En underbar lördag

Igår hade jag en helt fantastisk dag alltså.
Pappa fyllde år för några dagar sen så igår firade vi honom. Vi gjorde hemmagjorda hamburgare som vi grillade och till efterrätt blev det en nutellamousse som jag gjorde på morgonen. Både maten och efterräten blev fantastiska! Sen satt vi och pratade på mammas och pappas altan och lyssnade på musik i timmar. Var längesen jag kände mig så glad och avslappnad faktiskt.

Jag är så glad över att jag har så fina människor i mitt liv! Min familj, min svåger och min underbara pojkvän är de bästa människorna man kan ha i sitt liv och jag är så glad över alla dessa människor. 💘 Vaknade med ett leende på läpparna idag för att jag var så glad över dagen igår och att jag mår så bra med dessa människor. Tack alla inblandade för en underbar dag!

Idag ska jag och Dennis på bio och se Utøya 22 juli och efter det blir det VM-final i hockey. Heja Sverige!!! 💛
Hoppas ni som läser detta har en underbar dag och att ni mår bra!

 
 
 
 
 
 
Pappas present som han fick av oss alla. En fullt broderad frölundatröja! 😃




Svårare än så är det inte

"Det är ju bara att skaffa ett jobb!"
"Att byta kakel är ju inte svårt. Gör bara så!"
"Det är väl bara att rycka upp sig och må bättre. Tänk positivt!"

Jag ogillar verkligen den här typen av kommentarer. Många människor går med tänket att det är inte svårare än så på väldigt många punkter. Det kan gälla att få ett jobb, att renovera huset, att må bra eller att kunna gå på offentliga toaletter. Tydligen är det svårare än så för många eftersom de kanske inte kan "rycka upp sig", få ett jobb på två dagar eller renovera sitt hus själv. Jag vet inte varför vissa människor tror att allt ska vara så lätt för alla andra bara för de har lätt med en sak...

Vi är alla bra på olika saker och vi har alla våra problem och svagheter. Jag är bra på att planera, men jag är inte bra på att renovera ett hus. Jag är bra på att skriva, men jag är inte bra på kemi. Människor kan vara så otroligt dömande i sitt sätt att uttrycka sig även fast de kanske inte menar det. Men hade det inte varit svårare än så så hade människor förmodligen gjort det de drömmer om och det de vill göra. De hade förmodligen valt att må bra, valt att renovera och skaffa ett jobb om de hade kunnat, men allt är inte så enkelt för alla.

Kan vi inte bara sluta utgå från att alla människor är skapta lika med samma förutsättningar och istället peppa varandra och våra olikheter? Hjälp varandra istället för att trycka ned andra med att det "bara är att göra så" för det är svårare än så...






Att leva i ett prestationsbaserat samhälle

Samhället över lag känns idag väldigt prestationsbaserat.
Man ska helst ha en klar bild av vad man vill göra med sitt liv, helst så tidigt som möjligt. Man ska ha en bra utbildning och så snabbt som möjligt efter utbildningen göra karriär. Är du närmare 30 och varken har gjort karriär eller skaffat familj så känns det som människor ser ned på en och tycker att man inte gjort något vettigt i sitt liv.

Kommentarer som: "Är det inte dags för dig att skaffa familj snart?" eller: "Du borde ju veta vad du vill göra med ditt liv när du är så gammal!" kan titta in titt som tätt. Människor tänker sällan på att det kan vara andra saker som inträffar i ens liv som gör att man inte haft möjlighet att varken skaffa familj eller göra karriär.

Jag tycker det är så synd att vi döms utifrån våra prestationer, särskilt när människor inte ens vet personens bakgrund och bagage. Jag kan tala av egen erfarenhet att jag kan lätt känna mig misslyckad med tanke på samhällets normer och "krav". Jag har en utbildning, ett jobb och en fin bostad, men jag har inte gjort karriär, jag har inte familj och jag vet inte till fullo vad jag vill jobba med, förutom mitt skrivande som jag tyvärr inte lyckats kunna leva på än. Jag tror att många som är i min ålder (snart 27 år) och närmar sig 30 kan känna av denna pressen och börja fundera över sitt liv och jag tycker det är så synd att man så många gånger jämför sig med andra och hur "bra andra lyckats" istället för att faktiskt se hur bra man själv lyckats, även om man inte uppnått det samhället tycker att man ska göra...





Idealen fuckar med våra hjärnor

För något år sen gick jag ned ganska mycket i vikt. Jag gick ned ca 12 kg och blev väldigt smal. Jag förstod aldrig då hur smal jag faktiskt var, men jag ser det nu i efterhand när jag kollar på bilder och jag låg faktiskt på undervikt, vilket inte är hälsosamt. Det som egentligen var det jobbigaste med att gå ned i vikt var alla kommentarer man får som kan trigga igång en ätstörning.

"Åh vad fin och smal du blivit!"
"Åh vad duktig du är som gått ned i vikt!"
"Du har drömkroppen ju, så smal och fin!"

