5 fördomar om psykisk ohälsa

När man lider av psykisk ohälsa möter man väldigt ofta motstånd i samhället. Det är svårt att bli förstådd och att bli tagen på allvar. Jag tänkte därför lista några av de fördomar jag ofta möter när det gäller psykisk ohälsa.

1. "Människor med psykisk ohälsa är bara hemma för att de är lata."
- Är man verkligen lat för att man dagligen kämpar för att överleva? Är man verkligen lat för att man jobbar så mycket för att vinna över sina hjärnspöken så man knappt har ork att laga mat eller handla? Du kanske skulle vilja byta liv med dessa människor ett tag och gå några steg i deras skor?

2. "Människor som säger sig lida av psykisk ohälsa jobbar inte för att de inte kan något."
- Tror du verkligen att alla 33.000 personer som varje år bli sjukskrivna på grund av utmattningssyndrom i Sverige är hemma för att de bara saknar talang och inte är bra på något? Om du tror det så ber jag dig tänka om och faktiskt tänka ett steg längre.

3. "Psykisk ohälsa finns inte, det är bara något folk inbillar sig."
- Intressant tanke, men du säger alltså emot all forskning och bildade människor som lagt åratal av sitt liv för att forska om psykisk hälsa och ohälsa? Du kanske borde läsa en kurs i psykologi eller i psykiatri så du lär dig lite mer om detta ämne.

4. "Det är ju bara att rycka upp sig och bli glad! Var positiv istället för att klaga!"
- Skulle du säga samma sak till någon med cancer, att det bara är att rycka upp sig så blir allt bra? Om svaret blir nej, varför inte? Varför är det skillnad på sjukdom och sjukdom? Varför får man klaga för värk i ryggen men inte för värk i själen? Ingen väljer att må dåligt, vare sig det gäller cancer eller psykisk ohälsa.

5. "Psykisk ohälsa drabbar bara svaga människor!"
- Psykisk ohälsa kan drabba vem som helst, när som helst. Det kan hända efter en olycka, det kan hända efter ett dödsfall. Det kan hända efter en otrohet, men det kan också vara så att det bara kommer utan någon egentlig orsak. Det handlar inte om hur bra eller dåligt man har det. Det handlar heller inte om hur stark eller svag man är. Det handlar bara om att man är mänsklig.





Samhällets syn på överviktiga människor

Jag såg en artikel igår där ett överviktigt par hade tagit förlovningsbilder hos en fotograf.
De hade betalat väldigt mycket för det här och när de fick bilderna hade fotografen redigerat kvinnan på bilden mycket smalare. Kvinnan kände sig förödmjukad och kränkt över det här.

Kommentarerna till denna artikeln var skrämmande. Det existerar så mycket fettförakt i detta samhälle och det verkar som det värsta man kan vara i livet är att vara överviktig. Att man är elak eller kränker människor är visst bättre än att vara överviktig verkar det som. Många tyckte att fotografen gjorde rätt och att hon borde vara glad över att bli smalare på bilden. Många tyckte att hon var otacksam och lättkränkt.

Men om vi vänder på det, hade folk tyckt samma sak om det var en smal kvinna som fotografen hade redigerat mycket större? Hade de tyckt att det var lika okej att lägga på 15 kilo så att det ska passa fotografens ideal som att dra av 15 kilo? - Det tror faktiskt inte jag, för att vara överviktig är ju något fult och att vara smal är ju det fina enligt samhället.

Att förändra sin kunds utseende utan kundens tillåtelse är inte okej, vare sig det gäller att förstora eller förminska. Låt bara alla få se ut exakt som de själva vill. Låt överviktiga människor vara stolta över sig själva. Låt dem älska sig själva. Låt dem må bra i sig själva för den psykiska hälsan är minst lika viktig som den fysiska.

 

Bildkälla




Ingen är perfekt

Kan du känna ibland att du är den enda som har problem? Kan du ibland tänka att alla andra har det så bra och lever life? Så kan jag känna ibland. Det är ju oftast det där bra man ser också hos andra. Man ser hur de får blommor av sin partner varje dag, man ser hur de åker iväg på resor, hur de lyckas på jobbet eller i skolan. Man ser bara de där glada och bra stunderna, men sanningen ser ju inte ut så.

Vi har alla våra problem och då menar jag alla. Inte ens den där lyckligaste människan du vet har det bra hela tiden och ett felfritt liv. Vissa har dålig ekonomi, andra har dåliga relationer med sina föräldrar. Vissa kräks på toaletten när ingen ser, andra bråkar med sin partner varje dag. Vissa har en dålig chef som behandlar dem illa, andra lever ensamma och känner att ingen bryr sig.

Ingen vandrar problemlös genom livet. Ingen mår bra och är glad varje dag. Ingen har perfekta relationer, men det är för att vi är människor. Vi har bra och dåliga dagar och det är okej. Du är inte ensam. Du är inte värdelös. Du är en fantastisk människa som ibland har dåliga dagar.

 
En bild som jag fick från min fina pojkvän när vi precis hade börjat träffa varandra. ♥




4 tankesätt när du mår dåligt

 
Du är unik. - Ingen annan kan bli exakt som du är. Du är limited edition och hur coolt är inte det egentligen? Oavsett hur någon än försöker så kommer de aldrig kunna bli exakt som du, för du är ett original.

Du klarar mycket mer än vad du tror. - Även om du ibland känner dig svag och dålig så stämmer inte det. Du kan och klarar så mycket mer än vad du egentligen tror. Kolla bara tillbaka på allt du gjort och gått igenom. Du har klarat 100% av dina dåliga dagar, du är ju grym!

