Jag hade väldigt tur, för innan något mer hann hända så kom lärarna. De hade hört allt skrik, och ville se så allt var okej, och de förstod. De förstod att jag var ett offer, att jag var oskyldig. De följde mig upp till rektorn, och de ringde mina föräldrar för att berätta vad som hade hänt. Så när mamma ringde upp mig bröt jag ihop. Jag grät och grät, och som tur var så kom pappa dit efter ett tag. Vi fick prata med den ena rektorn, och han fann inte ord, så förbannad var han över det som hade hänt. Han kunde inte förstå hur det kunde hända. 

De följde mig till ett vilorum där jag fick träffa mina mentorer. De hade egentligen lektioner, men ställde in dem för att prata med mig och ta reda på vad som hände. Jag hade fruktansvärt bra lärare på den tiden. De gjorde allt för att hjälpa mig. Så vi berättade allt, om alla kommentarer jag hade fått på internet, och vi hade sparat allt. Vi kopierade deras användarnamn, tid och datum då de skickade kommentarerna och vi tog med detta till skolan.

Tyvärr kunde de inget göra åt det, eftersom det skedde på fritiden. Men de sa att vi kunde gå vidare till polisen. Det gjorde vi inte, men hade det blivit ännu värre så hade vi gjort det. Internetmobbningen höll på ett bra tag till, de hade ju inget annat sätt eftersom jag slutade gå till skolan den dagen. Jag klarade inte att gå dit. Jag hade verkligen hela skolan emot mig, förutom min egen klass. De få vänner jag då hade kvar, vände mig också ryggen till slut. De tyckte at jag förstörde deras rykte. Så där stod jag, helt ensam. Ingen vän att vända mig till, bara min egen familj och dåvarande pojkvän.

De försökte till och med vända min familj emot mig. De skickade mejl till min syster Anna om att jag inte var så bra som hon trodde, och att hon borde hålla med dem istället. Men det gick inte min familj på, de älskar mig för mycket för att vända mig ryggen. De försökte verkligen med allt, bara för att förstöra mitt liv....