Jag gjorde ingenting medvetet för att gå ned i vikt. Jag började träna vilket jag aldrig gjort innan och jag försökte äta mindre godis, men vikten var inte något jag tänkte på och helt plötsligt hade jag rasat i vikt och jag var inte direkt stor innan. Men när man får den här typen av kommentarer så börjar man tänka mer och mer på sin vikt och man börjar fundera på om man var ful innan, eftersom folk säger att man blivit så smal och fin nu... Vikten blev en stor del av mitt liv och jag ville helst se så små siffror som möjligt på vågen för jag fick ju höra vad bra, fin och duktig jag var, men ingen av de som kommenterade brydde sig om min hälsa, varken psykiskt eller fysiskt, för det viktiga var ju att jag var smal.

Det senaste året har jag gått upp lite i vikt igen och efter alla kommentarer jag fick när jag var som smalast så är fortfarande vikten en stor del av mitt liv. Innan jag gick ned de där 12 kg så var inte vikten något jag brydde mig särskilt mycket om. Jag gillade min kropp som den var, men jag fick så mycket komplimanger när jag gick ned i vikt att det blev så viktigt att fortsätta vara smal... Idealen har tagit hårdare på mig än vad jag trodde och jag kämpar varje dag för att jobba bort den där tanken och synen. Jag vill vara nöjd som jag är igen för den känslan är oslagbar... Jag vill inte behöva matas med vad snygg man blir när man gått ned i vikt eller att låren inte får gå ihop. Jag vill inte matas med att magen ska vara platt. Jag vill bara få vara jag och kunna vara nöjd med det...

 




Ska tjocka människor sluta existera?

Vi lever i ett samhälle som besitter ett enormt tjockishat
Vi är så matade med att tjock=fult att vi är så oerhört rädda för att bli tjocka. Kommentarer som: "Du är inte tjock, du är fin!" tittar in titt som tätt på människors konton, som att man inte kan vara tjock OCH fin. De ställs helt enkelt som motsatser till varandra gång på gång.

När tjocka människor lägger upp en bild på sig själva i sociala medier svämmar oftast deras kommentarsfält över med kommentarer som: "Du borde inte uppmana till övervikt! Du vet väl att det är farligt att vara överviktig? Att du syns på bild uppmanar andra till att äta sig feta och sluta röra på sig!" Tjocka människor ska alltså sluta existera för att inte uppmana andra till att bli ohälsosamma. Alltså blir tjock synonymt med lat och ohälsosam varje gång.

Men hur långt ska vi dra detta egentligen? Om jag äter hamburgare på Mc donald's, varför uppmanar inte jag andra till att vara ohälsosamma då? Är det för att jag är smal så jag får äta skräpmat varje dag? Ska vi börja stoppa människor som gymmar för det kan ju uppmana någon till att börja träna och bli så hälsosam att den utvecklar ortorexi (en ätstörning som innebär överdriven träning och nyttigt ätande)? Jag undrar också om vi ska börja förbjuda människor att ta en öl eller ett glas vin för det kan ju uppmana folk till att bli alkoholister? Vi får ju också förbjuda att människor sitter i solen för det kan ju uppmana andra till att sola överdrivet mycket så de får hudcancer.

Det här tjockishatet människor besitter har gått för långt. Idag verkar det som att tjock är bland det värsta man kan vara som människa. Man kan vara tjock och må bra, man kan vara smal och må dåligt för vi vet inte folks hälsa varken fysiskt eller psykiskt av att se deras kroppsform. Vad är livet värt att vara smal och hälsosam om man ändå mår så dåligt att man inte vill leva? Hälsa är så mycket mer än hur ens kropp ser ut, för den psykiska hälsan är minst lika viktig. Så snälla, låt människor få vara som de är för oavsett vad din åsikt än är så kommer det alltid finnas tjocka, långa, smala, korta, mörka, ljusa människor i världen och vi är alla lika mycket värda!


 
Bildkälla




Saker du inte bör göra när någon mår dåligt

Att vara anhörig till någon som mår psykiskt dåligt är inte alltid det lättaste och det kan vara svårt att veta hur man ska hantera det hela. Tyvärr gör många människor fel när någon av deras närstående mår dåligt och det kan göra det hela värre både för den som mår dåligt och för den som står bredvid. Därför tänkte jag lista några saker man inte bör göra när någon mår dåligt.

  • Ignorera dem. - Att bara låtsas som ingenting är oftast inte en lösning när någon mår dåligt. Det gör det hela oftast mycket värre. Men man får ju inte heller vara för på så att bara fråga: "Vad kan jag göra för dig?" eller bara säga: "Jag finns här om du behöver mig." kan oftast vara en bra lösning.

  • Säga saker som: "Du är ju alltid ledsen!", "Du är så känslig!" eller "Lägg av med att gråta nu!" - Det är att skuldbelägga någon som mår dåligt. Ingen väljer att må dåligt och att då kommentera sådana saker gör oftast det hela bara värre. Den som mår dåligt känner sig då bara till besvär och det tynger ned en ytterligare.