En dålig dag är inte ett dåligt liv. - Vissa dagar är sämre, andra är bättre. Ge inte upp för att vissa dagar i livet är skit där allt känns som det går emot dig. Det kommer bättre dagar och det vet du innerst inne!

Du har i alla fall försökt. - Även om dagen kanske inte blev som du tänkte eller du inte klarade av det du planerat så har du i alla fall försökt och det är det viktigaste. Det viktiga är inte alltid att lyckas, det viktiga är att veta att man gjorde allt man kunde, så kanske det går bättre nästa försök.




All denna okunskap inom dessa ämnen

De ämnen jag skriver om ligger mig väldigt varmt om hjärtat.
Jag brinner för ämnen som kvinnorättsfrågor, psykisk hälsa, ideal, normer och orättvisor. Mycket för att jag själv har erfarenhet inom alla dessa ämnen. Just för att jag har blivit mobbad, hatat mig själv och min kropp, blivit utsatt för sexuella övergrepp, sexuella trakasserier, hot och hat ett flertal gånger av män och genomgått år av psykisk ohälsa. Men jag brinner också för dessa ämnen på grund av vad jag ser runt omkring mig. Jag ser kvinnor dagligen utsättas för sexuella trakasserier, jag ser människor dagligen lida av psykisk ohälsa, jag ser människor dagligen som blir utsatta för hat och mobbning.

Men jag ser också dagligen människor som inte alls är insatta i dessa ämnen, men som ändå uttalar sig om dem och det upprör mig väldigt mycket. Man behöver inte vara insatt i allt som existerar, för vi alla har olika kamper, men att inte läsa på om statistik och om ämnet man uttalar sig om är för mig väldigt respektlöst.

Att exempelvis säga att de flesta våldtäktsmän får sitt straff, att män utsätts i lika stor utsträckning som kvinnor eller att psykisk ohälsa bara är ett påhitt visar på sådan stor okunskap i dessa ämnen. Jag har själv gjort detta misstaget och har idag lärt mig vad viktigt det faktiskt är att läsa på om saker innan man yttrar sig, för vet man inte vad man pratar om är det faktiskt bättre att bara säga att man inte är insatt i ämnet och inte kan uttala sig om det.

Så snälla, om du vill uttala dig om sexualbrott eller vad det nu än kan vara, se till att ha läst fakta och statistik först så du vet vad du pratar om. Annars är risken att du bara underminerar problemen och kampen för att övervinna dem.

 
Fanny Åström är skapare till denna bild




Artikel hos Expressen Hälsoliv



Idag har Expressen Hälsoliv publicerat en av mina texter. De kontaktade mig och ville göra en intervju kring denna text, men vi kom överrens om att de återpublicerar texten i sin helhet och jag fick svara på frågor via chatt då det inte riktigt passade med en intervju idag. 

Det här är ett inlägg som riktar sig till de som är anhöriga till oss med psykisk ohälsa. Kanske du är anhörig eller kanske du kan visa detta inlägg för någon som är anhörig så de lättare kan förstå och veta vad de ska göra. Dela gärna vidare så fler får ta del av detta! :)

Direktlänk till artikeln.




Till dig som är anhörig



Det är inte alltid det lättaste att vara anhörig till någon som mår psykiskt dåligt. Man vill inte göra saker värre, man vill inte vara i vägen, men man vill också finnas där och då kan det vara svårt att veta vad man ska göra, vad man ska säga och hur man ska agera. Därför tänkte jag göra en lista på vad du som anhörig kan göra.

Fråga hur personen mår. - Fråga inte bara för frågandets skull utan fråga för att du faktiskt genuint bryr dig.

Lyssna. - Ibland behöver man inte säga så mycket för att vara ett stöd, ibland räcker det med att lyssna. Detta är en av de viktigaste punkterna då personen inte kommer vilja öppna sig om du bara lyssnar med ett halvt öra.

Fråga personen hur den vill att du ska agera. - Personen kanske vill att du skickar ett sms istället för att ringa och personen kanske föredrar att skriva när den mår dåligt istället för att prata. Fråga hur du ska agera för att kunna hjälpa personen så bra som möjligt.

Läs på om psykisk hälsa. - Googla, låna böcker, lyssna på poddar om psykisk hälsa och ohälsa så du blir insatt i ämnet. Det är svårt att hjälpa om man inte vet ett dugg vad det handlar om.

Acceptera ett nej. - Personen kanske inte vill prata just nu om sitt mående och det är okej. Visa att du finns där när personen är redo att prata. Försök inte att tvinga fram det.

Inga spydiga kommentarer. - Att säga saker som: "Du är ju alltid ledsen!" "Ryck upp dig" eller liknande förvärrar oftast personens mående och när man mår psykiskt dåligt har man ofta redan dåligt samvete för sina nära och kära och man dömer sig själv väldigt mycket för att man inte mår bra.





När livet springer ifrån en

Kan du känna ibland att livet springer ifrån dig?
Så känner jag nu... Det är nytt år, 2018 men jag känner mig inte alls peppad på nytt år egentligen. Jag är 26 år, fyller 27 detta året men det känns mest som livet pågår medan jag inte hinner någonting.

Vad brukar du göra när livet känns jobbigt? När det känns som du inte hinner någonting? När det känns som åren bara går men du förverkligar aldrig dina drömmar? Det känns som att jag år efter år har samma drömmar och mål, listan fylls liksom inte på med något nytt heller utan det är same same hela tiden liksom.

