Måndagspepp


Så fina ord <3



Åh vad glad jag blir för alla fina meddelanden jag får! Har samlat ihop några stycken meddelanden här som jag fått och jag blir så glad. Sen får jag ju fina kommentarer här på bloggen också och jag är så otroligt tacksam för alla fina ord ni ger, ni är fantastiska!

Meddelandet från Tommy betyder väldigt mycket för mig eftersom jag har lyssnat på hans musik sen jag var typ 12-13 år. Blev så otroligt glad för hans ord. Tack så jättemycket för alla fina ord jag får här inne, det värmer verkligen! ♥

Sammanfattning vecka 47

Denna veckan har gått väldigt mycket upp och ned faktiskt. Varit en hel del oro och mycket tankar. Helgen var i alla fall väldigt bra. Sofie, min funktionshindrade syster var bortrest med sina assistenter så jag, mamma och pappa var först i Charlottenberg på fredagen och handlade, var en sväng till Norge också. På kvällen tittade vi på idol, såg film och åt lite gott. På lördagen mådde jag dock lite dåligt. Sov väldigt lite, vaknade tidigt och kände mig bara bläig... Dock blev det bättre när jag hade pratat med mamma och pappa eftersom de peppade mig och höjde mig igen.

Så vi åkte till Karlstad och shoppade lite till. Så helgen har i stort sett varit ångestfri, förutom idag. Fick för lite sömn inatt som var också och vaknade vid halv 7 helt svettig och hade panik så jag antar att jag hade drömt en mardröm. Jag bakade dock kärleksmums förut men kom inte iväg på dansen idag. Jag orkade inte och jag ville inte heller... Att jag inte har uppdaterat särskilt mycket har helt enkelt berott på att jag har haft annat för mig under helgen och inte riktigt orkat brytt mig om bloggen.

Hur har er vecka varit?


Vad är en våldtäkt?

Vad är egentligen en våldtäkt? Det är nog många som inte riktigt vet vad det faktiskt innebär. Bilden av en våldtäkt för många är att man blir överfallen av någon gubbe på stan och att det är mycket skrik och våld med i bilden. Det behöver inte alls vara så. En våldtäkt är allt som är emot ens vilja. Att personen tjatar på dig, hotar dig och får dig att göra något du inte vill är också en våldtäkt. En våldtäkt behöver heller inte innebära samlag, utan det kan vara petting, oralsex osv också. Även killar blir våldtagna och även tjejer våldtar. Ofta sker våldtäkt av någon man känner. 

Många tar inte våldtäkter på allvar när den som utsattes inte skrek, men sanningen är faktiskt att i många fall så blir man skräckslagen och till den gräns att man blir paralyserad. Men enligt många är inte detta en "riktig våldtäkt". Varför är det så? Många tar också gärningsmannens parti, istället för den utsattas. De flesta människor är överens om att det är gärningsmannens fel, men när det väl kommer till kritan så är det ofta offret som får skulden. Då får exempelvis hon skylla sig själv för att hon hade en uringad tröja, eller för att hon flörtade. Sen när blev det fel att flörta? Sen när blev att flörta ett tecken på våldtäkt? När en kille blir våldtagen kan han få höra att han ska vara glad för att han fick sex och vissa tror inte alls på att en kille kan bli våldtagen. Hur kan det få vara så? Jag får inte ihop det.

Du som läser det här kanske har varit utsatt. Jag vill att du ber om hjälp, oavsett om det känns jättesvårt. Det är INTE ditt fel. Ingen har rätten till din kropp, förutom du själv. Oavsett vad du har för kläder, om du druckit, flörtat, haft sex med personen tidigare, är i en relation med personen så har personen inte rätten till sex och din kropp, det är DU som bestämmer. Våga berätta om detta och fortsätt vara stark. Ge inte upp! ♥

 


Bota dina komplex (repost)

De flesta har nog haft komplex för något någon gång i sitt liv.
Vissa har många komplex medan andra bara har några få. Vissa har komplex över för stora bröst, andra över små. Vissa har komplex för sitt hår, andra för sina ögon. Hur kan man då göra för att komma över dessa komplex och inte tänka på dem så mycket? 

 * Fundera på varför du har kompelx för denna kroppsdel. Vad är det som gör att du ogillar den? 

*  Fundera på varför du lägger så stor energi på att ogilla denna kroppsdel. Är det värt det? 

* Skriv ned de saker du är nöjd med, på både insida och utsida.