  • Bli sur när någon visar sina känslor. - Att bli sur på någon som mår dåligt och kanske försöker öppna sig med sina känslor är också en typ av skuldbeläggning. Att bli sur för att någon mår dåligt löser ingenting och det bygger bara på personens dåliga mående ännu mer.

  • Säga saker som: "Ryck upp dig nu!". Om personen hade orkat så är jag ganska säker på att personen hade "ryckt upp sig" och inte mått dåligt, men nu ser det inte ut så. Personen mår dåligt och då är det inte bara att rycka upp sig. Människor är inga robotar där allt blir bra på en sekund. Ibland måste man få tid på sig att gråta ut och må dåligt en stund för att kunna må bättre.
 
Det bästa man kan göra när någon mår dåligt är att visa att man bryr sig. Du kan fråga personen hur den vill att du ska trösta när den mår dåligt så du vet hur du ska göra nästa gång. Fråga hur personen mår, om det finns något du kan göra och om personen tillåter så är en kram oftast väldigt uppskattat i svackorna. Låt personen släppa ut sina känslor och döm inte.





Att bestämma vems liv som är mest värt

Jag är en person som månar väldigt mycket om alla människor och skulle egentligen vilja hjälpa alla som behöver hjälp. Jag vill skänka pengar till UNICEF, samtidigt som jag vill skänka pengar till hjärnfonden, cancerfonden, djur som far illa, till psykisk ohälsa, till fattiga människor här i Sverige. Jag vill hjälpa till att rädda naturen, men tyvärr går det ju inte att hjälpa allt och alla samtidigt även om jag så skulle vilja.

Men oavsett vad man väljer att bry sig om så får man ofta kommentarer som: "Du borde bry dig om det här istället! Tänker du inte alls på detta?!" För det första så känner jag att det ena behöver ju inte utesluta det andra. Även om jag skänker pengar till UNICEF, vem har sagt att jag inte kan skänka även till djur som far illa? Eller att jag inte ger mat till fattiga på gatan? Man kan faktiskt hjälpa till på fler ställen.

För det andra så undrar jag vem som har rätt att bestämma vems liv som är mest värt? Hur kan någon bestämma att man endast ska skänka hit, men absolut inte dit? För det tredje känner jag att det är bra att alla har sin kamp. För om alla skänkte pengar till cancerfonden så finns det ju ingen som kan hjälpa varken fattiga här i Sverige eller andra länder. Det finns ingen som kan hjälpa djuren. Det finns ingen som kan rädda naturen och haven. Att vi har olika kamper är en fin sak tycker jag för då kan vi sprida ut hjälpen.

Det viktiga är väl ändå att man gör något alls tänker jag, så varför inte bara berömma och höja varandra när vi faktiskt försöker hjälpa en medmänniska? Ingen kan göra allt, men alla kan göra något så istället för att klaga på hur andra hjälper till så se till att bidra med det du kan till världen. Kanske kan du volontärarbeta, skänka en slant eller varför inte rensa bort lite kläder du har hemma och skänka till behövande? Många bäckar små som man säger...






Indragen LSS är aktiv dödshjälp

Föreställ dig att du en morgon vaknar upp och är förlamad. Du kan inte känna dina ben. Du kan inte känna dina armar. Det enda du i stort sett kan göra är att blinka med ögonen och öppna din mun. Du känner att du behöver gå på toaletten och kissa, men du vet inte hur du ska ta dig dit och göra det. Din kropp lyder dig inte. Du kan inte heller prata och berätta hur du mår, att du är kissnödig eller hungrig. Det enda du kan göra är att bara ligga där och kissa på dig...

Det här är en verklighet för många funktionshindrade människor. Människor som inte kan leva sitt liv själva. Människor som inte överlever utan hjälp. Det här skulle kunna bli du eller ditt barn för vi vet aldrig vad som händer oss i framtiden. Alla kan vi råka ut för någon olycka som gör oss funktionshindrade. Hur skulle du känna om det var du som var i den här sitsen?

Det här är människor som inte överlever utan vår hjälp. Ändå är det så många som vill dra in LSS och assistansen för dessa människor. 1200 människor har mist sin assistans på grund av nedskärningar sedan 2014. Fram till den 13 april 2018 räknades inte sondmatning som ett grundläggande behov, men efter att högsta förvaltningsdomstolen lade sig i regeringens sätt att hantera dessa frågor räknas nu även sondmatning som ett grundläggande behov. Mat är mat oavsett hur förpackningen ser ut och mat måste vi alla ha för att överleva.

Visste ni att enligt regeringen så är inte att andas heller ett grundläggande behov för det faller utanför LSS? Hur kommer det sig att det är så skillnad på folk och folk, att vissa har rätt att äta och andas men andra inte? Hur värderar man vems liv som är mest värt? För om en funktionshindrad inte är värd att leva, varför skulle du och jag vara det? Om du har rätt att bo på ett äldreboende när du blir gammal för att leva så bra som möjligt de sista åren, varför har inte funktionshindrade rätt till LSS för att leva ett så bra liv som möjligt? 

