Någon mer som är som mig??

Jag är en känslomänniska... Jag känner så mycket, hela tiden.
Jag och Dennis bestämde ju för någon månad sen att vi skulle hyra stuga till vår 1-årsdag och ända sen dess har jag sett fram emot det så himla mycket. Jag har längtat och längtat. När dagen väl är inne så tycker jag tiden går så fort att jag får lite panik. Helt plötsligt är ju det jag sett fram emot så mycket slut och man kommer tillbaka till vardagen igen.

Det ger mig lite panik faktiskt och det kvittar om det gäller julafton, vår 1-årsdag, semester eller något annat jag sett fram emot. När det är över så blir jag så otroligt ledsen så jag bara gråter och gråter. Igår när vi kom hem så var jag så känslig och kunde verkligen inte sluta gråta, för jag tänkte på att det var över nu. Jag förstår inte varför det blir så här... Det känns som mitt liv tar slut efter jag gjort något roligt. Istället för att se tillbaka på det med glädje så är jag ledsen för att det redan är slut och att jag inte kan komma tillbaka till det ögonblicket...

Dennis ville att jag skulle öppna paket redan på morgonen på vår 1-årsdag men jag ville vänta för jag ville ha något att se fram emot senare under dagen, för öppnar jag dem med en gång så är det ju redan över liksom... Det är så viktigt för mig att ha något att se fram emot hela tiden och jag vet inte varför...

Det är som att jag ser fram emot saker så mycket och känner sådan stor kärlek att det gör ont i hela kroppen på något vis. Det gör ont att behöva säga hejdå till Dennis när han ska åka hem. Det gör ont att komma hem till vardagen igen när jag vet att vi inte är sambos. Jag vet ju att det kommer komma fler fina ögonblick med årsdagar, jul, födelsedagar och semestrar men ändå blir det så jobbigt efter varje avslut. Jag tror att det kan bero på att jag har ganska lite att se fram emot. Mina dagar ser oftast likadana ut och jag gör inte mycket egentligen. Jag är oftast i mitt hem liksom och då blir det så skönt att få göra annat, oavsett om det är att fira en födelsedag eller hyra stuga för det blir ändå något annat än det gamla vanliga...

Snälla, säg att någon mer är som mig? Blir tokig av att ha det så här och vet inte hur jag ska göra för att hantera ledsamheten som kommer efteråt.





Vår 1årsdag i stugan

Åh vilka underbara dagar jag har haft alltså! I onsdags åkte jag och Dennis iväg till Mörudden i Skoghall för att hyra stuga. Stugan var mysig och låg precis vid vattnet. Det fanns kök, toalett, sovrum och vardagsrum. Vi bäddade ut bäddsoffan och sov i den istället då man hade tv och allt där också.

Igår firade vi ett år tillsammans och vi skulle egentligen laga fläskfilé med potatisgratäng, men det fanns ingen ugn i stugan så vi köpte faktiskt pizza istället och spelade lite spel. Vi var också in till Karlstad och gick runt lite i butiker och fikade på espresso house. Det har varit dåligt väder hela tiden så blev varken bada, grilla eller sitta ute på verrandan så man fick göra det bästa av situationen och spela spel och se film. Oavsett så har det varit jättemysigt.

Jag fick så fina presenter av honom som ni kan se nedanför. Det var också födelsedagspresenter eftersom jag fyllde år i söndags. Pusslet med bilden av oss och armbandet med vårt datum fick han av mig, samt att han fick pengar till en tatuering som han tänkt göra framöver. Nu har vi kommit hem igen och jag längtar redan tillbaka då det varit så otroligt mysigt. Jag är superglad över denna tiden och alla saker jag fått. Jag blev mest glad över örhängena och halsbandet med våra namn på, sååå fint! ❤ 


 
 
 
 
 
 



 
 
 




 




Till min kära

Tänk att vi varit tillsammans i ett år nu.
Kommer du ihåg första gången vi pratade i telefon? Vi pratade i flera timmar och plötsligt hade klockan slagit 04.00 och du skulle börja jobba 06.45. Vi fick tvinga oss till att lägga på för att du skulle få nån timmes sömn i alla fall. 
Jag minns första gången jag träffade dig. Det var den 2:a juni 2017. När du kom innanför min dörr så tyckte jag att du var så jävla snygg! Du hade en grå tröja med en frölundaindian på, en frölundakeps och rosa solglasögon. Det kändes som vi hade känt varandra i flera år redan från första stund.

Att du inte försökte ragga så mycket utan la bollen hos mig men ändå visade ett intresse av mig som person gjorde att jag föll för dig direkt, vilket du förmodligen märkte eftersom jag ville få dig att sova kvar hos mig första träffen.
Jag minns fortfarande första gången du sa att du var kär i mig. Jag minns fortfarande första gången du sa att du älskade mig och jag blir tårögd när jag tänker på det. Jag blir bara så himla fylld av känslor när jag tänker på den lyckan jag kände när du för första gången sa att du älskar mig.


Jag har aldrig träffat någon som dig. Jag har aldrig känt mig hemma någonstans, men med dig gör jag det. Jag har utvecklats så mycket som person sen jag träffade dig och med dig vill jag kämpa. Jag hittar en inre kraft när jag är med dig, du gör mig till en bättre människa. Att skriva en status i en facebookgrupp är nog det bästa som jag gjort, då det ledde till att du hittade mig. Du är inte bara min pojkvän, du är också min bästa vän, mitt allt. Tack för att du finns i mitt liv och jag hoppas på att vi får många fler år tillsammans. Jag bara känner i hela min kropp att jag har hittat rätt. Jag älskar dig till månen och tillbaka! 💘





Blombud från Dennis

 

Alltså, har jag världens bästa pojkvän? - Svar ja! 😍
Jag fyllde 27 år igår, men eftersom Dennis jobbade så fick jag dessa blommor med bud idag istället med ett fint kort till. Åh vad glad jag blev för detta! Vi ska fira mig på fredag istället då det passade bättre för hela familjen så det ska bli jättemysigt. 😊 Fan vad jag älskar denna mannen alltså! Jag är så lycklig med honom att det känns som jag ska spricka...