* Jag utgår ifrån att denna kroppsdel är frisk. Varför klaga så mycket? Du är frisk, hel och snygg, tänk om dina ben som du kanske har komplex för skulle vara förlamande eller amputerade? Dina ben är ju fantastiska!

* Tänk ut exakt ALLT positivt med denna kroppsdel. Som punkten ovan, du kan exempelvis gå med dina ben!


* Varje gång du tänker på dina komplex, intala dig vad bra och värdefull du är. Uppskatta det du har och ta fram det du är nöjd med istälelt! 


Statistik om sexuella trakasserier


Torsdagspepp


"Fan vad kort du är"

Jag är 154 och får ofta reaktionen: "fan vad kort du är!" eller "dväääääärg".
Hur kommer det sig att folk tror sig har rätten att kommentera någon annans kroppstyp överhuvudtaget? Att skriva att någon är jäkligt kort eller jäkligt lång är samma sak som att säga: "fan vad tjock du är." eller "fan vad smal du är..." Jag är nöjd med min längd, men om jag inte hade varit det då, om jag hade varit väldigt missnöjd och velat bli längre? Om jag vore tjock så kunde jag försöka banta, men vad ska jag göra nu om jag vore missnöjd? Gå på styltor? Vad är lixom din tanke med att kalla mig kort eller dvärg?

Sen vet du väl att gränsen för att räknas som dvärg eller kortväxt går vid 150 cm och jag är faktiskt 154? Då kommenterar vissa med att: "det är ju nära. ;)" men nära skjuter ingen hare. Jag kan ju inte kalla mig dvärg för att jag är nära måtten för dvärg. Jag kan ju inte kalla mig rullstolsburen för att jag var nära att hamna i rullstol en gång. Jag kan ju inte kalla mig göteborgare för att jag vara nära på att flytta till göteborg en gång. Genomsnittliga längden för kvinnor i Sverige med akondroplasi (klassisk dvärgväxt) är 125 cm. 

Jag har varit hos många läkare i mitt liv med tanke på att jag faktikst lider av giftstruma, så skulle min korthet bero på att jag har rubbningar i skelettutvecklingen så skulle jag ha fått veta det. 

Jag tycker att människor ska låta bli att kommentera andras kroppsformer negativt. Oavsett om det handlar om att man är lång, kort, tjock eller smal, för man beter sig inte så. Jag kan gilla när folk skriver exempelvis: "Åh vad gulligt att du bara är 154 cm, jag gillar korta tjejer!" för då är kommentaren fint menad, så det har jag inget emot, men det märks så väl när kommentaren är illa menad. 


Video - frågor & svar del 2


Kuratormöte #6

Idag pratade vi mycket det som hände på dansen i söndags.
Min kurator sa till mig att det är min danstränare som har problem och det berror inte på mig. Det är lätt att man tar sådant personligt och det är just det jag har gjort eftersom jag har mött en del lärare i mitt liv som har behandlat mig illa. Jag frågade även min kurator om hennes syn på mig, hur hon såg mig utifrån första gången hon träffade mig. Hon svarade att hon tycker verkligen inte att jag är divig eller något, utan hon fick direkt uppfattningen om att jag är en fantastisk tjej som verkligen vill lära mig saker både när det gäller dansen och mitt mående. Så det ville hon att jag skulle ha med mig varje dag, att när människor är otrevliga och försöker trycka ned mig så beror det på problem hos dem själva.

Vi pratade också om hur vi ska gå vidare och från och med nästa gång ska vi prata om saker som hänt tidigare, som ligger djupt rotade som kan orsaka min ångest än idag. Var ett bra möte faktiskt.


Statistik om mobbning


Synd att vissa inte läser...?

Jättekul att så många kommenterade mitt förra inlägg "om inte jag, vem?". Blev faktiskt väldigt glad av att logga in på bloggen och se så många nya kommentarer. Det jag dock reagerade på var att vissa enbart kommenterade Emma Watsons tal, som inte ens var med i inlägget. Jag skrev bara att jag tog lite inspiration från hennes tal för att göra ett eget inlägg. Hennes tal handlar om feminism och mitt inlägg handlar om mig och min blogg som handlar om psykisk ohälsa och mobbning. Jag tog inspiration från hennes tal till två meningar vilket var: "Om inte jag, vem?" och "Om inte nu, när?" då jag inte vill ta äran åt mig av dessa två bra meningar som inte jag själv kommit på. 