Visst jag har mycket att vara glad för, det har jag verkligen, men sen då? Jag vet liksom inte vad jag ska göra riktigt. Jag vet inte vart jag vill bo, vad jag ska göra för att ta mig dit jag vill med skrivandet. Vad ska jag jobba med om jag inte kan jobba med det jag drömmer om? Tankarna bara snurrar just nu och idag är det en dag där jag jämför mig med vad "alla andra" lyckas med fast jag vet att jag inte borde. Jag är 26 år, men jag önskar ibland att jag vore 20 igen så att jag slipper känna denna stressen...

Har du några tips eller känner du igen dig? Kommentera gärna med dina tankar. ♥





Att inte ha för höga förhoppningar

Har du någon gång tänkt: "Bara jag får detta så kommer allt bli så perfekt! Då kommer jag må bra på riktigt."?
Det har jag ett flertal gånger och den här tanken kan egentligen förstöra väldigt mycket.

Vi har alla saker som får oss att må bra och vi har alla olika drömmar och mål. Våra drömmar och mål ger oss givetvis ett större välmående. Vi blir gladare och mår bättre när vi lyckas uppfylla våra drömmar och mål, men gör det livet perfekt? Kommer allt bara bli bra över en natt? - Nej, tyvärr inte.

Det är nog ganska vanligt att man tror det, att bara att man exempelvis får sin drömpartner så kommer allt sväva på rosa moln, det kommer bara vara lycka och glädje men livet ser inte ut så. Jag tror att detta är extra viktigt att ha i åtanke när man lider av psykisk ohälsa. Jag personligen mår mycket bättre sen jag träffade min pojkvän, jag mår bättre än vad jag gjort på länge, men är jag ångestfri? Mår jag bra? - Nej, jag är inte ångestfri och jag mår inte bra, men jag mår bättre och han påverkar mig till att bli en bättre version av mig själv.

Att få uppfylla sina drömmar och mål får en oftast att må bättre, men det är inte en lösning på ens problem. För att må bra i själen så krävs det att man älskar sig själv, att man respekterar sig själv och behandlar sig själv bra. Om man träffar sin drömpartner och blir älskad och får stöttning på vägen så blir livet givetvis lite lättare, men jag tror det är viktigt att inte ha för höga förhoppningar på att allt ska bli perfekt för att man får det man vill. Risken är då att man dömer både sig själv och exempelvis den där drömpartnern för att man inte blir så lycklig som man hade hoppats på. Den sanna starka lyckan är det du själv som kan skapa för är du inte lycklig i dig själv kommer du inte heller bli lycklig bara för att din dröm besannas. Lyckan finns inom dig!

Livet är inte perfekt, men det är ändå värt att levas!





Vilka rädslor styrs du av?

Under alla år jag har gått i terapi har vi gått igenom olika typer av rädslor. Vi har alla olika rädslor. Nu pratar jag dock inte om rädslor som i fobi för spindlar eller höjder exmepelvis, utan andra rädslor i vårt förhållande till oss själva och till andra människor. Dessa rädslor kommer när du på något sätt känner dig hotad eller utmanad. Du kanske inte tänkt på dina egna rädslor någon gång, men när man blir medveten om dessa rädslor så är det lättare att både se dem hos sig själv och hos andra. Det är först när vi blir medvetna om dem som vi kan göra något åt dem.

Jag kommer lista några av dem rädslor jag menar här nedanför. Fråga dig själv om någon av dessa stämmer in på dig och vart du tror att denna rädsla kommer ifrån. Vad kan du göra för att minska denna rädsla? På mig personligen är det väldigt många av dessa punkter som stämmer in och därför kanske det kan hjälpa er också att förstå er själva lite bättre.

Rädsla för konflikter. - Du vill vara omtyckt av alla. Du är rädd för att någon ska se dig som dum och konstig så du försöker mest flyta med.

Rädsla för att bli älskad. - Du känner dig inte värd att älskas. Du känner inte att du förtjänar kärlek och därför blir du rädd för möjligheten att någon kan älska dig och känna kärlek till dig.

Rädsla för att be om hjälp/ses som svag. - Du vill verka stark och självständig. Du är rädd att ses som svag och som en dålig människa som inte klarar sig själv.

Rädsla för att visa känslor. - Du är rädd för att bli avvisad. Att ha blottat dina tankar och känslor men att få ett nej eller få höra vad fjantig du är. Att människorna du öppnar dig för inte ska ha tid eller intresse av att bry sig.

Rädsla över att bli ifrågasatt. - Du vill verka klok, någon som kan allt och som folk ska se upp till. Att inte kunna allt tror du gör dig till en sämre människa.

Rädsla för att vara glad, lycklig och framgångsrik. - Du vill inte mista den där glädjen om du väl lyckats få den. Du är så rädd för att allt bara ska vara en dröm och när du minst anar det vaknar du upp och märker att allt bara var påhittat. 

Rädsla för att bli ignorerad. - Du vill bli sedd, hörd, uppskattad. Du vill känna dig viktig och speciell. Du vill bli tagen på allvar.







Livet med ångest

Livet med ångest är att vakna upp mitt i natten med en känsla av panik utan att veta varför.
Livet med ångest är att ligga och vrida och vända sig i sängen i hopp om att somna när tankarna springer runt.
Livet med ångest är att inte alltid ha energi till att gå upp på morgonen för att ens hjärnspöken har spökat hela natten.
Livet med ångest är att drömma mardrömmar.
Livet med ångest är att oroa sig för saker helt i onödan utan att egentligen veta varför.
Livet med ångest är att behöva avstå saker man gillar för att ens hjärnspöken inte tillåter en att ha kul.
Livet med ångest är att drömma men inte våga.
Livet med ångest är att kriga mot sig själv.
Livet med ångest är att kriga mot samhället.
Livet med ångest är att döma sig själv för att man inte klarar det man vill.
Livet med ångest är att ständigt ifrågasättas, både av sig själv och av andra.
Livet med ångest är att hållas tillbaka.
Livet med ångest är ett helvete.





