så skulle vi ju aldrig utvecklas. Barnaga var okej förr, då ska väl det vara okej idag, för det "har ju alltid varit det". Förr fick homosexuella ingen vård utan fick skylla sig själva, ska vi fortsätta ha det så bara för "det alltid varit så"? Jag tycker att samhället ska utvecklas.

Jag tycker ordet negerboll är onödigt av flera orsaker.

1. Varför just negerboll när man inte säger marabou negerkaka, utan man faktiskt säger chokladkaka? Man säger ju inte heller negerdryck, utan man säger chokladdryck. Man kallar andra chokladprodukter för choklad... och därför kan man göra det även med chokladbollar.

2. Det handlar inte om att det är okej med ord som vitlök, grekisk yoghurt, vitkål, rödlök för enligt mig är inte det samma sak. Det skulle vara lika okej om produkten hette "svartlök" istället för vitlök. Men nu är det ordet neger som kan uppfattas som stötande eftersom det ordet ofta användes för de svarta slavarna i nordamerika. Alltså, att använda ord som vit, svart, röd, gul, grekisk, dala(häst), falu(korv) osv är inte samma sak som att använda ett ord, allltså neger som är oftast väldigt negativt laddat och som tidigare användes som namn på svarta slavar. Orden vit, svart eller röd är inte negativt laddat med en dålig historisk innebörd, som ordet neger är.

3. Vi kämpar för att ta bort kränkande ord som vissa människor kan ta illa vid sig av, så som hora, slyna, slampa, mongo, mongoloid och så vidare, varför gäller inte samma sak för just ordet neger? Alla dessa ord är negativt laddade och fast mongoloid egentligen bara är ett namn på en utvecklingsstörd människa, så har det ändå blivit väldigt negativt laddat och därför säger man oftast idag: "en person med downs syndrom" istället för att det är en mongoloid. Därför tycker jag att exakt samma sak ska gälla ordet neger. Vi ska inte göra skillnad på människor och människor. Det handlar inte heller om att "ingen kan seriöst ta åt sig av detta!" för återigen, det handlar om principen och att sätta gränser. Samhället måste utvecklas och faktiskt lära sig att respektera varandra.

Eftersom det går så bra att säga chokladkaka istället för negerkaka så borde det alltså gå exakt lika bra att säga chokladboll istället för negerboll. Det handlar bara om att faktiskt kunna förstå och känna efter.


Video - TMI-tag


Läs mer:
Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...