Att ta bort LSS för de som behöver det för att överleva är aktiv dödshjälp vilket inte är tillåtet i Sverige. Sverige ska vara ett sådant fint och bra land där vi kämpar för allas lika värde, men om vi rycker undan mattan för de som verkligen behöver vår hjälp, hur bra är vi då?

Vi ska inte ge oss förrän varenda människa som behöver hjälp får det. Att andas, äta och få leva ett värdigt liv ska alla ha rätt till oavsett om man är normalstörd eller utvecklingsstörd. Stå upp för LSS och de funktionshindrade i vårt samhälle!






Att vara sin egen värsta fiende

Vi har nog alla varit elaka mot oss själva någon gång. Vissa mer än andra och jag är nog en av dem som är elak mot mig själv ganska ofta. Jag skulle ju aldrig behandla någon annan som jag behandlar mig själv...

Jag har så lätt för att peppa andra och skriva fina saker. Varför är det då så svårt att peppa sig själv också? Den senaste tiden har jag haft otroligt svårt att sätta mig och skriva. Jag börjar på inlägg och sen tar jag bara bort allt och stänger ned för jag känner mig inte nöjd... Jag som annars tycker att jag är bra på att skriva men just nu är det bara tomt och det känns som inget blir bra.

Jag känner mig bara frustrerad på något sätt. Jag är så trött och allt med skrivande och bloggen känns mest övermäktigt. Jag vet inte riktigt hur mitt bloggande kommer se ut närmsta tiden. Kanske inspirationen kommer tillbaka snart men just nu känns det bara jobbigt att skriva, så jag kommer tillbaka när jag känner att jag orkar och har något att skriva.

Hoppas att just du som läser detta mår bra. Kram! ❤





Torsdagspepp

 
❤ Du är viktig.

❤ Dina känslor, tankar och åsikter är viktiga.

❤ Du har en plats här på jorden.

❤ Det du gör spelar roll.

❤ Du är unik.

❤ Du kan göra skillnad.

❤ Du är bra som du är.

❤ Du är värdefull.

❤ Världen behöver just dig.

❤ Du är stark.

❤ Du har klarat 100% av dina dåliga dagar hittills och du klarar dig galant!





Blir man frisk av positivt tänkande?

Att tänka positivt är inte alltid det lättaste och jag tränar själv på detta fortfarande.
Jag minns hur jag tänkte för några år sen när folk pratade om hur viktigt det är att tänka positivt och att livet blir bättre med en positiv inställning. Vilken bullshit tänkte jag, som att jag valt att må dåligt och skulle bli frisk av att tänka positivt. Som att mitt liv helt plötsligt skulle ordna upp sig av positiva tankar... Så är det ju givetvis inte.

Man blir inte frisk av att tänka positivt. Livet blir inte perfekt och felfritt och bilen lagar inte sig själv av en positiv inställning. Däremot så blir livet lite enklare och jag talar av egen erfarenhet. Jag har varit en negativ person i många år nu på grund av min ångest och alla motgångar, men nu när jag faktiskt övat upp en positivare inställning och faktiskt inte tänker med en gång att allt kommer att skita sig så går saker lite lättare i livet. Jag känner mig gladare, tryggare, mer stabil och kan se förklaringar och lösningar istället för att bara gräva ned mig. När en motgång inträffar kan jag se den ur fler synvinklar och faktiskt se lösningar istället för att ge upp som jag gjorde med mitt negativa tänkande.

Jag har fortfarande dagar där jag mår skit och får kriga med min hjärna för att inte gräva ned mig. Jag krigar fortfarande vissa dagar med att inte vara bitter och se allt jag inte har och jag kan fortfarande ha svårt att se att mitt liv inte är kört, men över det stora hela så har jag blivit gladare och mer positiv av en positiv inställning, vilket faktiskt leder till att livet blir en smula enklare. 

Ingen väljer att bli sjuk eller att må dåligt, däremot kan man försöka välja att göra livet så bra som möjligt med de förutsättningar man har. Du blir inte av med exempelvis din ADHD genom att tänka positivt, däremot kan du lära dig hantera den, lära dig allt om ADHD och hitta lösningar som fungerar för dig som underlättar din vardag. Det är detta jag själv jobbar med varje dag och tro mig, det fungerar!

Detta inlägg är en repost och jag skrev det den 24/5-2017
 




En underbar söndag

Igår söndag hade jag verkligen en superbra dag!
Mamma fyllde år under veckan så vi firade henne igår och därför samlades hela familjen för att grilla och fika lite. Vi grillade fläskfilé och gjorde hemmagjord klyftpotatis. Sen gjorde jag pannacotta med vit choklad och färska bär. Det var så skönt att träffas alla då det är väldigt sällan vi gör det och jag kände verkligen så stor tacksamhet till hur fin och bra familj och pojkvän jag har! ❤