Hur jag hanterar min GAD

Som jag berättade i mitt förra inlägg så lider jag av katastroftankar. De tillhör min diagnos generaliserat ångestsyndrom och nu tänkte jag berätta lite mer om hur det det påverkar mig och hur jag hanterar den.

Generaliserat ångestsyndrom (GAD) innebär att man i stort sett konstant känner oro och ångest. Man går i ett konstant beredskapsläge och förbereder sig på det värsta tänkbara. Jag kan oroa mig allt ifrån att telefonen ska gå sönder till att jag ska dö i cancer till att jag ska bli lämnad och ensam. När oron sätter fart så mal tankarna i en evighet känns det som. Jag spinner iväg så långt i mina tankar och jag försöker liksom hitta lösningar och utvägar på problem som inte ens finns än.

Exempel: Jag oroar mig för att min telefon ska gå sönder när jag reser bort. Då kollar jag upp närmsta teknikaffär dit jag ska resa, vad jag ska ha för telefon och förbereder för att den ska gå sönder. Jag är så långt borta i tanken och har försökt lösa ett problem som inte ens finns och det är något jag inte kan släppa. Om jag börjar oroa mig för en knöl i bröstet så tror jag att jag har cancer och försöker googla upp allt och min ångest säger åt mig att jag kommer dö redan imorgon.

Som jag nämnde i mitt förra inlägg så ska jag enligt min terapeut inte tänka tröstetankar (positiva tankar) i sådana här scenarion. Tröstetankar kan då vara att jag har råd att köpa en ny telefon om min går sönder, att saker och ting kommer att lösa sig eller hur trovärdigt är det att knölen i bröstet är cancer för det hjälper inte mig. För mig är det trovärdigt att det kommer hända, för min ångest säger åt mig det. Det matar bara min ångest mer för att jag ger den uppmärksamhet genom att försöka ersätta den med positiva tankar. Exakt som en katt kommer tillbaka om den får mat så gör även min ångest det. Däremot när jag bara tänker: "JAG BRYR MIG INTE!" när katastroftankarna kommer så kommer till slut ångesten också avta för att den inte får någon föda.

För ärligt talat, varför ska jag bry mig idag om min telefon kanske går sönder nästa år? Eller om jag råkar ut för en bilolycka år 2030? Eller om jag blir lämnad och ensam imorgon? Jag kan ju ändå inte göra något åt det IDAG ändå. Jag kan inte lösa problem som inte finns. I och med att mina tankar spinner iväg så långt när katastroftankarna sätter igång så lever jag inte i nuet. Jag tar inte vara på det jag har eftersom jag är så orolig för att förlora det i framtiden. Men jag håller på att sätta stopp för mina katastroftankar nu genom att tänka: JAG BRYR MIG INTE när de kommer för varför ska jag bry mig eller försöka tänka positivt? De är ju ändå bara tankar. Ångest är bara ångest och jag behöver ju faktiskt inte bry mig om allt.

 




Jag är min egen största fiende

Min allra största fiende är jag själv...
Jag känner mig lätt värdelös. Jag tvivlar på mig själv ofta och mina katastroftankar säger ofta åt mig att allt kommer gå åt helvete... Jag förbereder mig ofta på det värsta för att jag är van att saker brukar skita sig, trots att jag vet att det oftast löser sig till det bättre i slutändan ändå. Jag tvivlar många gånger på det mesta. Om jag är värd att älskas, om jag är bra nog, om jag kan något. Om jag kommer få en bra framtid. Om jag faktiskt duger som jag är. Det finns så himla mycket tvivel i mitt huvud. Jag har svårt att vara lycklig här och nu för att jag oroar mig så för vad som kan hända.

Tänk om jag kommer misslyckas.
Tänk om jag blir ersatt av någon bättre.
Tänk om jag blir lämnad och ensam.
Tänk om jag inte är bra nog.
Tänk om min framtid blir kass.

Istället för att leva här och nu och vara lycklig för det jag har så ältar jag katastroftankar som kanske händer i framtiden. Det här är bara så jävla dumt, men det är lättare sagt än gjort att ta sig ur dem. Dessa saker kanske aldrig händer och ändå sitter jag här år efter år och oroar mig för något som KANSKE händer... Vet ni hur trött jag blir på dessa fucking tankarna?

Det jag försöker göra när dessa tankarna kommer är att tänka: "JAG BRYR MIG INTE!" Min terapeut säger att jag inte ska ersätta den negativa tanken med en tröstetanke, alltså en positiv tanke för det matar bara min ångest mer. För att komma ur det måste jag tänka att jag inte bryr mig och inte lägga någon vikt vid tankarna för tankar är just bara tankar. Tankar behöver inte vara sanna och därför får jag heller inte lägga så mycket energi på dem. Men det är oerhört svårt och en ständig kamp att bemöta dessa tankar på rätt sätt utan att slås ned av dem.

Om du lider av katastroftankar eller oro av något slag, hur hanterar du det?

 




Svag om man lider av psykisk ohälsa?