Jag är den där jobbiga feministen

När jag började inrikta mig på feminism så var jag väldigt "mjuk" i mina åsikter.
Jag visste inte riktigt vad det innebar och jag var likt många andra lite mjäkig, för inte skulle väl jag, en tjej från Grums sticka ut näsan och tycka något radikalt? Inte skulle väl jag gå emot de strukturer och normer vi levt i i så många år, för det är ju så det är, så har det alltid varit var min tanke.

Men när jag började läsa på lite mer och förstod mer om vad dessa strukturer och normer gör mot oss och när jag började våga mer så blev det annorlunda. Idag skulle nog vissa se mig som den där "jobbiga feministen som hatar". Jag försöker väcka diskussioner för att jag är trött på att tystas ned, tryckas ned och möta motstånd hela tiden. Vi är så många kvinnor som dag ut och dag in försöker förändra men vi motarbetas hela tiden. Vi motarbetas av människor som inte vill lyssna men framför allt motarbetas vi av människor som lyssnar men som inte vågar höja sin röst och stötta oss. Hur ska vi kunna förändra om vi hela tiden bara ska sitta tysta som möss och inte våga prata om detta?

De få män jag har i mitt liv är fantastiska och jag älskar dem otroligt mycket. Jag har valt att ha dem i mitt liv för att de är bra människor. Däremot kan jag fortfarande se att mansbilden, alltså bilden av hur en man ska vara har satt sina spår i dem också på olika sätt. Att kulturen av hur en man ska vara, exmpelvis inte visa så mycket känslor som vi växer upp med har format dem också. Det gör dem inte till dåliga människor, men det gäller att se hela bilden och hur ska vi kunna förändra om vi inte får prata, höja rösten och hata denna mansbilden? Jag hatar inte män. Jag hatar inte min pappa, min pojkvän, min morbror eller min manliga läkare. Däremot hatar jag mansbilden, manskulturen vilket har präglat de flesta i vårt samhälle och för att ändra den måste vi vakna och faktiskt se vad den gör.

Vi måste våga diskutera varför så många män är våldsbenägna. Varför 97% av alla anmälda sexualbrott begås av män. Varför 70% av alla självmord begås av män. Varför män är överrepresenterade i stort sett alla former av våld. Världen över våldtar män kvinnor. Världen över trakasserar män kvinnor. Världen över hånar och kränker män kvinnor. Världen över tystar män ned kvinnor. Världen över slåss män med varandra. Den gemensamma faktorn hos dessa män är inte ursprung eller religion. Den gemensamma faktorn är deras kön, att de är män. Vad är det som gör att män tar till våld så lätt? Varför mår män så dåligt att de står för 70% av alla självmord? Varför har män lättare att fastna i alkohol, drog och spelberoenden?

Något beror det på och då måste vi höja rösten för detta påverkar oss alla. Feminismen och exempelvis #metoo kan aldrig gå för långt. Samhället kan aldrig bli för jämställt. Det som däremot har gått för långt är mäns benägenhet till våld och att vi som påpekar detta hela tiden tystas ned och tillrättavisas med att det vi upplever, känner, tänker och tycker är fel. Jag vill förändra mansbilden och manskulturen. Jag är trött på att så många män tar till våld. Jag är trött på att tystas ned och tryckas ned. Den manskulturen som finns idag förstör inte bara för oss kvinnor. Den förstör för blivande män också, som växer upp med att han ska vara den där tuffa, hårda känslokalla människan. Det är dags att män börjar rannsaka sig själva och börjar fråga sig själva hur de påverkats av dessa normer och strukturer, för det påverkar oss alla mer än vad vi kan tro och det är när vi börjar studera vi kan förändra.

 
Bildkälla




Haft så många bra dagar nu

Jag har haft så många bra dagar nu under julen och generellt sett så har jag haft mycket mindre ångest nu än annars! Torsdagen den 28/12 åkte jag, pappa och Dennis iväg till Örebro för att se dem möta Frölunda (vårt lag). Det var en riktigt bra match och Frölunda vann. Vi hade så roligt både på vägen dit, under tiden och på vägen hem. Vi skrek oss hesa och på vägen hem satt vi alla och sjöng med i olika låtar och bara hade väldigt kul.

På lördagen den 30/12 kom min syster Anna och hennes man Tobbe hem till mina föräldrar så vi åt gott, fikade, pratade och skrattade mycket. Det var roligt att träffa dem igen för det är väldigt sällan vi ses nu för tiden. Så vi pratade en del om bebisen.

Sen var det dags för nyårsafton och jag har aldrig varit den personen som tycker att nyår är så speciellt men den här gången bestämde jag mig för att verkligen njuta, må bra och bara ha kul. Så jag diggade julmusik när jag fixade mig och njöt av vad fint jag har det hemma. Sen kom Dennis så vi åkte iväg till mina föräldrar och där lagade jag och Dennis i ordning potatisgratäng, pappa gjorde fläskfilé och mamma gjorde en sallad så det är ett bra dreamteam haha. Maten blev jättelyckad och jag är så nöjd med dukningen hemma hos mamma och pappa. Tycker det blev så mysigt! Dagen gick mest ut på att äta, prata och skratta, vilket verkligen behövs!

Hoppas att ni hade en bra nyårsafton och att 2018 har startat bra för er! :) Har ni några nyårslöften? ♥

 
 










Tänk om vi behandlade alla brott på samma sätt som vi behandlar sexualbrott

"Det finns kvinnor som ljuger om våldtäkt. Detta gör att det drar ned trovärdigheten för de som faktiskt blivit våldtagna på riktigt."

