Inspiration


Ljusa stunder


MAMMA: Stalins dotter dog i cancer.

JAG: Jaha, lever hon?

Haha, alltså nu visste jag inte ens att hon fanns, men om jag hade vetat det, så trodde jag att hon skulle varit död för längesen. Inte vet jag varför, men känns som hon skulle ha varit urgammal nu. Ibland tänker man inte innan man talar. Vilket man kanske borde försöka med :P


Nytt i Garderoben



Nya älsklingar :D Skogiganten 399 kr



Haha var bara tvungen att lägga in denna bilden med :P TVÅ KG twistpåse xD
Dåliga bilder men orkade inte ta fram kameran utan använde mobilen :P

Läsarbilder <3





Från Angelica

 





 
 
 
 
Från anonym :)



Från Sandra :)

Tack till alla dessa som har gjort de här. :) Det betyder verkligen och jag blir superglad varje gång jag ser ett nytt mejl från er! Ni är underbara!!!!

Att längta tillbaka

Jag sitter just nu och längtar tillbaka till tiden då André och jag bodde i stan (Karlstad).
Allting var verkligen annorlunda då. Man var mer omogen på ett vis och man hade inte lika många krav som idag. Haha, jag minns tiderna på bilddagboken. Jag la upp bilder hela tiden och la även ut dem i SiiMii. Folk blev som galna. De klagade så sjukt mycket och jag och André kunde äga ut dem allihop. Jag saknar att kunna vara lite omogen och inte känna alla krav. Allt vi gjorde på den tiden var av ironi och det saknar jag. Jag kunde skriva saker som jag antagligen inte skulle skriva idag. Alltså inga otrevliga saker, men jag brukade ofta spela på att hela världen kretsade runt mig osv, vilket jag och André älskade att spela på. :)

Vi hade närmare till allting också och det var inte så viktigt med allting då. Då tog man allting som det kommer. Jag har mognat mycket sen den tiden och den var lärorik, men jag saknar den tiden fruktansvärt mycket. Visst, det fanns människor som trakasserade väldigt mycket på den tiden, alltså dessa haters, som inte gjorde annat än att klaga, flera timmar om dagen, på varje bild. Efter ett bra tag (om det var någon månad) blockerade jag dem som höll på så.
Det verkade ju som de aldrig växte upp eftersom de fortsatte månad efter månad. Även om jag fick extremt mycket klagomål under den tiden, pga alla bilder i SiiMii osv, så var det en väldigt härlig tid. Jag mådde bra som fan och blev mer peppad just pga alla dessa kommentarer.

Jag vill tillbaka, bara för en stund. Jag vill vara den Evah igen, utan att behöva oroa mig så mycket och kunna ta dagen som den kommer. Den där Evah som hela tiden stod i centrum och ofta var ironisk.

Min farfar, den underbara

Idag skulle min farfar ha fyllt 81 år.
Jag saknar honom så oerhört mycket. Han var den bästa man kunde tänka sig. Alltid lika snäll och omtänksam. Tänkte alltid på alla, att vi skulle ha det bra. Han var helt enkelt fantastisk. En sådan farfar alla vill ha.

Jag minns så väl dagen du dog. Den 7/6-2010. Vi fick meddelande tidigt på morgonen om att det snart skulle vara dags för dig. Pappa hade precis åkt till jobbet. Mamma väckte mig direkt, för hon visste att jag ville med. Jag kom dit, såg dig lida. Du ville och orkade inte längre. Din kropp var redo, du var redo. Du väntade bara på mig och pappa. Vi hade även varit där kvällen innan, så Anna och Carola fick säga farväl. Mamma och Sofie gjorde aldrig det. Det var inte värt att Sofie skulle se farfar ligga där och lida. Mamma orkade inte heller säga hejdå. Jag satt och höll din hand den dagen det hände. Pappa satt på andra sidan och sköterskan gick iväg så vi fick vara själva. Jag sa att du fick lämna oss nu, att du skulle få det bättre där. Jag såg hur tårarna rann på dig. Du andades tungt och jag märkte att du hade så fruktansvärt ont. Sköterskan kommer in igen och då händer det. Du gör ett ryck och helt plötsligt är allting slut. Jag tittade på pappa, som nickade åt mig. Du var borta....