Ändå kommenterade bara vissa Emmas tal, att det var så bra och just om ämnet femisim när inte inlägget handlade om det. Det var också någon som berömde andra bloggerskor i mitt inlägg men först inte ett enda ord om just det jag hade skrivit, även om hon la till i en ny kommentar senare att jag gav henne inspiration till att skriva ett eget inlägg.

En kommentar relaterat till inlägget är såklart bättre än en kommentar som enbart handlar om att besöka personens blogg, men jag skriver ju för att jag vill att folk både ska läsa och kommentera mina texter. Hade jag inte velat få uppmärksamhet för mina texter så hade jag ju skrivit dem privat i en dagbok bara. Självklart kan de kommentera Emmas tal, men varför inte skriva en kommentar i stil med: "Emmas tal är så bra! Väldigt bra text du skrev." eller exempelvis: "Emmas tal är så bra! Dock håller jag inte med dig i ditt inlägg." om det skulle vara så att de inte håller med mig. Så väldigt tråkigt tycker jag när vissa bara berömmer Emma som inlägget inte ens handlade om och det var inte ens samma ämne som Emma pratar om.

Tack i alla fall till er som faktiskt läste mitt inlägg och kommenterade det! Ni är fantastiska. 


Om inte jag, vem?

Jag har kollat på Emma Watsons tal om feminism och tänkte faktiskt ta inspiration ifrån det talet.

Jag älskar att informera andra människor om psykisk ohälsa, mobbning och andra samhällsproblem. Jag älskar att skriva och driva denna bloggen då jag vet att den gör skillnad. Det kanske inte är mycket, men jag kan i alla fall påverka några människor. Jag tänker som Emma säger i sitt tal. Om inte jag, vem? Vem ska då göra detta jag gör? Visst, det finns kanske jättemånga människor i världen som informerar om mobbning och psykisk ohälsa, men enbart jag kan informera om hur det har varit för mig. Enbart jag kan informera hur jag känner och tänker. Även om jag inte kan förändra världen så kanske jag kan hjälpa några enstaka människor på vägen, vilket gör mig otroligt glad.

Om inte nu, när? Om jag inte ska göra detta nu, när ska jag då göra det? När är det rätt tidpunkt för att börja försöka förändra och göra skillnad? Jag tror inte att det finns någon rätt tidpunkt för vi alla kan behöva information och stöttning när som helst. För mig är det rätt tidpunkt att hålla på med detta nu. Jag hoppas att jag kan inspirera och stärka andra människor, för detta hjälper mig själv på vägen i alla fall. ♥


Tisdagspepp



Ärren sitter alltid kvar av mobbning


Även killar kan må skit

Idag tänkte jag faktiskt ägna ett inlägg åt bara killar.
Vi pratar ofta om hur tjejer mår och det finns många problem som människor anser som "tjejproblem". Ätstörningar, ångest, osäkerhet på utseendet, självskadebeteende, jämförelese. Det finns massor av problem som även killar lider av men som man dock inte pratar så ofta om. Jag tror att mörkertalet är stort bland killar som mår dåligt. Många vågar inte söka för de skäms över att ha ett så kallat "tjejproblem". De är rädda för att inte bli tagna på allvar för "killar kan ju inte må så, killar kan ju inte känna så." Tänk er den känslan, ett ämne som redan är skamfyllt även som tjej kan faktiskt vara ännu mer skamfyllt för en kille eftersom det anses som ett tjejproblem.

Jag önskar att fler människor vågade söka hjälp, oavsett om man är kille eller tjej då detta faktiskt inte är ett tjejproblem. Vi ser oftast tjejer som mår dåligt, vi ser oftast tjejer som är i fokus för sin ätstörning och psykiska ohälsa, men samhället glömmer bort att killar kan gå igenom exakt samma sak och känna exakt samma sak. Jag vet inte om det är tjejer eller killar som drabbas mest av psykisk ohälsa faktiskt, men jag tror som sagt att mörkertalet är stort, både hos killar och tjejer. 

Så ni killar som läser detta, våga söka hjälp. Våga ta tag i era problem och våga visa motsatsen. Vi måste starta en debatt om detta och faktiskt stå upp för killar och hjälpa dem exakt lika mycket som vi hjälper tjejer. För vi är alla människor, med känslor och tankar. Det är inget skamfyllt i att må dåligt och behöva hjälp. 