Det här är en kommentar som man väldigt ofta ser och hör när man pratar om sexualbrott mot kvinnor och det är oftast män som säger de här sakerna. Jag förstår inte riktigt hur debatten om #metoo kan handla om att misstro kvinnor istället för att faktiskt tro dem. Märker ni inte själva att ni lägger fokus på fel ställe? Istället för att faktiskt se det stora problemet, att MÄN våldtar, trakasserar och kränker KVINNOR så lägger ni fokus på något som i stort sett aldrig händer. 20 300 sexualbrott polisanmäldes år 2016 och 97% av de misstänkta är män. Av de anmälda våldtäktsbrotten utgjordes 3 710 (56 %) av våldtäkter mot vuxna och i 96% (3 560) av dessa fall var brottsoffren kvinnor, medan de i 4%(147) av fallen var män säger BRÅ. Ni väljer alltså att bortse från den mängden av kvinnor som faktiskt talar sanning eller som inte ens berättar för de vet hur de kommer att ifrågasättas och istället lägger fokus på någon enstaka som en gång i tiden ljög? Som någon skrev på instagram, bara för att det finns kannibaler i Sverige så säger vi ju inte att vi äter människor i Sverige. Lika lite kan vi alltså säga att kvinnor ljuger om övergrepp. 

Hur många gärningsmän ljuger inte och säger: "Nej jag våldtog henne inte. Jag trodde hon ville, jag är ingen tankeläsare." och får gå fri för det? Hur många män ljuger inte för att skydda en manlig kompis som gått över gränsen för att han inte vågar säga emot?

Tänk om vi behandlade alla brott på samma sätt som vi behandlar sexualbrott mot kvinnor?

"Gösta blev nog inte misshandlad på stan egentligen. Han slog nog ned sig själv för att sätta dit några andra. Han överdrev bara och hittade på."

"Mikaels hus brann nog ned för att han själv tände på det och bara ville hämnas så därför anklagade han några andra."

"Kalle ljög bara om att han råkade ut för en rattfyllerist för att han ville ha uppmärksamhet."

"Lennart ville nog egentligen bli påkörd, men han ångrade sig efteråt och därför anmälde han."

Snälla, lägg fokuset där det behövs. På att män dagligen tar sig rättigheter till kvinnors kroppar. På att män dagligen tar sig friheten att berätta för kvinnor att deras åsikter, tankar, känslor och upplevelser är fel, överdrivna och påhittade. På att kvinnor inte blir betrodda när de berättar sina historier. På att gärningsmän går fria. På att kvinnor dagligen tystas ned. På att sexualbrott mot kvinnor behandlas annorlunda än andra brott i Sverige. Sluta hålla gärningsmän om ryggen och börja istället stå upp för offren!

 
Bildkälla




Ett av mina ärligaste inlägg

Jag känner mig bara så himla ensam...
Jag känner mig som en utomjording som aldrig blir bra nog. Jag har nästan aldrig känt mig välkommen någonstans. Jag har nästan aldrig känt mig hemma någonstans för nästan vart jag än kommer så verkar jag vara osynlig. I skolan gick lärare och elever bara förbi mig och såg de mig var de elaka mot mig. Lärare såg varken mig eller mitt arbete, jag var bara luft.

Samma idag är det i vuxenlivet. Det finns några enstaka människor som verkligen bryr sig och som både skriver och umgås med mig när vi är på hockey. De frågar hur jag mår, hur allt går, de försöker göra mig till en del av gänget. Sen finns det de där människorna som går över huvudet på mig. Som hälsar på de runtomkring mig, som gör high five med de runtomkring mig, som pratar med de runtomkring mig. Fast att jag står i mitten sträcker de sig över mitt huvud för att göra high five med de bredvid mig, men inte med mig.

Om jag träffar någons kompisar så kan de hälsa lite snabbt på mig men de försöker inte göra mig till en i gänget för de pratar knappt med mig. De tittar inte på mig när de pratar och då väljer jag oftast att gå därifrån. Folk undrar om jag drar mig undan människor och ja det gör jag. Jag vill knappt träffa människor för jag är så jävla rädd. Rädd för att bli utanför och vara osynlig som jag alltid har varit för jag orkar inte utsättas för det gång på gång.

Jag minns så väl på studenten när en tjej i klassen hade köpt blommor till alla i klassen men inte till mig. Jag var den enda som inte fick en ros av henne och det gjorde så ont att stå där bredvid och se på. Det gör så ont att stå mitt i ett gäng och vara den enda som inte blir hälsad på, som faktiskt händer titt som tätt. Jag är så van att inte ens få ett svar på det jag säger för att jag verkar inte finnas.

Jag tror också att det är därför internet har blivit så viktigt för mig, för där syns jag oftast. Där blir jag bekräftad när folk läser, gillar och delar det jag skriver. Varje like, varje kommentar blir så otroligt viktig för att jag är så osynlig i vanliga livet. Jag är bara så rädd... Så ledsen. Människor kan ignorera mig så mycket tills de får reda på vem min pappa är, för då blir det ett annat ljud i skällan men då är det inte jag som står i centrum, utan då är det min pappa eller min funktionshindrade syster de pratar om.

Ibland önskar jag bara att någon kunde vara intresserad av att lära känna mig, inte för vem min far är eller för att jag har en funktionshindrad syster. Jag önskar bara att jag kunde känna mig lika värdefull och sedd som alla andra. Att människor inte går förbi mig som att jag inte existerar. Kanske är det jag som är socialt missanpassad och som inte passar in bara... Men likförbannat gör det jävligt ont!