Psykisk ohälsa är något som många tror bara drabbar svaga människor. Detta är en fördom som funnits väldigt länge och det kommer nog ta lång tid innan den försvinner, för det är inte så. Psykisk ohälsa kan drabba vem som helst, när som helst. Oavsett kön, yrke, läggning, ekonomi eller status.

Jag ska dra en metafor som förhoppningsvis kanske kan få fler att förstå.
Jag har länge varit väldigt vig. Jag har kunnat gå ned i både split och spagat och har bara kört på med stretching för det har fungerat. Min kropp har gått med på det, men en dag kände jag en enorm smärta i mitt vänster lår. Det hela blev värre och värre och till slut kunde jag inte stretcha alls och jag fick söka hjälp hos en fysioterapeut (sjukgymnast). Min kropp sa helt plötsligt nej.

Det här innebär inte att jag aldrig varit vig. Det här innebär heller inte att min kropp är svag eller dålig på något sätt. Det innebär bara att jag har kört på för hårt utan att faktiskt tänka på konsekvenserna. Exakt så är det med psykisk ohälsa också. Det innebär inte att man är svag eller att man är dålig, det innebär bara att ens hjärna upplevt för mycket utan att hinna varva ned, utan att hinna pusta ut och smälta allt.

Hjärnan behöver också vila och tar man sig inte tid för att varva ned, slappna av och faktiskt bearbeta saker man varit med om så kan det resultera i psykisk ohälsa oavsett om man är "en vanlig människa" eller kungen. Man är inte svag för att man lider av psykisk ohälsa, för det krävs en enorm styrka för att orka resa sig varje dag. Därför är vi som kämpar mot psykisk ohälsa riktiga krigare och inget annat!





Att lära pojkar våld dödar


"Det kommer inte finnas några riktiga män längre..."
"Så blir det när man uppfostras av feminister... Alla vettiga män försvinner!"
"Usch vart är världen på väg? Det "killar" håller på med idag är tjejsaker. Män ska vara män och kvinnor ska vara kvinnor! Jävla fjollor!"

Jag hittade den här bilden på facebook för ett tag sen och kommentarerna här ovanför är ett fåtal av alla skrämmande kommentarer jag läste. Det väcks så mycket tankar i mig när jag ser denna bild och dessa kommentarer. Riktiga män lär sig alltså att kriga, döda och använda våld. Och gillar man inte våld och krig så är man en fjolla...

Hur kan det vara bättre att lära pojkar att kriga, döda och bruka våld än att lära dem vikten av att få vara sig själva? Vikten av att uppfostras till bra män som tar ansvar för hem och familj. Som bryr sig om sina medmänniskor och som vågar gå sin egen väg. Hur kan det vara bättre att lära pojkar att bruka våld än att vara en bra make och far? Vi lever faktiskt på år 2018, ändå ses så kallade "tjejgrejer" som sämre än våld och krig. För våld och krig är manligt och manligt är bra.

Vad bestämmer vad som är en riktig man och en riktig kvinna? På 1600-talet sminkade sig även män. Män har genom historien burit både smink, klackskor, klänningar och nattlinnen. Om det fungerade på den tiden, varför är det då så hemskt år 2018 att män väljer att göra så kallade "tjejsaker"? Smink är inte bara för tjejer, samma som teknik inte bara är för män.

Jag kommer i alla fall vilja lära mina framtida barn att de får vara exakt hur de vill vara så länge de inte skadar sig själva eller någon annan. Ens kön bestämmer inte ens intressen, vad man är bra på eller hur man ska klä sig för ens kön kan inte prata. Däremot bestämmer varje individ hur den vill vara och vill en kille sminka sig så ska han fan få göra det utan att någon ska lägga sig i, för smink dödar inte. Det gör däremot våld och krig!




Ett år sen du togs ifrån oss

Tänk Anna, att det redan är ett år sen du plötsligt försvann ifrån oss...
Var till din grav i tisdags och satte rosor och ett hjärta hos dig för att visa att jag fortfarande bryr mig om dig.
Jag satt för ett tag sen och letade igenom lite meddelanden som vi skrivit och började tänka på alla minnen vi har. Kommer du ihåg när vi var på Sven-Ingvars på sandgrundsudden? Det måste ha varit 2006. Jag minns till och med vad vi hade på oss och att det regnade som tusan så vi trodde inte att vi skulle kunna komma dit.

Jag minns när jag fyllde 16 år och du gav mig en röd t-shirt med vit text där det stod: "Evah & Anna för alltid" på. Eller när du gav mig en egengjord tavla med bilder på oss och massor av fina texter om mig. Det här betydde så otroligt mycket för mig. Vi har haft så många fina minnen ihop och du var den bästa kompis jag någonsin haft. Ingen har stått mig så nära som du gjorde de åren vi umgicks.

Jag kommer alltid sakna dig och att du togs ifrån oss på ett sådant hemskt sätt kommer alltid att göra ont. Även om vi inte hade samma kontakt på senare år så kommer du alltid betyda enormt mycket för mig. Jag hoppas att du har det bra där du är nu och att du funnit frid. ❤

 





Sexuella övergrepp förminskas dagligen


Alltså jag är så jävla trött på att sexuella övergrepp ständigt förminskas.
"Detta är ju bara ett skämt!" kanske du tänker nu när du läser detta inlägg. Men HUR kan det vara ett skämt för ett offer som råkat ut för sexuella övergrepp att ständigt förminskas? Att ständigt ifrågasättas och skuldsättas? Att ständigt behöva kriga mot samhället för att tas på allvar och faktiskt slippa råka ut för sexuella övergrepp som sker DAGLIGEN över hela världen.