Jag känner också av alla mina framsteg då jag faktiskt vågar se ljust på framtiden igen. Jag är inte så rädd för att vara lycklig längre då jag börjar känna mer och mer att jag faktiskt förtjänar att vara lycklig. Jag vill inte hindra mig själv från att må bra och vara glad längre som jag gjort innan. Jag har fortfarande en del kvar att jobba på men jag tar vara på varje framsteg och innerst inne vet jag att framtiden kommer vara bra för jag har så mycket att vara glad och tacksam för. ❤



Hahha ja vi hade kvar julmust sen jul så vi passade på att dricka upp det nu 😉







Fina bloggvänner

Idag vill jag tillägna ett inlägg till mina fantastiska bloggvänner.
Vi har fått en otroligt fin kontakt och samarbetar för att höja varandra och hjälpa varandra att växa. Jag älskar att titta in på deras bloggar och alla fina ord man får av dem värmer så mycket. 💓 Under denna tiden vi har haft kontakt har vi också lärt känna varandra lite och dessa tjejer är helt otroliga! De bloggar alla om intressanta saker och ämnen man kan få läsa i deras bloggar är resor, smink, träning, inredning, vardag, familjeliv, ångest, tankar. Därför tycker jag att ni alla ska kolla in mina fina bloggvänner och lämna ett spår i deras kommentarsfält. 😊

Tack tjejer för att ni är så fina människor och för alla fina kommentarer ni lämnar. Ni är grymma. Ni är alla så starka, vackra och bra och jag är så glad över att ha fått kontakt med er! 💓



Länk till Orsakullan


Länk till Clara


Länk till Anna





Länk till Emelie


Länk till Evelina


Länk till Ida




 
Länk till Kelly


Länk till Charlotte


Länk till Jennie




Stå upp för psykisk ohälsa


Idag har Stå upp för psykisk ohälsa delat en av mina texter på facebook och hittills har den faktiskt fått väldigt bra respons. 😊 Det gör mig så glad att jag kan hjälpa andra och att människor känner sig lite mindre ensamma i sin smärta när jag kan dela med mig av min. Att kriga mot psykisk ohälsa är ingen lätt sak, men det är så värt arbetet när man väl börjar må bättre och jag är så glad över att jag krigar på. Ni får gärna läsa hela och dela min text vidare om ni har facebook. Direktlänk till inlägget.

Idag har jag varit på mitt första riktiga träningspass med sjukgymnasten då jag har en skada i mitt ena ben och måste träna upp musklerna runt om för att avlasta det stället. Jag känner mig så stolt över att jag äntligen tog tag i detta så jag förhoppningsvis kan komma tillbaka till min riktiga träning och att vara lika vig som jag var innan. Jag vinner mer och mer över min ångest och demonerna som säger att jag inte kan något. Idag märkte jag att min kropp och jag klarar mer än vad jag tror. Heja mig! 💓




Att använda smink

De flesta kvinnor har nog använt smink någon gång, inklusive jag själv.
Jag sminkar mig titt som tätt. Men jag börjar mer och mer fundera på hur det påverkar oss egentligen. Jag är uppvuxen i ett samhälle där smink är för kvinnor. Där smink anses som normalt för att göra oss finare.

Argument som: "Jag sminkar mig för att se piggare ut." eller "Jag sminkar mig för att känna mig finare." uppkommer ofta i diskussioner om smink. Men varför tänker vi kvinnor så ofta på att vi måste se finare och piggare ut? Varför går det bra för män att gå osminkade och se trötta och hängiga ut? Varför duger de som de är oavsett om de har finnar, ringar under ögonen och är slitna när inte vi kvinnor gör det? En man behöver oftast bara ha hela och rena kläder och vara nyduschad så anses han som fräsch och fin nog. Men om vi kvinnor ska på fest så ska vi både sminka oss, fixa håret, ta på oss klackar och sen är vi fit for fight.

Smink anses enligt samhället som en tjejgrej. Män som faktiskt vågar använda smink anses oftast som gay och blir då kallade bög i nedsättande betoning och ifrågasätts. En kvinna som inte använder smink ifrågasätts också. Hur kommer det sig att det är så här egentligen? Det är inte fel att sminka sig för det kan vara en väldigt rolig grej. Det som är fel är hur det får oss kvinnor att nedvärdera oss själva och ifrågasätta oss själva, medan männen oftast slipper måla över sina så kallade "skavanker". Vi tar för givet att kvinnor ska sminka sig och att män ska låta bli. Kvinnor får liksom inte se slitna och hängiga ut för vi förväntas alltid vara så fixade och fina.

Men varför kan vi inte bara vara fina som vi är? Oavsett om vi är män, kvinnor eller hen så är vi ju vackra som vi är. Ibland har vi finnar och mörka ringar under ögonen. Ibland är vi slitna och trötta, men vi är ändå så jäkla bra som vi är! Att kvinnor förväntas vara fixade och snygga sätter en orealistisk press på oss som gör att vi många gånger ifrågasätter oss själva istället.





Känslor inför att fylla 27

Jag fyller 27 år om ca 2 månader och på något vis har jag lite åldersnoja faktiskt...
Jag vet att många av er som läser förmodligen tänker att 27 inte är någon ålder, att jag är ung och fortfarande har hela livet framför mig. Men livet ser inte alls ut som jag tänkt mig...