Jag satt och höll din hand ett bra tag. Sen skulle jag ställa mig upp och jag var på väg att svimma. Jag la mig ner på golvet, visste inte vad jag skulle göra, eller vart jag skulle ta vägen. Jag tog mig upp på skakiga ben för att kräkas. Efter det åkte jag hem. Jag bara grät och grät. Du var borta, jag skulle aldrig få se dig i detta liv igen. Jag kramade din klocka, bilder på dig och bara grät. Efter någon timme fick jag komma tillbaka och se dig iordninggjord. Du hade dina vanliga kläder på dig och hela tiden såg det ut som du andades. Bibeln låg framme och ett ljus var tänt. Det var sista gången jag fick se dig, känna på dig.

På begravningen grät jag som jag aldrig gjort förut. Att få säga det där sista farvälet gjorde så otroligt ont. 
Efteråt, när alla stod utanför flög ett löv runt och fastnade på Anna, sen åkte det in i kyrkan och det känns verkligen som det var farfar. Han visade oss att han finns kvar, här hos oss. 

Jag saknar och älskar dig så otroligt mycket farfar Harry Vilhelm Åberg! Du lever för alltid kvar. 

Vackra kvinnor


Tyra Banks



Carolina Gynning

Demi Lovato





Marilyn Monroe



Miley Cyrus



Jane Timglas



Beyonce Knowles

Frågeställning till mina läsare <3

webvoter-omröstning
Hur gammal är du?

10-13
14-17
18-20
20+
Yngre än 10

Se resultat

Komplex, gener och livsstil



Alla har vi komplex, vilket in
nebär att det är något vi är missnöjda med på oss själva.
Jag är nöjd med mig själv och jag har komplex jag med. Det är något man får lära sig att acceptera och leva med. Det är mänskligt och naturligt att ha komplex för något, men det ska inte ta över ens liv. Om komplexen är det enda man går och tänker på och det hindrar ens vardag, då har det gått för långt. För mig existerar inte ordet "perfekt". Alla är vi vackra som vi är, som människor, men alla har vi brister. Det behöver inte alls handla om utseende, men alla har vi egenskaper som är mindre bra. Man kan ha komplex för även sådana saker, hur konstigt det än låter.

Alla är vi skapade olika och alla har olika gener. Vi har fått de gener vi har och utifrån dem från vi arbeta. Man måste hitta det som passar ens egen kropp och ens eget psyke! Det är viktigt att inte ställa för höga krav som många gånger är orimliga. Du kan alltid arbeta med ditt inre, du kan alltid träna både psykiskt och fysiskt. Men du måste också inse att du är vacker och unik. Att du är du är det som gör dig unik. Hitta en livsstil som passar dig, som är bra för dig och din kropp, både psykiskt och fysiskt.



En bild från 2009 (?) :P

Svarar på era kommentarer senare. :)

Att ta plats, synas & provocera

För att synas, måste man våga ta plats. För att få uppmärksamhet, måste man våga synas och höras. Det handlar inte om att stå på stan och skrika eller strippa på skolan. Det handlar om att våga vara den man är, våga vara stolt över sig själv och våga stå upp för sina åsikter. Man måste våga visa vem man är, vad man tycker och vad man gillar. Med det menar jag inte att man ska säga alla sina åsikter, för vissa kan man faktiskt hålla för sig själv. Exempelvis sådana som kränker andra.

Man måste våga, för att vinna. Om du inte vågar visa att du finns, att du lever, så hur ska folk kunna höra och se dig? Jag beundrar folk som vågar stå upp för sig själva, på ett moget sätt.

Jag vet att folk provoceras av mig många gånger. Jag provocerar inte på sådant sätt som Kissie gjorde exempelvis. Många gånger provocerar jag nog omedvetet också. Men genom att jag står för mina åsikter, säger ifrån när något är fel, + att när någon klagar på mig, försöker jag göra sakerna ännu bättre. Om någon klagar på mina bilder, så vill jag ta fler bilder osv. Detta kan många bli provocerade av. Vilket jag upptäckt mycket under denna tid som jag bloggat. 



BTW; JAG HAR GJORT EN GILLA SIDA PÅ FACEBOOK. SÅ KLICKA HÄR FÖR ATT GILLA MIN SIDA :D



Muta folk?

Hmm, något jag stör mig på är detta när folk mutar till att läsa bloggen osv.
Typ som; "Gilla min blogg på facebook så får du en länk." Eller: "Följ mig på bloglovin så får du en länk" osvosv.