Denna banderoll skapades av några elever på Upplands-Brogymnasiet i Stockholm inför studenten och varje år skapar elever (särskilt manliga) kvinnokränkande studentskyltar. Är inte bara det ett tecken på att så många män faktiskt är okej med sexuella övergrepp?
Du som tycker att detta bara är ett skämt kanske tänker nu att man behöver inte vara okej med en sak bara för att man skämtar om det och att vi som tar illa upp ska skaffa oss lite humor istället.

Men jag ska ta ett exempel så du kanske förstår lite bättre.
Du blir påkörd och föraren smiter. Du får men för livet av detta, både psykiskt och fysiskt men du får dagligen får du höra att du får skylla dig själv för du uppmanade förmodligen föraren att köra på dig. Du blir ständigt förminskad med att du bara försökte få uppmärksamhet och att om du inte hade gått på den gatan så hade du sluppit bli påkörd. Dina vänner, din partner, dina föräldrar, din arbetsgivare tycker att du bara överdriver och tycker att det är en bagatell, något som du bara överdriver för att du vill stå i fokus en stund. Hur skulle detta kännas för dig? Skulle du tänka då att det bara är ett skämt när så många människor ständigt hånar olyckan du råkade ut för och försvarar föraren istället för dig? - Om inte, varför skulle jag som våldtäktsoffer vilja bli förminskad och hånad?

Sexuella övergrepp är något män utsätter kvinnor för DAGLIGEN över hela världen och när det inte tas på allvar så kommer det tyvärr fortsätta. Oavsett om det är en hand på rumpan på krogen så ÄR det ett övergrepp. För så länge personen inte gett medgivande till att du tar på personen så ÄR det över gränsen. Ju mer män som blir medvetna om vad som faktiskt är ett övergrepp och trakasserier och faktiskt engagerar sig i dessa frågor så kan vi också minska risken att bli utsatt. Vi har alla ett ansvar för varandra. En dag kan det bli du själv, din mamma eller din dotter som utsätts och vill du minska den risken så ta ditt ansvar och faktiskt engagera dig i dessa frågor, oavsett vilket kön du tillhör, för det är vår förbannade plikt som medmänniskor!




Att göra skillnad på kroppar

Jag såg en tjej på instagram som lagt upp en bild på sig själv i bikini. Denna tjejen var väldigt smal och de flesta kommentarer var positiva. Några tyckte dock att det var fel att hon la upp en bild på sig själv när hon är så smal för att det kan uppmana andra till ätstörningar och att hon är en väldigt stor influencer så hon bör tänka sig för vad hon lägger upp.

Direkt fick de här människorna som skrev så klagomål. Kommentarer som: "Ska man behöva skyla sig för att inte uppmana till ätstörningar?" "Får man inte vara smal eller?" och "Hon är smal men ser hälsosam ut. Hon ska ju inte behöva gömma sig för att andra kan ta efter." fanns det en hel del av.

Jag lägger ingen värdering i hur hon väljer att visa sin kropp, det jag däremot reagerar på är hur olika reaktioner det blir på smala och tjocka människor. Det skrämmer mig att människor inte förstår att tjocka människor får dessa kommentarer dagligen att de uppmanar till fetma om de lägger upp en bild på sig själva för människor tycker att de behöver gömma sig. Detta är tjocka människors vardag, skillnaden är dock att deras kommentarsfält oftast är fyllt med kommentarer om hur fula, äckliga, tjocka och ohälsosamma de är.

Jag minns själv när jag vägde några kilo mer. Jag var absolut varken överviktig eller tjock, men jag hade lite mer hull. Jag fick höra hur tjock jag var, hur äcklig jag var och att jag borde gå ned 20 kg. Jag fick höra att jag uppmanade till fetma och enligt någon hade jag världens fetaste ben. När jag däremot gick ned i vikt så fick jag så mycket beröm. Jag blev så vacker, jag blev så hälsosam och helt plötsligt hade jag den perfekta kroppen enligt människor. Då var det inget fel att lägga upp bilder på sig själv som visade kroppen, fast att jag blev underviktig istället.

Dessa skönhetsideal och fetthat får mig att vilja kräkas... Jag mår illa av hur stor press vi genomgår varje dag för att vi måste se ut på ett visst sätt för att bli accepterade. Varför gör vi sådan skillnad på kroppar? Varför gör vi sådan skillnad på kön? Vi är ju alla människor, med känslor, tankar och behov och vi är alla lika mycket värda och har lika stor rätt att finnas och må bra. Hur svårt ska det vara?






Att hämta kraft från naturen

Den senaste tiden har jag verkligen börjat uppskatta både naturen och tystnaden.
Att se blommorna, det gröna gräset och höra hur fåglarna kvittrar har blivit en terapi för mig. Jag har alltid varit en person som gillar mycket ljud. Jag vill alltid ha musik eller tv igång, annars vill jag gärna prata med någon men det senaste älskar jag att bara ha tyst omkring mig. Att inte lyssna på musik eller ha tv:n igång. Att bara lägga mig i sängen och njuta av tystnaden. Eller att bara sitta ute på balkongen och höra och se naturen.

Det är skönt att lära sig uppskatta sådana saker för jag tror att vi människor hämtar mycket kraft ifrån naturen och tystnaden. Vi är gjorda för att vara mycket ute i naturen. Vi är inte gjorda för att alltid få tusen intryck, att alltid vara uppkopplade och ha ljud omkring oss. Ibland är det bara så skönt att sitta själv, i bara ren tystnad och knappt orka tänka en tanke... 

Gillar du naturen och tystnaden eller vill du gärna ofta ha ljud omkring dig?





