Hur jag tog mig ur ätstörningen

När jag var 11 år drabbades jag av en ätstörning.
Jag vet inte riktigt hur det kommer sig, för jag tyckte inte direkt att jag var tjock. Men jag hatade maten. Det var tråkigt, äckligt och meningslöst att äta.

I och med att jag gick på barnkliniken för giftstruma så var det min läkare som såg att jag rasat i vikt. De skickade mig direkt till BUP (barn och unggoms psykiatrin). Första mötet var hela min familj med. Detta möte med BUP var 8/3-2005. Jag hoppade över både frukost och lunchen, och åt inget förrän vid klockan 16 på eftermiddagen.

Såhär står det i min journal från BUP: "Evah tycker inte att hon tidigare känt sig tjock och vet egentligen inte varför hon började dra ned på maten. Säger att det går i perioder. Talar också en del kring att Evah ofta känner sig så ledsen. Blir då liggande och gråter. Har tänkt att livet känns meninglöst och hon har rispat sig vid flera tillfällen."

Vi började föra matdagbok. Mamma och pappa antecknade allting jag åt. De "förhörde" mig på allt jag ätit, och gjorde allt för att jag skulle börja äta igen. Vi skrev också matlistor, så jag fick just den maten jag ville ha. Jag vet egentligen inte riktigt hur vi fixade det här, men på något vis gjorde vi det. Mycket för allt stöd från min familj och BUP. Jag gick i terapi en gång i veckan, där mamma och pappa var med varje gång. Sedan fick jag också prata själv i ungefär 15 minuter per gång. Som minst vägde jag 37 kg till mina dåvarande 151.

Så mina tips till er som har en ätstörning är att skriva upp allt ni äter. Be era nära och kära att finnas där. Våga be om hjälp, för det är inte farligt! En ätstörning är jättesvår att ta sig ur, så du måste våga be om hjälp, och våga ta emot den. För du kan inte bli hjälpt, om du inte är villig att ta emot hjälpen, och faktiskt vet om din sjukdom. Du måste bli medveten om att du är sjuk! Inse fakta och skjut det inte åt sidan.

Matdagboken hjälpte faktiskt. Jag fick se svart på vitt vad lite jag egentligen åt. 
Idag äter jag mycket bättre. Visst, jag äter inte frukost, men oftast äter jag två målen om dagen i alla fall. Nu för tiden älskar jag mat, men jag har fortfarande svårt, det ska erkännas. Ibland vill jag bara sjunka tillbaka till skiten, för att slippa äta. Jag vet inte varför, men jag tror aldrig man blir helt frisk från en ätstörning. För den sitter där inne och tär ändå. Det viktigaste är att man kan stå på sig, vara starkare än demonen och ge sig fan på att man inte ska dit igen!


Trackback
Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...