1. Jag läser de bloggar jag tycker är intressanta.
- Jag kommer inte läsa din blogg, om jag själv inte fastnar för den.

2. Jag gillar inte fan pages om jag inte läser bloggen.
- Varför skulle jag göra det lixom? Om jag inte ens läser bloggen eller gilla den, så varför skulle jag gilla en fan pages? Bara orimligt ju....

3. Varför muta folk att gilla?
- Jag skulle ju hellre vilja att folk gillade min fan page för att de gillar min blogg, inte för att få en länk. Samma med bloglovin. Det är ju bättre att de gillar om de verkligen gillar min blogg, istället för att de har blivit mutade.

Visste du detta?



jag har alltid haft väldigt lätt för att blöda näsblod?

När jag var liten blödde jag jämt näsblod. Detta kan jag visserligen göra fortfarande, men inte på samma sätt. Direkt jag snöt mig förr rann det blod, vilket jag tyckte var jättejobbigt. Pappa var ofta med mig till öron, näsa, hals - kliniken, men de hittade aldrig något fel. Jag fick olika sorters nässprayer och nozoil funkade riktigt bra. Men det gjorde bara saken bättre för en stund.

Några år senare fick jag veta att det berodde på panikångest. Om man har mycket panikångest kan man lätt blöda näsblod och det har jag märkt väldigt väl nu. Idag märker jag direkt varför jag blöder näsblod och tar då nozoil, som mjukar upp lite. Jag märker skillnaden när jag blir extra stressad och får mycket panikångest, då blöder jag också mycket näsblod.



Historia av en läsare (MÅSTE LÄSAS!)

Jag har en " Historia" som jag skulle vilja berätta för hela världen, men egentligen är jag för rädd för vad andra ska tycka. När jag har berättat det har jag fått kränkade ord tillbaks och folk har kallat mig; Korkad, dum i huvudet, att jag är trögfattad och sånt.
Jag är en 12-årig tjej med namnet Rebecca. När jag föddes var jag super sjuk. Mitt hjärta ville inte slå och jag andades inte... När mamma fick ut mig ur magen tog läkaren mig direkt och gick med mig. Mamma skrek ; VAD ÄR DET FÖR KÖN? Dom vände snabbt upponer på mig och det visade sig att det var en flicka. Hon blev då överlycklig. Hon hade redan en 6-årig son och ville som mest ha en tjej så hon fick en av varje. Innan mamma och pappa förstod vad det var som försegick med mig trodde de att allt var som vanligt. Mamma, som då var undersköterska, förstod sedan att det var inget som var bra. Läkarna kämpade med mig och jag blev aldrig riktigt bra... ingen fick komma och besöka mig innan jag fyllde ca 2 månader... Veckorna efter att jag hade kommit hem var hemska. Jag var fortförande inte riktigt bra. Mamma var fortförande rädd att det inte var som det skulle. Läkarna hade varnat mamma att jag skulle kunna sluta andas när som helst vilket gjorde att mamma låg hela tiden halvvaken och fick ingen ro.... De hade tillomed ett alarm som började tjuta när jag slutade andas... jag blev då helt blå i ansikteet och det än sättet att få mig till liv igen var att skaka på mig..Mamma hade inte lämnat mig en endaste gång sen jag föddes... när jag var 1 år ungefär var mamma tvungen att börja jobba igen.. det var då pappa som fick ta hand om mig på nätterna och så. Det var en gång när mamma kom hem mitt under natten ( För att hon jobbade nattid då) då jag stod upp i spjällsängen. Hon hörde att jag ropade. Jag sa ; Mamma! Mamma! Hon gick då genast til sovrummet och såg mig stå upp i sängen med uppsträckta armar och säga MAMMA! Hon tog då upp mig och kramade mig hårt.  Det var första ordet jag någonsin sa. Efter det så mådde jag bra, men rädslan om att jag skulle kunna dö fanns hela tiden i mammas bröstkorg.... När jag sedan var 4 år hände det något konstigt... Jag satt och tittade på tv, och satte på högsta volym. Mamma stod i köket och bad mig sänka. Jag hörde henne inte och fortsatte att titta på tv. Till slut kom hon och sa : Rebecca, kan du sänka? Inte först då hörde jag, Detta återkom med både mamma och pappa. Till slut kände mamma och pappa att de var tvunga att kolla vad det var för fel på mig. Vi gjorde hörseltest, som visade sig att jag hade en hörselnedsättning. Mamma förklarade för mig vad som skulle hända, Att jag skulle få en hörapparat. Jag förstod inte riktigt... först jag fick dom... då förstod jag att något var fel på mig. Mamma och pappa fick sedan veta att de skulle få leva med ett hörselskadat barn resten av deras liv.... när jag blev 5-år började jag på något som hette; Snäckan. Där fick jag lära mig teckenspråk och jag lärde mig känna andra barn men samma handikapp som jag. sedan när jag skulle börja i förskoleklass började jag i en klass med alla som var hörselskadade. varav 3 av mina vänner ifrån snäckan kom till min klass också. Det kändes konstigt att få träffa andra och föstå att jag var en av många.... När jag var liten så gick jag också till en talpedagog som har lärt mig att prata som en " Normal" männsika.... När jag träffar andra som inte vet om min hörselskada blir chockade när jag berättar... Min mamma tvingar mig till att berätta... vad är det för ide att inte berätta..?! Detta ska jag leva med resten av mitt liv... idag är jag 12-år och har inte riktigt accepterat min hörselskada till 100 % men till en viss del... Jag tycker fortförande att det är jobbigt att berätta, jag menar.... jag vet inte vad andra ska tycka... tanken att; Jag e "onomal" finns i mitt bakhuvud hela tiden... jag ser inte ut på något speciellt sätt...jag låter inte som e hörselskadad... jag är en helt normal 12-årig tjej som har lite fel på hörseln..?! Än idag vet inte alla ´mina vänner... har hört dom prata illa om andra som är hörselskadade... Jag täcker mina hörapparater med mitt hår... Jag kände att jag var tvungen att få berätta detta. och få alla att förstå att; vara hörselskadad är inge fel..? Skulle gärna vilja ha folk som förklarar för mig om varför jag är anorlunda..?! Varför är det fel på mig för..?! Så alla ni där ute, lär er av detta... att vara hörselskadad är inge fel vi hör bara lite sämre än ni... Hoppas ni föstår, och tack Evah, för att du är underbar och ger mig styrka genom att säga att alla är värda lika mycket. Hoppas du också förstår varför jag ville berätta detta... <3 Alla ni där ute ;Hörselskadade är inte dumma i huvudet... de hör bara lite sämre än dej somhör som en " Normal"....
Kramar från Rebecca 12-år.
Jag har en " Historia" som jag skulle vilja berätta för hela världen, men egentligen är jag för rädd för vad andra ska tycka. När jag har berättat det har jag fått kränkade ord tillbaks och folk har kallat mig; Korkad, dum i huvudet, att jag är trögfattad och sånt. 