Tack till dig som orkade läsa hela inlägget. Tack till dig som kommenterar och gillar mina inlägg. Tack till dig som faktiskt bryr dig och som finns där för mig. Tack till dig som försöker göra mig till en i gänget och som ser mig. Tack till dig som gillar mig och älskar mig trots mina brister. Utan er hade jag aldrig pallat... ♥



Bildkälla




Att vara stark men samtidigt skör

Jag är en stark-skör person. Ena stunden kan jag vara en av de starkaste du mött. Nästa stund är jag en skör person som ligger och storgråter och som behöver mycket kärlek och stöttning. Ena stunden är jag jätteglad och mår superbra, nästa stund är jag jättledsen och har mycket ångest.

Det här personlighetsdraget kallas för högkänslig eller highly sensitive person (HSP) på engelska, men jag föredrar att kalla det stark-skör, för det är det jag är. Jag är ingen svag människa. Jag är bara en stark människa som är skör.

Vad menar jag då med att jag är skör? - Det kan vara exempelvis att jag blir väldigt trött av mycket intryck. Att exempelvis träffa mycket folk eller att göra saker jag inte är van att göra. Det kan också vara som på julafton, att jag hade en jättebra dag men på kvällen när jag visste att julafton snart var slut så fick jag otroligt mycket ångest och bara grät och grät. Mitt humör ändrades alltså på några minuter och jag gick från stark till att vara skör. Jag har lärt mig att förstå att jag är en sådan person. Jag har svårt för när saker tar slut, särskilt saker jag längtat efter så som julen. Att vara en stark-skör person kan självklart vara påfrestande både för en själv och för ens omgivning men det är viktigt att man lär sig förstå sig själv så man kanske kan hantera det bättre.

För dig som är en stark-skör person eller som lever med en sådan person så skulle jag rekommendera att läsa boken Drunkna inte i dina känslor - en överlevnadsbok för sensitivt begåvade. Den har hjälpt mig mycket! Direktlänk till boken.





Årsresumé - 2017

Oj, vad detta året gått fort... Det är liksom redan nyårsafton, alltså sista dagen år 2017. Vart har året tagit vägen?! Det här året har det hänt så otroligt mycket för mig, både bra och dåliga saker. Det har varit ett väldigt bra år, men det har också varit ett väldigt jobbigt år med många ledsamma stunder. Jag tänkte lista lite av vad som hänt under året, både bra och dåliga saker.

Året började med att jag var jätteförkyld, men redan några dagar in på året repostade nyheter24 en artikel jag hade skrivit förra året och den nådde ut till hela 131 000 människor och fick över 300 delningar!! Detta var jättestort för mig när min bloggchef skickade denna print till mig.

 
♦ Jag har bråkat jättemycket med psykatrin och bytt terapeut flera gånger. Började i början av året hos en KBT-terapeut som inte alls var bra utan som faktiskt tryckte ned mig väldigt mycket och när jag slutade hos henne var jag utan terapi i flera månader.  I oktober fick jag dock en ny terapeut som är jättebra och hon vet verkligen vad jag behöver!

♦ Jag träffade min underbara pojkvän i juni efter att ha skrivit en rolig status på facebook. Den 31/5 fick vi kontakt, den 2/6 träffades vi för första gången och den 21/6 blev vi ett par. ♥ 

♦ Det var en väldigt händelsrik helg när jag och Dennis träffades första gången för dagen efter fick jag veta att min bästa vän som jag hade i tonåren hade blivit mördad i sitt hem. Jag kunde inte sluta gråta och fast att jag och Dennis bara hade träffats en gång hängde han med mig för att lägga blommor utanför hennes dörr... 

♦ I juli fick jag även medverka i vår lokaltidning som heter Värmlands Folkblad (VF). De hade fått syn på min blogg och kontaktade mig för att göra ett mittenuppslag med mig och det var bland det roligaste jag har fått vara med om. Att bli fotograferad och även att få vara på löpsedeln var helt fantastiskt!

♦ I augusti kontaktade även P4 Värmland mig för att intervjua mig i radio om min psykiska ohälsa. Det var första gången jag fick komma till en radiostudio och delta för tidigare har jag bara medverkat via telefon. Det var så otroligt roligt och att få höra sig själv på radion var otroligt kul. Jag hör fortfarande delar av min intervju i reklampauserna som P4 har och jag blir lika glad varje gång!

 
♦ Jag har fått bo på hotell och se hockey med min underbara pojkvän. Vi båda håller ju på frölunda och har ett gemensamt hockeyintresse så vi har varit ned och träffat alla spelarna och jag fick även ta bild med Roger Rönnberg som är tränare för frölunda. Ibland har vi även tagit in på hotell eftersom vi har 23 mil enkel resa till Göteborg.

♦ Jag har lärt mig så enormt mycket om mig själv. Jag har verkligen utvecklats som person och kommit riktigt långt med min psykiska hälsa. Jag märker verkligen att det går framåt för varje år och jag lär mig mer och mer att hantera min ångest.

♦ Anna och Tobias gifte sig och deras bröllop var helt magiskt. Jag hade faktiskt aldrig varit på ett bröllop innan men det var så fint och jag längtar verkligen efter att själv få gifta mig!

♦ Jag, Anna och Carola var även iväg och såg Arvingarna spela i Skruvstadsparken. Vi fick även ta bild med dem vilket var helt fantastiskt. Jag har älskat deras musik så länge, så att få träffa dem och ta bild var en dröm som gick i uppfyllelse!

