När jag var liten hade jag inte så många vänner.
Jag träffade andra barn, men jag hade inte de där vännerna som folk alltid pratar om. Jag hade ingen bästis som jag kunde dela allting med.

Alla flickor som kom hem till mig, sa att jag hade ett drömrum. Jag hade enormt mycket dockor och det var verkligen ett mysigt rum. Så när de kom hit så ville de bestämma, allting. De bestämde allt vi skulle göra, vilka dockor de skulle leka med, hur leken skulle gå till. Fick de inte bestämma så ville de helt enkelt inte leka. När de väl kom hem till mig så snattade de också. Det var mycket av mina saker som försvann, för de var helt enkelt avundsjuka på att jag hade så mycket leksaker och så fint. Jag har aldrig riktigt vetat vad en bästa vän är. Är det någon man umgås med varje dag? Som man kan berätta allt för? Eller är det att man inte behöver umgås hela tiden, utan man vet vart man har varandra ändå?

I högstadiet hade jag inte direkt heller någon bästa vän, inte som jag ser på det idag. När jag ser tillbaka så vet jag att jag inte trivdes med de personerna jag umgicks med, de var bara några jag umgicks med för att inte vara ensam. Jag har alltid haft svårt med vänner, men däremot killar, alltså pojkvänner/dejter har jag inte haft problem med, alltså att hitta. När jag började gymnasiet trivdes jag inte alls. Det var lika svårt där att hitta vänner. Ingen passade mig, ingen var likasinnad. Klassen delades då upp i två grupper. De som inte rökte, och de som rökte. De som rökte var såklart de coola. Så därför hittade jag aldrig någon jag riktigt trivdes med i första ring heller.

Däremot i andra ring. Elin och jag är fortfarande vänner idag. Och hon är den som jag verkligen har roligt med, som jag trivs med. Men hur vet man, vad en bästa vän är? Hur vet man vad för vänner man söker? Man får väl helt enkelt gå på magkänslan och lita på att den säger rätt.


Här är småbilder på mitt rum, hur det såg ut vissa gånger. På sista bilden var jag sjuk. Då hade min giftstruma börjat.