Jag är en 12-årig tjej med namnet Rebecca. När jag föddes var jag super sjuk. Mitt hjärta ville inte slå och jag andades inte... När mamma fick ut mig ur magen tog läkaren mig direkt och gick med mig. Mamma skrek ; VAD ÄR DET FÖR KÖN? Dom vände snabbt upponer på mig och det visade sig att det var en flicka. Hon blev då överlycklig. Hon hade redan en 6-årig son och ville som mest ha en tjej så hon fick en av varje. Innan mamma och pappa förstod vad det var som försegick med mig trodde de att allt var som vanligt. Mamma, som då var undersköterska, förstod sedan att det var inget som var bra. Läkarna kämpade med mig och jag blev aldrig riktigt bra... ingen fick komma och besöka mig innan jag fyllde ca 2 månader... Veckorna efter att jag hade kommit hem var hemska. Jag var fortförande inte riktigt bra. Mamma var fortförande rädd att det inte var som det skulle. Läkarna hade varnat mamma att jag skulle kunna sluta andas när som helst vilket gjorde att mamma låg hela tiden halvvaken och fick ingen ro.... De hade tillomed ett alarm som började tjuta när jag slutade andas... jag blev då helt blå i ansikteet och det än sättet att få mig till liv igen var att skaka på mig..Mamma hade inte lämnat mig en endaste gång sen jag föddes...

när jag var 1 år ungefär var mamma tvungen att börja jobba igen.. det var då pappa som fick ta hand om mig på nätterna och så. Det var en gång när mamma kom hem mitt under natten ( För att hon jobbade nattid då) då jag stod upp i spjällsängen. Hon hörde att jag ropade. Jag sa ; Mamma! Mamma! Hon gick då genast til sovrummet och såg mig stå upp i sängen med uppsträckta armar och säga MAMMA! Hon tog då upp mig och kramade mig hårt.  Det var första ordet jag någonsin sa. Efter det så mådde jag bra, men rädslan om att jag skulle kunna dö fanns hela tiden i mammas bröstkorg....