Att vara mobbad och utanför

Jag har börjat tänka en del på min barndom.
Jag var ett ganska ensamt barn och umgicks väldigt sällan med någon. Jag gillade på något sätt att leka i min ensamhet, men jag tror också att det faktiskt blev lite av en försvarsmekanism för min del då jag faktiskt var så mycket ensam.

I skolan hade jag inte särskilt många vänner. Jag var inte mobbad i låg och mellanstadiet men var ändå utstött på något vis. När kompisar väl kom hem till mig var det ofta för att jag hade så mycket leksaker och ett "drömrum" som de kallade det eller för att de ville se hur min funktionshindrade syster Sofie var. Jag minns att de få gånger jag försökte ha födelsedagskalas så kom det bara 1-2 personer trots att jag hade bjudit ganska många och de flesta fick jag inte ens ett svar ifrån.

I 8:an blev jag dock mobbad på riktigt. De få vänner jag hade vände sig emot mig och jag stod helt ensam. Hela skolan vände sig emot mig och det tog extremt hårt på mig. Gymnasiet blev dock lite bättre. Jag fick vänner som jag umgicks med många år efter studenten tills vi växte ifrån varandra. Dock kan jag märka utanförskapet även där... Exempelvis blev jag aldrig bjuden på klassfester. På studenten delade en tjej ut blommor till hela klassen, men ignorerade mig. Det var flera sådana incidenter under min skoltid som faktiskt gör väldigt ont att tänka på.

Ibland funderar jag på hur mitt liv sett ut om jag inte blivit utfryst och mobbad och jag kan ibland sakna att umgås med människor i Grums där jag bor. Ibland saknar jag den där gemenskapen som många av de jag gick i skolan med verkar ha. Mobbning och utfrysning kan påverka en så mycket och jag har fortfarande svårt med tillit till människor efter allt jag upplevt. Än idag kan jag ställa mig frågan: "varför jag?" trots att jag vet att jag bara blev ett slumpmässigt offer... Mobbning och ensamhet kan förstöra människor, men jag har bestämt mig för att låta mig lagas!






En underbar lördag

Igår hade jag en helt fantastisk dag alltså.
Pappa fyllde år för några dagar sen så igår firade vi honom. Vi gjorde hemmagjorda hamburgare som vi grillade och till efterrätt blev det en nutellamousse som jag gjorde på morgonen. Både maten och efterräten blev fantastiska! Sen satt vi och pratade på mammas och pappas altan och lyssnade på musik i timmar. Var längesen jag kände mig så glad och avslappnad faktiskt.

Jag är så glad över att jag har så fina människor i mitt liv! Min familj, min svåger och min underbara pojkvän är de bästa människorna man kan ha i sitt liv och jag är så glad över alla dessa människor. 💘 Vaknade med ett leende på läpparna idag för att jag var så glad över dagen igår och att jag mår så bra med dessa människor. Tack alla inblandade för en underbar dag!

Idag ska jag och Dennis på bio och se Utøya 22 juli och efter det blir det VM-final i hockey. Heja Sverige!!! 💛
Hoppas ni som läser detta har en underbar dag och att ni mår bra!

 
 
 
 
 
 
Pappas present som han fick av oss alla. En fullt broderad frölundatröja! 😃




Svårare än så är det inte

"Det är ju bara att skaffa ett jobb!"
"Att byta kakel är ju inte svårt. Gör bara så!"
"Det är väl bara att rycka upp sig och må bättre. Tänk positivt!"

Jag ogillar verkligen den här typen av kommentarer. Många människor går med tänket att det är inte svårare än så på väldigt många punkter. Det kan gälla att få ett jobb, att renovera huset, att må bra eller att kunna gå på offentliga toaletter. Tydligen är det svårare än så för många eftersom de kanske inte kan "rycka upp sig", få ett jobb på två dagar eller renovera sitt hus själv. Jag vet inte varför vissa människor tror att allt ska vara så lätt för alla andra bara för de har lätt med en sak...

Vi är alla bra på olika saker och vi har alla våra problem och svagheter. Jag är bra på att planera, men jag är inte bra på att renovera ett hus. Jag är bra på att skriva, men jag är inte bra på kemi. Människor kan vara så otroligt dömande i sitt sätt att uttrycka sig även fast de kanske inte menar det. Men hade det inte varit svårare än så så hade människor förmodligen gjort det de drömmer om och det de vill göra. De hade förmodligen valt att må bra, valt att renovera och skaffa ett jobb om de hade kunnat, men allt är inte så enkelt för alla.

Kan vi inte bara sluta utgå från att alla människor är skapta lika med samma förutsättningar och istället peppa varandra och våra olikheter? Hjälp varandra istället för att trycka ned andra med att det "bara är att göra så" för det är svårare än så...






Att leva i ett prestationsbaserat samhälle

Samhället över lag känns idag väldigt prestationsbaserat.
Man ska helst ha en klar bild av vad man vill göra med sitt liv, helst så tidigt som möjligt. Man ska ha en bra utbildning och så snabbt som möjligt efter utbildningen göra karriär. Är du närmare 30 och varken har gjort karriär eller skaffat familj så känns det som människor ser ned på en och tycker att man inte gjort något vettigt i sitt liv.

Kommentarer som: "Är det inte dags för dig att skaffa familj snart?" eller: "Du borde ju veta vad du vill göra med ditt liv när du är så gammal!" kan titta in titt som tätt. Människor tänker sällan på att det kan vara andra saker som inträffar i ens liv som gör att man inte haft möjlighet att varken skaffa familj eller göra karriär.