Jag hade även en helt fantastisk födelsedag när jag fyllde 26 år i juni. Fick så många fina presenter och blommor och hade verkligen en superbra dag med mycket skratt, musik och glädje!



♦ Jag fick även träffa Gustav och Johanna på Säfflemarknad. De driver en youtubekanal! :)

♦ Hade en jättebra julafton med nära och kära och det var min första jul med min pojkvän Dennis!


♦ Fick också reda på på julafton att jag ska bli moster. Anna och Tobias ska ha barn! :)

♦ Tidigare under året deltog jag i direktsänd radio, nämligen Karlavagnen i P4 som pratade om psykisk ohälsa, så jag fick prata med Sanna Lundell. Kände mig så tuff som vågade!







Julbilder 2017

Åh vilken bra jul jag har haft hittills! (Jag skriver hittills för jag ser som att julen fortsätter fram till tjugondag Knut.) Den 23 december kom Dennis till mig och vi spelade bingolotto, såg på Frozen, pyntade apelsiner, gick runt i matchande jultröjor och bara hade det jätemysigt. 

På julaftonsmorgon när jag vaknade var jag så lycklig och glad. Jag överraskade Dennis med skinksmörgås, kaffe och ett paket i julstrumpan på sängen och jag väckte honom tidigt för jag orkade inte vänta haha. Tycker det är så kul att få ge saker! När han hade vaknat tittade vi lite på julfilmer och jag sminkade mig och jag var så lycklig att jag började gråta då jag älskar julen och det var min och Dennis första jul tillsammans! Vid 10 åkte vi hem till mina föräldrar i alla fall och började hjälpa till inför middagen.

Pappa skulle tyvärr åka iväg och jobba efter en stund så han jobbade 12 timmar på bruket vilket var jättetråkigt, men sånt är livet. Jag fick så fina julklappar och jag är så nöjd verkligen! Dennis hade packat in mina paket så fint med hjärtan och allt möjligt och av honom fick jag ett bakplåtsställ, en köksvåg (eftersom jag älskar att baka) och en lightbox där han hade skrivit att han älskar mig! ♥ Av min familj fick jag bland annat högtalare, ljusstakar, hyllor, matta, kläder och filmer.

På kvällen när jag och Dennis kom hem till mig blev jag dock jätteledsen och bara grät och grät. Jag var övertrött men också fick jag så mycket ångest över att julafton redan var över då jag verkligen älskar julen och jag kände mig så fylld av kärlek till mina nära och kära att det blev övermäktigt. Jag är så tacksam över min familj och min pojkvän och jag älskar dem så det gör ont i kroppen!







 












 
 
 
En av julklapparna som jag gav till Dennis, innehållande öl, glögg, chips, pepparkakor, en burk med godis, en nalle, två foton, ett brev och tre trisslotter. 




Kvinnor får inte uttala sig

Det mest intressanta när man skriver debattartiklar om feminism är att det i stort sett bara är män som klagar, dömer och hatar. Vissa män håller med, gillar och delar. Men så finns de där männen som redan har bestämt sig för att jag är en manshatande äcklig feminist, som måste läxa upp mig att mina erfarenheter är fel för så ser inte verkligheten ut. 

Jag skriver alltid mina texter baserat på min egna erfarenheter samt fakta från BRÅ, ungdomsmottagning, RFSU, m.m, men du kommer och berättar för mig att detta är fel, att detta har jag inte upplevt? Bara för att du själv inte har upplevt det jag skriver om så innebär inte det att problemen inte existerar. Det konstiga är att direkt man nämner orden våldtäkt och män så är all fakta man skriver (som är från BRÅ) fel enligt dessa män som skriver. Vissa män har helt enkelt bestämt sig för vad texten handlar om innan de ens har läst den och det är er själva ni dumförklarar när ni skriver att jag är en manshatande feminist som drar alla män över en kam och anklagar alla män för våldtäkt när jag klart och tydligt skriver:

"Vi kan inte blunda för att 98 procent av de som misstänktes för sexualbrott år 2013 var män , enligt BRÅ. Detta innebär inte att alla män är dåliga eller att alla män är våldtäktsmän, för det finns jättemånga fina och bra män där ute."

Det jag skriver om är en vardag för många tjejer och kvinnor runt om i världen. Det jag skriver om har jag själv råkat ut för och du har ingen rätt att skriva att jag har fel i det jag har upplevt. För återigen så ser man hur en kvinna inte har rätt att uttala sig om sina erfarenheter för då blir vi tillrättavisade av vissa män direkt, för kvinnor får ju inte skriva om sina egna erfarenheter för då hatar vi män och är äckliga. Jag tänker fortsätta sprida information, oavsett om vissa män går emot det och skriver hat för det bevisar bara att mitt jobb behövs.


Detta inlägg är en återpublicering som jag skrev och publicerade i min blogg 22/1-2016. Direktlänk till inlägget.

 
Bildkälla




Merry Christmas!






6 månader idag


Tänk att vi varit ihop i 6 månader idag... Tiden har gått så fort men ändå så långsamt för det känns som vi varit ett par i flera år redan. Det känns som jag känt dig hela mitt liv! Vi har gjort så mycket under dessa 6 månader som har gått och jag har aldrig varit så säker på något som med dig. Jag vet att det är dig jag vill bli gammal med. Jag vet att det är du som ska bli pappa till mina framtida barn. Det känns bara rätt i hela min kropp.

Vi är så lika varandra men ändå så olika. Du kompletterar mig och gör mig till en bättre människa. Med dig vill jag utvecklas och lära mig saker. Ingen av oss är perfekta men vi är perfekta för varandra. Vi jobbar tillsammans och tillsammans kommer det bli så himla bra!