När jag sedan var 4 år hände det något konstigt... Jag satt och tittade på tv, och satte på högsta volym. Mamma stod i köket och bad mig sänka. Jag hörde henne inte och fortsatte att titta på tv. Till slut kom hon och sa : Rebecca, kan du sänka? Inte först då hörde jag, Detta återkom med både mamma och pappa. Till slut kände mamma och pappa att de var tvunga att kolla vad det var för fel på mig. Vi gjorde hörseltest, som visade sig att jag hade en hörselnedsättning. Mamma förklarade för mig vad som skulle hända, Att jag skulle få en hörapparat. Jag förstod inte riktigt... först jag fick dom... då förstod jag att något var fel på mig. Mamma och pappa fick sedan veta att de skulle få leva med ett hörselskadat barn resten av deras liv.... när jag blev 5-år började jag på något som hette; Snäckan. Där fick jag lära mig teckenspråk och jag lärde mig känna andra barn men samma handikapp som jag. sedan när jag skulle börja i förskoleklass började jag i en klass med alla som var hörselskadade. varav 3 av mina vänner ifrån snäckan kom till min klass också. Det kändes konstigt att få träffa andra och föstå att jag var en av många.... När jag var liten så gick jag också till en talpedagog som har lärt mig att prata som en " Normal" männsika....

När jag träffar andra som inte vet om min hörselskada blir chockade när jag berättar... Min mamma tvingar mig till att berätta... vad är det för ide att inte berätta..?! Detta ska jag leva med resten av mitt liv... idag är jag 12-år och har inte riktigt accepterat min hörselskada till 100 % men till en viss del... Jag tycker fortförande att det är jobbigt att berätta, jag menar.... jag vet inte vad andra ska tycka... tanken att; Jag e "onomal" finns i mitt bakhuvud hela tiden... jag ser inte ut på något speciellt sätt...jag låter inte som e hörselskadad... jag är en helt normal 12-årig tjej som har lite fel på hörseln..?! Än idag vet inte alla ´mina vänner... har hört dom prata illa om andra som är hörselskadade... Jag täcker mina hörapparater med mitt hår... Jag kände att jag var tvungen att få berätta detta. och få alla att förstå att; vara hörselskadad är inge fel..? Skulle gärna vilja ha folk som förklarar för mig om varför jag är anorlunda..?! Varför är det fel på mig för..?! Så alla ni där ute, lär er av detta... att vara hörselskadad är inge fel vi hör bara lite sämre än ni...

Hoppas ni föstår, och tack Evah, för att du är underbar och ger mig styrka genom att säga att alla är värda lika mycket. Hoppas du också förstår varför jag ville berätta detta... <3 Alla ni där ute ;Hörselskadade är inte dumma i huvudet... de hör bara lite sämre än dej somhör som en " Normal"....

 
Kramar från Rebecca 12-år.



Vill du också skicka in din historia? Läs då HÄR hur du ska göra!

Osynlig & åsikter om mobbning



Jag vill att ALLA kollar på detta videoklipp som handlar om mobbning.

Mitt hjärta blöder för de som får utstå detta, denna hemska händelse. Det är aldrig, aldrig, aldrig okej att mobba någon. Det är aldrig okej att frysa ut någon, säga kränkande saker till någon eller bakom ryggen om någon.
Det är helt enkelt fruktansvärt jävla idiotiskt!

Nu tänker jag rikta mig till ER som MOBBAR; Hur skulle DU känna om du blev utsatt? Skulle du vara glad över att gå ensam i skolan? Skulle DU bli glad över att få höra skit om dig själv, vart du än går? Jag riktar mig även till ER som MOBBAT MIG. Vad ville ni ha ut av det? Vad var det jag gjorde er, som gjorde att ni var tvungna att börja hata mig, prata skit bakom ryggen, försöka slå ned mig och trakassera mig över internet? Vad är det ni vill ha ut av att mobba andra? Denna frågan är riktad till ALLA som utsätter någon för någon form av mobbning. Man behöver absolut inte gilla alla människor och ni behöver inte gilla mig, men man ska i alla fall respektera människor!

Ni som mobbade mig; Skulle ni velat gått där i skolan, känt att alla är emot er, att ni hela tiden visste att vart ni än gick så skulle ni få en elak kommentar? Skulle ni velat logga in på internet och varje gång fått se en elak kommentar, från samma personer, om och om igen och det kvittar hur mycket ni än blockerar, för de gör hela tiden nya sidor? Hur skulle det kännas för ER? Jag tror knappast att det är något NI SJÄLVA skulle gilla, så varför utsätta andra för det, och varför fortsätta prata skit bakom ryggen nu, när de flesta är över 20 år?