Jag tycker det är så synd att vi döms utifrån våra prestationer, särskilt när människor inte ens vet personens bakgrund och bagage. Jag kan tala av egen erfarenhet att jag kan lätt känna mig misslyckad med tanke på samhällets normer och "krav". Jag har en utbildning, ett jobb och en fin bostad, men jag har inte gjort karriär, jag har inte familj och jag vet inte till fullo vad jag vill jobba med, förutom mitt skrivande som jag tyvärr inte lyckats kunna leva på än. Jag tror att många som är i min ålder (snart 27 år) och närmar sig 30 kan känna av denna pressen och börja fundera över sitt liv och jag tycker det är så synd att man så många gånger jämför sig med andra och hur "bra andra lyckats" istället för att faktiskt se hur bra man själv lyckats, även om man inte uppnått det samhället tycker att man ska göra...





Idealen fuckar med våra hjärnor

För något år sen gick jag ned ganska mycket i vikt. Jag gick ned ca 12 kg och blev väldigt smal. Jag förstod aldrig då hur smal jag faktiskt var, men jag ser det nu i efterhand när jag kollar på bilder och jag låg faktiskt på undervikt, vilket inte är hälsosamt. Det som egentligen var det jobbigaste med att gå ned i vikt var alla kommentarer man får som kan trigga igång en ätstörning.

"Åh vad fin och smal du blivit!"
"Åh vad duktig du är som gått ned i vikt!"
"Du har drömkroppen ju, så smal och fin!"

Jag gjorde ingenting medvetet för att gå ned i vikt. Jag började träna vilket jag aldrig gjort innan och jag försökte äta mindre godis, men vikten var inte något jag tänkte på och helt plötsligt hade jag rasat i vikt och jag var inte direkt stor innan. Men när man får den här typen av kommentarer så börjar man tänka mer och mer på sin vikt och man börjar fundera på om man var ful innan, eftersom folk säger att man blivit så smal och fin nu... Vikten blev en stor del av mitt liv och jag ville helst se så små siffror som möjligt på vågen för jag fick ju höra vad bra, fin och duktig jag var, men ingen av de som kommenterade brydde sig om min hälsa, varken psykiskt eller fysiskt, för det viktiga var ju att jag var smal.

Det senaste året har jag gått upp lite i vikt igen och efter alla kommentarer jag fick när jag var som smalast så är fortfarande vikten en stor del av mitt liv. Innan jag gick ned de där 12 kg så var inte vikten något jag brydde mig särskilt mycket om. Jag gillade min kropp som den var, men jag fick så mycket komplimanger när jag gick ned i vikt att det blev så viktigt att fortsätta vara smal... Idealen har tagit hårdare på mig än vad jag trodde och jag kämpar varje dag för att jobba bort den där tanken och synen. Jag vill vara nöjd som jag är igen för den känslan är oslagbar... Jag vill inte behöva matas med vad snygg man blir när man gått ned i vikt eller att låren inte får gå ihop. Jag vill inte matas med att magen ska vara platt. Jag vill bara få vara jag och kunna vara nöjd med det...

 




Ska tjocka människor sluta existera?

Vi lever i ett samhälle som besitter ett enormt tjockishat
Vi är så matade med att tjock=fult att vi är så oerhört rädda för att bli tjocka. Kommentarer som: "Du är inte tjock, du är fin!" tittar in titt som tätt på människors konton, som att man inte kan vara tjock OCH fin. De ställs helt enkelt som motsatser till varandra gång på gång.

När tjocka människor lägger upp en bild på sig själva i sociala medier svämmar oftast deras kommentarsfält över med kommentarer som: "Du borde inte uppmana till övervikt! Du vet väl att det är farligt att vara överviktig? Att du syns på bild uppmanar andra till att äta sig feta och sluta röra på sig!" Tjocka människor ska alltså sluta existera för att inte uppmana andra till att bli ohälsosamma. Alltså blir tjock synonymt med lat och ohälsosam varje gång.

Men hur långt ska vi dra detta egentligen? Om jag äter hamburgare på Mc donald's, varför uppmanar inte jag andra till att vara ohälsosamma då? Är det för att jag är smal så jag får äta skräpmat varje dag? Ska vi börja stoppa människor som gymmar för det kan ju uppmana någon till att börja träna och bli så hälsosam att den utvecklar ortorexi (en ätstörning som innebär överdriven träning och nyttigt ätande)? Jag undrar också om vi ska börja förbjuda människor att ta en öl eller ett glas vin för det kan ju uppmana folk till att bli alkoholister? Vi får ju också förbjuda att människor sitter i solen för det kan ju uppmana andra till att sola överdrivet mycket så de får hudcancer.

Det här tjockishatet människor besitter har gått för långt. Idag verkar det som att tjock är bland det värsta man kan vara som människa. Man kan vara tjock och må bra, man kan vara smal och må dåligt för vi vet inte folks hälsa varken fysiskt eller psykiskt av att se deras kroppsform. Vad är livet värt att vara smal och hälsosam om man ändå mår så dåligt att man inte vill leva? Hälsa är så mycket mer än hur ens kropp ser ut, för den psykiska hälsan är minst lika viktig. Så snälla, låt människor få vara som de är för oavsett vad din åsikt än är så kommer det alltid finnas tjocka, långa, smala, korta, mörka, ljusa människor i världen och vi är alla lika mycket värda!


 
Bildkälla




Saker du inte bör göra när någon mår dåligt

Att vara anhörig till någon som mår psykiskt dåligt är inte alltid det lättaste och det kan vara svårt att veta hur man ska hantera det hela. Tyvärr gör många människor fel när någon av deras närstående mår dåligt och det kan göra det hela värre både för den som mår dåligt och för den som står bredvid. Därför tänkte jag lista några saker man inte bör göra när någon mår dåligt.