Missförstå mig inte. Jag är ganska nöjd med mitt liv och jag är så stolt över alla mina framsteg som jag gjort de senaste åren. Men när jag var yngre trodde jag att jag skulle ha barn och hus i denna åldern. Jag hade velat ha barn när jag var ungefär 23 egentligen. Jag trodde också att jag skulle uppnått min dröm gällande mitt skrivande vid det här laget.

Om man jämför mitt skrivande idag mot för 5 år sen så är det en stor utveckling som har skett. Jag har nått ut i flera stora tidningar och sajter. Fått vara med på intervjuer och reportage. Jag skriver på ett sätt som jag kan stå för idag och som jag är nöjd med så självklart går det framåt. Jag har också en helt underbar pojkvän som jag tror är den rätte och jag börjar må bättre och bättre i mig själv. Jag vet att jag behövde denna resan för att utvecklas och hinna bearbeta saker. 

Men samtidigt så ger det mig en inre stress... Att jag snart är 27 år och livet ser inte alls ut som jag hade tänkt mig liksom... När hjärnspökena tar över så tänker jag att jag aldrig kommer få det där jag så länge drömt om. Att jag redan är för gammal, även om mitt logiska tänkande säger att det inte är så. Men ibland är det så svårt att lyssna på det där logiska.

Har ni känt/tänkt så här någon gång? Berätta gärna!






Psykisk ohälsa har inget utseende

Psykisk ohälsa syns oftast inte på utsidan.
Psykisk ohälsa har inget utseende. Psykisk ohälsa har ingen ålder. Inte heller något kön, yrke eller ekonomi. Därför kan du inte säga till någon att den inte ser ut att må dåligt. Du kan inte säga att någon inte ser ut att ha ångest eller att den har det för bra för att lida av psykisk ohälsa.

För psykisk ohälsa kan drabba vem som helst, när som helst. Du kan vara lång, kort, smal, tjock. Rik, fattig. Man, kvinna, hen. Du kan vara gammal eller ung. Du kan ha familj eller vara ensam. Du vet aldrig någons bagage och därför kan du heller aldrig säga till någon att de inte mår dåligt. Lika väl som cancer kan drabba vem som helst så kan psykisk ohälsa också göra det.

Det är inte fel att lida av psykisk ohälsa. Det gör oss inte till dåliga människor. Det gör oss inte svaga. Det smittar inte heller. Vi är bara helt vanliga människor som ibland inte mår så bra och det är okej. Men det jag vill att du ska veta om oss med psykisk ohälsa är att vi kämpar dagligen för att må bra igen, för det är allt vi vill. Det du många gånger tar för givet kan vara en kamp för oss med psykisk ohälsa, men vi kämpar på för att vi en dag ska vara fria från detta och den kämpaglöden vi har är beundransvärd!





Berömma sig själv för stora och små saker

Att berömma sig själv behöver alla människor göra. Vi behöver se våra positiva sidor och vi behöver lägga märke till de saker vi gör som faktiskt är bra. Vi gör saker varje dag som är bra så varför inte uppmärksamma dem? Jag tror det kan vara extra viktigt när man lider av psykisk ohälsa att berömma sig själv för det är så lätt att man gräver ned sig i att man är en dålig människa som mår dåligt.

  • Tog du ut en soppåse? - Beröm dig själv!

  • Diskade du upp all disk? - Beröm dig själv!

  • Tog du körkort? - Beröm dig själv!

  • Gjorde du en snygg sminkning? - Beröm dig själv!

  • Stod du upp för dig själv? - Beröm dig själv!
 
Alla framsteg och alla positiva saker är viktiga att se och uppmärksamma. Inget är för stort eller för litet att berömma sig själv för. Ju mer positivt vi kan se i våra liv, desto bättre kommer vi också att må. Det är inte fjantigt eller konstigt att berömma sig själv, inte ens för så kallade småsaker. Däremot är det väldigt viktigt och positivt för vårt jag att ta fram det positiva hos oss själva.





Att ta sig ur destruktiva relationer

För ett tag sen var jag i en väldigt destruktiv relation.
Inte destruktiv på ett fysiskt sätt, utan på ett psykiskt sätt. Jag insåg ganska tidigt att den här killen inte hade goda avsikter men ändå valde jag att ge honom en chans då jag alltid har fått höra att man ska lära känna människor innan man dömer och att det bara är min ångest som sätter käppar i hjulet.

Att ge honom en chans var såklart ett stort misstag. Vi träffades ett tag och blev till slut ett par, men jag hade ändå känslan av att något var fel. Han ville inte vara vän med mig på facebook och han ville inte gå ut offentligt med att vi var ett par. Han reste bort över jul tillsammans med sitt ex, deras familjer och sitt gemensamma barn. Men under hela julhelgen hörde han inte alls av sig till mig, trots att han visste om min oro att han skulle resa med sitt ex som fortfarande hade känslor för honom. Jag fick också reda på att han hängde på dejtingsidor, men han ljög mig rakt upp i ansiktet. Det var ständig skuldbeläggning på mig, att jag var så osäker, svartsjuk och jobbig. Hade jag bara uppfört mig bättre och inte varit så känslosam så hade det inte varit så här enligt honom. Han klagade på allt som var jag. Min musiksmak, min filmsmak, mina intressen. Mitt sätt att prata, mitt sätt att vara. Det enda han aldrig klagade på var mitt utseende och min klädsel.