Tack för att du finns i mitt liv. Jag älskar dig! ♥




Sminkar du dig för din egen skull?

Jag är kvinna. Jag sminkar mig, rakar mig, går i klackar och bryr mig om mitt utseende vilket anses vara det normala idag. Men efter att ha gått en månad utan smink, utan klackar, utan att bry mig särskilt mycket om mitt utseende så frågar jag mig egentligen för vems skull jag gör detta....

Om jag skulle bo på en öde ö, skulle jag verkligen fixa mig så här då? Skulle jag verkligen bry mig om att raka benen, lägga timmar på att få till ögonbrynen och envisas med att gå i klackar? - Det tror jag faktiskt inte. Det pratas ju så ofta om att så länge man sminkar sig, rakar sig eller gör skönhetsingrepp för sin egen skull så är det okej, men när är det för ens egen skull?

När vi gång på gång blir matade med den där sminkade, smala, rakade tjejen som gör olika skönhetsingrepp, är det verkligen vårt eget val då? Självklart kan man tycka smink är roligt, men skulle man verkligen sminka sig om man var den enda i världen som gjorde det?

Det kan vara lätt att tro att det är vårt eget val, men människan är ett flockdjur och vi vill gärna smälta in. Vi vill liksom följa strömmen på något sätt och då är det helt enkelt lättast att följa idealen. För om det enbart handlade om egen vilja, varför skulle så många kvinnor vara missnöjda med sig själva och känna att de behöver ändra sitt utseende med hjälp av smink och skönhetsingrepp och om vi inte påverkas av idealen, varför vill så många kvinnor efterlikna just idealen, inklusive jag själv? Något har ju väckt ett missnöje hos den där kvinnan som opererar sina bröst och hade detta missnöjet väckts om idealet inte funnits?

Om idealet hade varit att alla duger exakt som de är och vi hade fått se tjocka, smala, långa, korta, mörka, ljusa, håriga, hårfria människor hade verkligen så många valt att sminka sig, raka sig och lägga fillers i sina läppar då? - Det tror inte jag, för oavsett hur medvetna vi är om det så påverkar idealen oss alla delvis. Jag skulle aldrig googlat på fillers om jag inte fått höra vad fula små läppar jag har. Jag hade aldrig googlat på silikon om jag inte blivit matad med storbystade silikontjejer överallt.

Jag älskar att raka mig och sminka mig för att jag blivit lärd att göra det. Jag har blivit matad sen barnsben från samhället att det är så det ska vara och då är det självklart att jag tror att jag gör det för min egen skull, för jag mår ju som bäst när jag får komplimanger och får höra vad fin jag är och då väljer man ju att eftersträva idealet istället för att gå emot det och få höra vad äcklig man är, vilket är en ganska enkel matematik.





Video - Housetour 2017



Nu kommer även en video på hur mitt hem ser ut för att få en bättre överblick. :) Förlåt för att det kanske är lite skakigt och dålig kvalité. Jag är inte så jättebra på att filma och särskilt inte i detta ljuset men ville ändå ha lite mysbelysning i lägenheten. Såå nöjd över mitt juliga hem och nu vill jag bara ha jul!!! ♥




Min kropp är stark

Jag satt och kollade igenom lite bilder från min träning då det var längesen jag tränade pole dance fitness nu.
När jag ser de här bilderna tänker jag hur mycket jag egentligen hatat min kropp och hur mycket jag klagat på den i perioder. När jag tittar på de här bilderna så tänker jag på vad mycket det egentligen klarar.

Tänk att jag faktiskt har klarat att göra dessa tricken. Tänk att min kropp faktiskt är så pass stark att den kan hålla kvar sig i stången på detta vis. Min kropp gör så mycket för mig. Den tar mig dit jag vill, den gör att jag kan lyfta saker, den gör så att jag kan sminka mig, äta, dansa, springa. Den gör att jag kan genomföra det jag vill. Den gör så jag kan skriva detta inlägg.

Min kropp är så stark och fantastisk och från och med nu ska jag försöka tänka på vad den faktiskt kan göra. Jag är så otroligt stolt över mig själv som klarat dessa trick och även om jag nu har en paus från pole så är det något jag älskar att göra och när jag har energi vill jag börja med det igen. Tack min kropp för allt du gör!





Sanningen kommer alltid fram

Jag är en person som tror på karma. Jag tror att sanningen alltid kommer ikapp en till slut och därför är det så viktigt att tänka på vad man gör och hur man behandlar andra människor. Oavsett om det gäller att snatta saker, att kopiera andra, att ta äran åt sig för andras verk, vara otrogen, skriva elaka saker eller vad det än kan gälla så kommer sanningen alltid fram till slut på ett eller annat sätt.

Det är så lätt att tro att man kommer undan med saker, men tänk på att det är dig själv det drabbar i slutändan. Du vill väl vara omtyckt och gillad för den du faktiskt är eller hur? Du vill väl inte bli ihågkommen som personen som är otrogen, som tar äran åt sig för andras verk eller för att vara elak och jag antar att du inte vill såra andra människor genom att göra dumma handlingar?

Det är så viktigt att tänka ett steg längre. Att tänka på hur detta påverkar en själv och hur det påverkar andra människor. Du duger ju exakt som du är, så varför ska du försöka vara någon annan? Varför ska du försöka ta äran åt dig för andras verk och varför ska du behandla andra människor illa? Det behöver du inte göra för det kommer inte bli bättre för dig när sanningen kommer fram.

Var dig själv och behandla dig själv och dina medmänniskor på ett bra sätt så gör vi världen till en bättre plats!





Läs mer:
Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...