  • Ignorera dem. - Att bara låtsas som ingenting är oftast inte en lösning när någon mår dåligt. Det gör det hela oftast mycket värre. Men man får ju inte heller vara för på så att bara fråga: "Vad kan jag göra för dig?" eller bara säga: "Jag finns här om du behöver mig." kan oftast vara en bra lösning.

  • Säga saker som: "Du är ju alltid ledsen!", "Du är så känslig!" eller "Lägg av med att gråta nu!" - Det är att skuldbelägga någon som mår dåligt. Ingen väljer att må dåligt och att då kommentera sådana saker gör oftast det hela bara värre. Den som mår dåligt känner sig då bara till besvär och det tynger ned en ytterligare.

  • Bli sur när någon visar sina känslor. - Att bli sur på någon som mår dåligt och kanske försöker öppna sig med sina känslor är också en typ av skuldbeläggning. Att bli sur för att någon mår dåligt löser ingenting och det bygger bara på personens dåliga mående ännu mer.

  • Säga saker som: "Ryck upp dig nu!". Om personen hade orkat så är jag ganska säker på att personen hade "ryckt upp sig" och inte mått dåligt, men nu ser det inte ut så. Personen mår dåligt och då är det inte bara att rycka upp sig. Människor är inga robotar där allt blir bra på en sekund. Ibland måste man få tid på sig att gråta ut och må dåligt en stund för att kunna må bättre.
 
Det bästa man kan göra när någon mår dåligt är att visa att man bryr sig. Du kan fråga personen hur den vill att du ska trösta när den mår dåligt så du vet hur du ska göra nästa gång. Fråga hur personen mår, om det finns något du kan göra och om personen tillåter så är en kram oftast väldigt uppskattat i svackorna. Låt personen släppa ut sina känslor och döm inte.





Att bestämma vems liv som är mest värt

Jag är en person som månar väldigt mycket om alla människor och skulle egentligen vilja hjälpa alla som behöver hjälp. Jag vill skänka pengar till UNICEF, samtidigt som jag vill skänka pengar till hjärnfonden, cancerfonden, djur som far illa, till psykisk ohälsa, till fattiga människor här i Sverige. Jag vill hjälpa till att rädda naturen, men tyvärr går det ju inte att hjälpa allt och alla samtidigt även om jag så skulle vilja.

Men oavsett vad man väljer att bry sig om så får man ofta kommentarer som: "Du borde bry dig om det här istället! Tänker du inte alls på detta?!" För det första så känner jag att det ena behöver ju inte utesluta det andra. Även om jag skänker pengar till UNICEF, vem har sagt att jag inte kan skänka även till djur som far illa? Eller att jag inte ger mat till fattiga på gatan? Man kan faktiskt hjälpa till på fler ställen.

För det andra så undrar jag vem som har rätt att bestämma vems liv som är mest värt? Hur kan någon bestämma att man endast ska skänka hit, men absolut inte dit? För det tredje känner jag att det är bra att alla har sin kamp. För om alla skänkte pengar till cancerfonden så finns det ju ingen som kan hjälpa varken fattiga här i Sverige eller andra länder. Det finns ingen som kan hjälpa djuren. Det finns ingen som kan rädda naturen och haven. Att vi har olika kamper är en fin sak tycker jag för då kan vi sprida ut hjälpen.

Det viktiga är väl ändå att man gör något alls tänker jag, så varför inte bara berömma och höja varandra när vi faktiskt försöker hjälpa en medmänniska? Ingen kan göra allt, men alla kan göra något så istället för att klaga på hur andra hjälper till så se till att bidra med det du kan till världen. Kanske kan du volontärarbeta, skänka en slant eller varför inte rensa bort lite kläder du har hemma och skänka till behövande? Många bäckar små som man säger...






Indragen LSS är aktiv dödshjälp

Föreställ dig att du en morgon vaknar upp och är förlamad. Du kan inte känna dina ben. Du kan inte känna dina armar. Det enda du i stort sett kan göra är att blinka med ögonen och öppna din mun. Du känner att du behöver gå på toaletten och kissa, men du vet inte hur du ska ta dig dit och göra det. Din kropp lyder dig inte. Du kan inte heller prata och berätta hur du mår, att du är kissnödig eller hungrig. Det enda du kan göra är att bara ligga där och kissa på dig...

Det här är en verklighet för många funktionshindrade människor. Människor som inte kan leva sitt liv själva. Människor som inte överlever utan hjälp. Det här skulle kunna bli du eller ditt barn för vi vet aldrig vad som händer oss i framtiden. Alla kan vi råka ut för någon olycka som gör oss funktionshindrade. Hur skulle du känna om det var du som var i den här sitsen?

Det här är människor som inte överlever utan vår hjälp. Ändå är det så många som vill dra in LSS och assistansen för dessa människor. 1200 människor har mist sin assistans på grund av nedskärningar sedan 2014. Fram till den 13 april 2018 räknades inte sondmatning som ett grundläggande behov, men efter att högsta förvaltningsdomstolen lade sig i regeringens sätt att hantera dessa frågor räknas nu även sondmatning som ett grundläggande behov. Mat är mat oavsett hur förpackningen ser ut och mat måste vi alla ha för att överleva.

Visste ni att enligt regeringen så är inte att andas heller ett grundläggande behov för det faller utanför LSS? Hur kommer det sig att det är så skillnad på folk och folk, att vissa har rätt att äta och andas men andra inte? Hur värderar man vems liv som är mest värt? För om en funktionshindrad inte är värd att leva, varför skulle du och jag vara det? Om du har rätt att bo på ett äldreboende när du blir gammal för att leva så bra som möjligt de sista åren, varför har inte funktionshindrade rätt till LSS för att leva ett så bra liv som möjligt? 