Vi hade ett av och på - förhållande i flera månader och dessa månader var extremt påfrestande. Jag mådde så dåligt under denna tiden för jag blev ständigt nedtryckt men jag kunde inte lämna... I samma veva började jag hos en ny terapeut. Jag berättade allt för henne om hur han var och hur jag blev när jag var med honom. Det värsta var inte hans beteende mot mig, utan min dåvarande terapeuts beteende. Hon började också skuldbelägga mig. Jag var ju så osäker och gjorde honom elak enligt henne. Hade jag bara varit mer säker så hade han kunnat älska mig så hennes tips var att jag skulle leva som att jag var självsäker.

Jag började tveka så enormt mycket på mig själv under denna tid, men samtidigt försökte jag jobba med mig själv så jag kunde bli den där tjejen han kunde älska. Helt fel anledning så klart... Jag kunde inte sluta kräla för honom... Jag gjorde slut men återkom hela tiden till honom, tills han en dag själv gjorde slut, på riktigt. Det var en enorm lättnad att han faktiskt lämnade, för det var något jag inte klarade eftersom jag alltid återkom till honom. När det blev slut med honom kunde jag även säga till min terapeut att jag ville byta då jag inte trivdes med henne och jag vågade även säga upp kontakten med några före detta vänner som jag hade växt ifrån.

Strax därefter träffade jag min nuvarande pojkvän och jag kan verkligen känna vilken skillnad det är på en relation där man blir trampad på som en dörrmatta och en relation där man faktiskt älskas för den man är. Samtidigt som den där relation verkligen krossade mig så stärkte den mig också på något konstigt vis. Jag blev trött på att bli illa behandlad vilket ledde till att jag tog bort alla relationer i mitt liv som skadade mig. Jag blev mer säker på vad jag vill ha i en relation, både när det gäller vänner, kärlek och terapi. Idag mår jag mycket bättre och jag tar mig sakta framåt. Det tar tid att stärka sig själv igen efter att ha blivit nedtryckt i relationer men det går om man bara kämpar!





Att må dåligt men ändå kämpa

Jag tror det är otroligt viktigt att tillåta sig själv att må dåligt ibland. Det är viktigt att våga släppa fram känslor oavsett om det handlar om ilska, sorg, rädsla, oro eller något annat som anses vara "negativa" känslor. Har man en dålig dag så tror jag det är viktigt att låta sig ha det också, för ingen människa är perfekt med bara positiva dagar.

Men jag tror också det är viktigt att förstå att man är den enda som kan förändra sitt liv. Man måste alltså jobba aktivt för att saker ska bli bättre oavsett om det gäller att man är missnöjd med sitt jobb, med sitt boende eller med sitt utseende. Det räcker inte med att bara sitta och önska att saker ska bli bättre och jag talar av egen erfarenhet.

Jag har lidit av psykisk ohälsa sen jag var 7 år. Det har varit en lång resa med mycket jobb och jag hade aldrig tagit mig dit jag är idag om jag inte hade jobbat och kämpat för det. Jag hade aldrig utvecklats så mycket som person och lärt mig så mycket om mig själv om jag inte hade tagit tag i mina problem och sökt hjälp för dem. Det är ingen lätt resa, men man måste göra arbetet själv. Jag är inte perfekt, men jag utvecklas hela tiden till det bättre och kämpar ständigt för att bli den bästa versionen av mig själv.





Ska man skriva kontrakt för att ha sex?

"Det är så onödigt att det kommer en samtyckeslag. Ska man behöva skriva kontrakt nu för att få knulla eller? Tycker så synd om alla singelkillar där ute nu som kommer bli åtalade för våldtäkt nu. Jävla skitlag, så överdramatiserat!"

Denna kommentaren skrev en man på en artikel om samtyckeslagen som kommer i juli. Jag tror inte att vi lever i samma värld faktiskt. Jag ska lista några punkter som inte överensstämmer med min värld.

  • Enligt honom kommer alla singelkillar nu åtalas för våldtäkt. Väldigt märkligt tycker jag då det anmäldes över 20.000 sexuella övergrepp 2016. Bara 11% av dem togs till rättegång och ännu färre leder till fällande dom. Och om han nu är så rädd för att alla singelkillar ska åtalas för våldtäkt så kanske det är dags att tänka på sina sexuella vanor och beteenden.

  • Ska man skriva kontrakt vid sex? - Nej, kontraktet skulle ju faktiskt inte fungera då man har all rätt att ändra sig både innan och under påbörjat sexuellt umgänge. Man har alltså rätt att säga nej oavsett om man kysst varandra, haft oralsex eller påbörjat penetrerande sex. Kontrakt är alltså ingen bra grej. Däremot kan man vara lyhörd och uppmärksam på sin partners ljud, kroppsspråk och fråga om allt är bra för att undvika missförstånd.