 
Den värkiga verkligheten

Små steg framåt



Den värkiga verkligheten

Så himla bra bild tycker jag. Jag har ju alltid haft höga krav på mig själv och det började redan i småskolan. Jag har också märkt att mina lärare har haft extremt höga krav på mig. I och med alla höga krav så har det gått sämre för mig på vissa saker för jag har varit rädd för att göra fel och misslyckas. Jag har blivit bättre på detta och har lyckats sänka mina krav på mig själv en hel del faktiskt. Jag försöker tänka så som det står på bilden, att jag gör så gott jag kan i min takt, även om det tar längre tid. Men vem besätmmer egentligen när jag ska genomföra saker och hur jag ska genomföra dem?

Jag gör dem ju i alla fall även om det kanske tar längre tid än vad det gör för vissa andra. Jag önskar bara att fler människor kunde tänka så här både om sig själva och om andra. Pressen och kraven kan göra så man misslyckas och att det tar ännu längre tid istället. Det kanske tar tid, men vi är i alla fall före de som inte ens försöker, tänk på det!

Sammanfattning vecka 46

Denna veckan har varit ganska ångestfylld faktiskt. 
Veckan började med många panikattacker och har fortsatt så till och från. Har också sovit ganska dåligt hela veckan och drömt mycket mardrömmar. Har också haft drömmar om insekter igen som kommer i perioder...

Idag hade jag ingen vidare lust att gå på dansen heller, eftersom jag somnade väldigt sent inatt eller ja jag somnade imorse någon gång. Men jag gick iväg i alla fall på dansen och idag körde vi mycket styrka och stretch. Av mina kurskamrater så är jag den som är vigast av oss alla och idag skulle vi gå ned i en split och de som kunde skulle lyfta sig upp med armarna så man kommer en bit ovanför marken med benen när man sitter i en split alltså. Jag var den enda som klarade det och jag är den enda som kan split vilket gjorde mig väldigt glad.

Dock känner jag mig väldigt illa behandlad av min lärare och jag vet inte om jag egentligen vill fortsätta med dansen. Vi började med en ny koreografi idag och jag hade lite svårt att få in de nya övningarna i huvudet då jag har lite svårt med höger och vänster, särskilt när jag ser min lärare i spegeln så det blir spegelvänt. Det är lite svårt att förklara men vi skulle i alla fall göra som en snurr och komma ned som vi skulle göra en armhävning, jag hade svårt att få till det då jag inte riktigt såg hur min lärare gjorde så jag hängde inte riktigt med. Jag stod på ett helt annat sätt och hade balansen i benen, då kommer min lärare och bara drar i mina ben så jag faller ihop helt och slår i armbågarna eftersom det var de som jag räddade mig med. Jag var rädd för att jag skulle slå i ansiktet i golvet och så sa h*n något i stil med: "jag gör ju inga svåra övningar för att ni ska hänga med". H*n hade ju faktiskt kunnat förklara att jag skulle stå som i en armhävning eller sagt: "titta på mig en gång" istället för att bara dra undan mina ben så jag faktiskt skadar armbågarna...

Det har känts så här varje gång, att om jag lyckas göra något bra eller är den enda som klarar övningen så känns det som h*n inte märker det eftersom h*n i stort sett aldrig säger något, men om jag gör något fel så blir det mer en otrevlig ton och som idag bara lixom dra undan mina ben så jag skadar mig... Idag sa h*n också till en av mina kurskamrater: "bra, tänk bara på att ha raka ben och försök göra så varje gång." Till mig som stod exakt likadant fast med raka ben sa h*n bara: "tänk på att ha fötterna mer parallellt." Inte ett ord om att det var bra och så är det i stort sett varje gång. Jag förstår absolut och vill att h*n ska säga till mig när något är fel, men jag önskar att h*n kunde berömma mig med när jag gör något bra och faktiskt lyckas... Jag älskar dansen men vet inte om jag klarar att fortsätta när det är så här...

Världens längsta sammanfattning av veckan men var tvungen att skriva av mig...


Var med i kampen du också (repost)

En märklig sak med människan över lag, det är att människor bryr sig så om sig själva och sina nära, men inte någon annan människa. De resonerar att så länge de själva och deras omgivning mår bra, så skiter de i resten. Då skiter de i om någon annan blir skadad, mobbad, utsatt för kränkningar osv. Varför är det så?

Människor bryr sig om sina nära, men de kämpar inte för att minska mobbning. En dag kan det hända just dig, ditt barn, din syster, din kusin, ditt barnbarn. Är det inte bättre att då kämpa för att minska mobbningen så att risken faktiskt minskar att någon i våran närhet skulle bli utsatt?