Att ta bort LSS för de som behöver det för att överleva är aktiv dödshjälp vilket inte är tillåtet i Sverige. Sverige ska vara ett sådant fint och bra land där vi kämpar för allas lika värde, men om vi rycker undan mattan för de som verkligen behöver vår hjälp, hur bra är vi då?

Vi ska inte ge oss förrän varenda människa som behöver hjälp får det. Att andas, äta och få leva ett värdigt liv ska alla ha rätt till oavsett om man är normalstörd eller utvecklingsstörd. Stå upp för LSS och de funktionshindrade i vårt samhälle!






Att vara sin egen värsta fiende

Vi har nog alla varit elaka mot oss själva någon gång. Vissa mer än andra och jag är nog en av dem som är elak mot mig själv ganska ofta. Jag skulle ju aldrig behandla någon annan som jag behandlar mig själv...

Jag har så lätt för att peppa andra och skriva fina saker. Varför är det då så svårt att peppa sig själv också? Den senaste tiden har jag haft otroligt svårt att sätta mig och skriva. Jag börjar på inlägg och sen tar jag bara bort allt och stänger ned för jag känner mig inte nöjd... Jag som annars tycker att jag är bra på att skriva men just nu är det bara tomt och det känns som inget blir bra.

Jag känner mig bara frustrerad på något sätt. Jag är så trött och allt med skrivande och bloggen känns mest övermäktigt. Jag vet inte riktigt hur mitt bloggande kommer se ut närmsta tiden. Kanske inspirationen kommer tillbaka snart men just nu känns det bara jobbigt att skriva, så jag kommer tillbaka när jag känner att jag orkar och har något att skriva.

Hoppas att just du som läser detta mår bra. Kram! ❤





Torsdagspepp

 
❤ Du är viktig.

❤ Dina känslor, tankar och åsikter är viktiga.

❤ Du har en plats här på jorden.

❤ Det du gör spelar roll.

❤ Du är unik.

❤ Du kan göra skillnad.

❤ Du är bra som du är.

❤ Du är värdefull.

❤ Världen behöver just dig.

❤ Du är stark.

❤ Du har klarat 100% av dina dåliga dagar hittills och du klarar dig galant!





Blir man frisk av positivt tänkande?

Att tänka positivt är inte alltid det lättaste och jag tränar själv på detta fortfarande.
Jag minns hur jag tänkte för några år sen när folk pratade om hur viktigt det är att tänka positivt och att livet blir bättre med en positiv inställning. Vilken bullshit tänkte jag, som att jag valt att må dåligt och skulle bli frisk av att tänka positivt. Som att mitt liv helt plötsligt skulle ordna upp sig av positiva tankar... Så är det ju givetvis inte.

Man blir inte frisk av att tänka positivt. Livet blir inte perfekt och felfritt och bilen lagar inte sig själv av en positiv inställning. Däremot så blir livet lite enklare och jag talar av egen erfarenhet. Jag har varit en negativ person i många år nu på grund av min ångest och alla motgångar, men nu när jag faktiskt övat upp en positivare inställning och faktiskt inte tänker med en gång att allt kommer att skita sig så går saker lite lättare i livet. Jag känner mig gladare, tryggare, mer stabil och kan se förklaringar och lösningar istället för att bara gräva ned mig. När en motgång inträffar kan jag se den ur fler synvinklar och faktiskt se lösningar istället för att ge upp som jag gjorde med mitt negativa tänkande.

Jag har fortfarande dagar där jag mår skit och får kriga med min hjärna för att inte gräva ned mig. Jag krigar fortfarande vissa dagar med att inte vara bitter och se allt jag inte har och jag kan fortfarande ha svårt att se att mitt liv inte är kört, men över det stora hela så har jag blivit gladare och mer positiv av en positiv inställning, vilket faktiskt leder till att livet blir en smula enklare. 

Ingen väljer att bli sjuk eller att må dåligt, däremot kan man försöka välja att göra livet så bra som möjligt med de förutsättningar man har. Du blir inte av med exempelvis din ADHD genom att tänka positivt, däremot kan du lära dig hantera den, lära dig allt om ADHD och hitta lösningar som fungerar för dig som underlättar din vardag. Det är detta jag själv jobbar med varje dag och tro mig, det fungerar!

Detta inlägg är en repost och jag skrev det den 24/5-2017
 




En underbar söndag

Igår söndag hade jag verkligen en superbra dag!
Mamma fyllde år under veckan så vi firade henne igår och därför samlades hela familjen för att grilla och fika lite. Vi grillade fläskfilé och gjorde hemmagjord klyftpotatis. Sen gjorde jag pannacotta med vit choklad och färska bär. Det var så skönt att träffas alla då det är väldigt sällan vi gör det och jag kände verkligen så stor tacksamhet till hur fin och bra familj och pojkvän jag har! ❤

Jag känner också av alla mina framsteg då jag faktiskt vågar se ljust på framtiden igen. Jag är inte så rädd för att vara lycklig längre då jag börjar känna mer och mer att jag faktiskt förtjänar att vara lycklig. Jag vill inte hindra mig själv från att må bra och vara glad längre som jag gjort innan. Jag har fortfarande en del kvar att jobba på men jag tar vara på varje framsteg och innerst inne vet jag att framtiden kommer vara bra för jag har så mycket att vara glad och tacksam för. ❤



Hahha ja vi hade kvar julmust sen jul så vi passade på att dricka upp det nu 😉







Läs mer:
Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...