  • Är det överdramatiserat med en samtyckeslag? - Nej, varför skulle det vara överdramatiserat att faktiskt skydda kvinnor från att bli utsatta för sexuella övergrepp? Varför skulle det vara överdramatiserat att den enda som är skyldig faktiskt är gärningsmannen själv? Dock tror jag att det kommer vara svårt enbart med en sådan här lag då även straffen för sexuella övergrepp måste bli hårdare, men så som vi har det idag fungerar ju uppenbarligen inte och då måste vi försöka göra förändringar.

  • Han tycker alltså synd om alla singelkillar... Han väljer alltså att fokusera på de män som inte får ligga istället för på de kvinnor som dagligen utsätts för sexuella övergrepp. Om nu dessa män är så rädda för att inte kunna ligga med en kvinna utan att skriva kontrakt eller bli åtalade så skulle jag rekommendera dem att göra kvinnor en tjänst och faktiskt låta bli att ha sexuellt umgänge med dem. För vet man inte vart gränsen går, är man inte lyhörd och uppmärksam och bryr man sig inte om sin partners njutning så är man inte redo för att närma sig kvinnor och bör därför låta bli, för allas skull!
 




Video - sjunger bära hjälmar av guld

Haha kände bara för att lägga in detta klippet jag nyss la in på facebook även här. Jag är så taggad på match ikväll! 😃Tycker det är så viktigt att våga bjuda lite på sig själv så det gör jag nu 😀 När man är så taggad för att se matchen ikväll, (tyvärr bara på tv) så man diggar Frölundamusik så hela Karlstad tittar på en 😂






Intervju hos blogg.se



Idag är jag på blogg.se:s startsida med en intervju om att våga vara öppen på sociala medier. Det är så mycket roligt som händer just nu och det gör mig så glad och stolt! Ni får gärna läsa intervjun. Direktlänk till artikeln.

Inte nog med att mycket händer gällande bloggen så händer det mycket med mig själv och min ångest också. Jag märker framsteg hela tiden och jag har börjat våga så mycket mer. Jag har bland annat ringt en sjukgymnast för en skada i mitt ben och nu börjat rehabilitera det, vilket jag skjutit upp väldigt länge. Jag har också börjat ta mer ansvar för saker och börjat ta för mig av livet, vilket känns jätteskönt! Så himla skönt att se alla framsteg och minsta lilla framsteg räknas i min resa mot ett ångestfritt liv. ♥
 




Artikel hos veckorevyn



Idag publicerade veckorevyn en av mina texter och jag blir så glad över att jag har turen att bli publicerad och uppmärksammad! Dock är rubriken lite fel tycker jag då det inte är jag själv som skriver rubriken. Och ja, det kan ibland vara jobbigt att sticka ut och våga prata om sina åsikter. Det är ibland svårt att orka och våga stå för sina åsikter, men jag har goda tankar bakom det. Jag gör det för att jag vill förändra och skapa rättvisa i samhället. Jag vill verkligen att alla människor ska må bra, ha samma rättigheter och skyldigheter och jag vill inte se alla orättvisor i samhället. Det är det som är min drivkraft för att faktiskt orka ta diskussionerna och våga stå upp för mina tankar, känslor och åsikter.

Men ni får gärna läsa artikeln och dela den vidare! :) Direktlänk till artikeln.




Jag drömmer om ett liv utan stödhjul

Jag har levt med mina stödhjul i alltför många år.
I alltför många år har jag hindrat mig själv från att vara lycklig. Jag har hindrat mig själv från att må bra och försökt skydda mig själv genom att inte försöka. Nu är jag trött på det. Jag är trött på att bara kunna cykla med stödhjul.

Jag vill sluta tänka och analysera så mycket. Jag vill sluta tvivla och oroa mig så mycket. Jag är trött på att ifrågasätta mig själv om jag duger, om jag räcker till, om jag kommer klara av saker och ting. Jag är trött på att tvivla på att framtiden kommer bli bra. Jag är trött på att se allt som kan gå fel istället för att se allt som kan gå rätt. Jag vill istället bara kunna leva, skratta och vara lycklig.

En av de jobbigaste punkterna med mig är att jag är så ivrig och otålig. Jag vill att saker ska hända NU. Jag vill liksom bara ta mig framåt och inte genom att kasta ett stödhjul i taget, utan mer att börja köra en enhjuling direkt fast att jag vet att det inte går till så. Jag vet att saker behöver tid. Jag vet att jag behöver tid, men ibland blir jag tokig av att saker går så sakta för jag vill så gärna leva det liv jag så länge drömt om. Jag har så många drömmar. Jag har så mycket jag vill göra och så mycket jag längtar efter... Och jag bara hoppas på att min tid snart kommer! För jag har kastat av ett stödhjul nu och jag är på god väg. Det är i alla fall en början.





Läs mer:
Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...