"Varför skulle mitt barn råka ut för detta?!" - Ja, varför inte? Flera människor har denna synen, att så länge de själva mår bra så skiter de i andra. Alltså finns risken att just ditt barn också blir utsatt. Om vi däremot kämpar tillsammans så kan vi förhindra att mobbningen ökar. Man behöver inte vara någon supermänniska, man behöver inte ägna hela sitt liv och hela dagarna åt detta, men vi alla kan göra småsaker, som till slut blir stora tillsammans.

Tänk ut hur just DU kan påverka och hjälpa till, för jag vet att du kan. Du måste bara tro på det själv och jag lovar att du kommer må lite bättre när du vet att du gör goda gärningar. Så kämpa du också, för ditt barn, mitt barn, dina syskon, mina syskon, för din skull och för min skull. Du kan bidra på ditt sätt!

 

Folkuniversitetet

Min student

Jag tittade igenom lite studentbilder igår och började tänka på hur det faktiskt var för mig egentligen. 
Jag tog studenten 2010 och den var faktiskt bra, till en viss del. Det hela började med att en tjej i klassen som vi kan kalla Emilia hade köpt rosor till hela klassen, men inte till mig. Hon delade också ut dem till alla framför mig och verkade inte skämmas för det heller. Nog för att jag visste från början att hon inte gillade mig, men att det var så pass allvarligt visste jag inte. Jag umgicks väldigt mycket med 3 tjejer ifrån klassen. Vi var ett gäng på 4 personer. Vi kan kalla dem Emma, Sara och Josefin. Jag fick en present från Emma, men Josefin och Sara gav bara presenter till varandra plus Emma, fast vi var ett gäng. 

När utsläppet var så visste jag att min familj och min dåvarande kille skulle ta emot mig + min systers assistent. Jag hade bett dem köpa massor av gosedjur att hänga runt halsen på mig för jag ville känna mig speciell, jag ville att det skulle se ut som det var många där för att ta emot mig och gratta mig när jag tog studenten. Mina dåvarande svärföräldrar hade lovat mig att vara med när jag sprang ut, men de var inte där. Jag tror ärligt att de inte hade lust att komma bara. Jag har ju inte heller någon släkt som jag umgås med då vi inte går ihop och jag vet inte riktigt varför. 

Det känns så tragiskt faktiskt att jag bad mina föräldrar att de skulle köpa massor av saker att hänga runt min hals så jag skulle känna mig mer speciell och mindre ensam. Så det skulle se ut som att det var många som grattade mig, när det egentligen bara var min familj.

Så studenten var både bra och dålig för mig faktiskt. Bra för att jag äntligen fick sluta den skolan jag gick i som jag inte alls trivdes i och bra för att jag kände mig jävligt bra som faktiskt gick mina tre år, trots att skolan motarbetade mig. Men dålig för för att min släkt och andra inte brydde sig...


Video - frågor & svar


Balkong eller källartyp?






Källa: Topphälsa

Vad behövs i ditt liv?




Video om era frågor?


Hitta oss på internet:
Min instagram
Annas instagram
Annnas blogg

 
En väldigt gammal bild på oss :)

NU ÄR FRÅGESTUNDEN AVSLUTAD OCH VI HAR SPELAT IN VIDEON!

Att vaccinera sig

Många människor älskar ju att åka utomlands.
Jag åker inte ofta utomlands faktiskt. Jag är både flygrädd och rädd för att bli sjuk. Jag är lite rädd för sprutor faktiskt så för mig är det ganska jobbigt att vaccinera mig. Minns när jag tog vaccin för svininfluensan för många år sen så var jag jätterädd. Jag läste dock om cityhalsocentral, som verkar vara ett riktigt bra ställe. Deras mål är att man ska känna sig så hemma och så trygg som möjligt hos dem vilket jag tycker är jättebra, särskilt för sådana som är rädda för sprutor och så vidare. Jag tycker det är viktigt att vaccinera sig om man ska åka någonstans just för att undvika sjukdomar. Jag är ganska rädd för sjukdomar så för mig skulle det vara en självklarhet att tänka på vaccin, även om jag är rädd för sprutor. Senast jag var utomlands så var jag i Spanien och då var jag några år gammal bara så jag minns inte så mycket av det. Min drömresa är för tillfället USA, då jag vill se mig omkring där och bara åka runt lite.

Brukar du åka utomlands och brukar du vaccinera dig mot något? Det kan även vara mot exempelvis influensan.

Sponsrat inlägg


Läs mer:
Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...