Jag tänker inte ljuga om att jag mådde dåligt då, för det gjorde jag. Så fruktansvärt dåligt. Det var den värsta tiden i mitt liv. För den smärta ni utsatte mig för ska ingen behöva uppleva. Jag tänker inte bara stå och se på längre, varken när folk är elaka mot mig eller andra. För detta är inte okej! Mobbning är förjävligt och jag hoppas att en dag kan folk ha förstått vad hemskt det är. Jag är starkare idag och det tänker jag fortsätta vara!

"Allt vad ni vill att människorna skall göra för er, det skall ni också göra för dem."

"Gör inte mot andra något som skulle vålla dig smärta, om det gjordes mot dig."

"De största mördarna, är mobbarna"

Hur förklarar vi för våra barn och barnbarn vad mobbning är? Här är hur en lärare i New York gjorde det för sin klass. Hon bad dem att göra följande övning: Barnen skulle ta varsitt pappersark. Sedan blev de tillsagda att skrynkla ihop det stampa och slå på det, men utan att riva det. Så bad hon barnen vika bladet, titta på hur smutsigt, fyllt med märken och ärr arket var. Så ombads barnen att säga förlåt till pappersarket. Fast de hade bett om ursäkt och försökt att släta ut det, var det fortfarande skrynkligt. "Dessa märken kommer aldrig att försvinna, oavsett hur mycket du försöker ta bort dem. Detta motsvarar vad en mobbare gör mot andra. Även om du säger förlåt efteråt, kommer ärren aldrig försvinna." Barnens ansiktsuttryck sa att budskapet hade önskad effekt. Kopiera och sprid detta om du är mot mobbning!

"De största mördarna, är mobbarna."

Svartsjuka, otrohet & krav

Många pratar om svartsjuka som det vore något negativt, men i mina ögon är det inte det. Det beror visserligen på hur svartsjukan ser ut, men att vara svartsjuk (till en viss gräns) är att vara rädd för att mista den man älskar och vill leva sitt liv med. Många tycker också att otrohet är okej. Det tycker absolut inte jag! Jag vill att min pojkvän ska hålla sig till mig, och bara mig. Vissa har ju såklart öppna förhållanden och då har ju båda godkänt att det är okej att vara med andra, då är det skillnad. (Även om jag inte skulle klara av sådant!) 

Jag läste nyss om en som sa att hon blir ledsen när hennes kille är otrogen, men varför bara hålla sig till en, när det finns så mycket annat att välja på, menade hon. Om hon nu har den åsikten, att det är okej att vara med flera, både för henne och andra, varför blir hon då ledsen när hennes kille är otrogen kan jag tänka? Många tycker att det är för stora krav man har som flickvän, när man vill att ens partner enbart ska vara med en själv, och ingen annan. Är det verkligen för hårda krav, att jag som flickvän vill att min pojkvän enbart ska ha hålla sig till mig? Vi har inget öppet förhållande, så vi har lixom en överenskommelse, att bara hålla oss till varandra. Varför skulle det vara för hårda krav? Jag älskar honom och han älskar mig, så varför ska vi vara med andra?

Jag hatar otrohet och tycker att det bara förstör ett förhållande. För ett av det viktigaste i ett förhållande är att man kan lita på varandra. Kan man verkligen det om en, eller båda är otrogna? Som sagt, jag hatar otrohet och vill bara ha min man för mig själv!

Mognar för gymnasiet?

Tänk när jag var 16 år och skulle börja gymnasiet, så var jag jätterädd för att mobbningen skulle fortsätta att hålla på, eftersom några utav dem kanske skulle börja på min skola. Alla vuxna på skolorna sa då; "Nej, när de börjar gymnasiet så är de såpas vuxna, att de inte håller på med sådant längre." Då tänkte jag direkt; varför skulle de mogna på någon månad? En dag tidigt på höstterminen i första ring satt jag på bussen hem, och två utav de som mobbat mig satt bakom mig. De satt och skakade mitt säte och pratade om mig. Jag stoppade bara hörlurarna i örat och ignorerade dem. Tänk er, de sa i skolan att när de är 16 så har de mognat och slutat upp med sådana saker.

Men har folk verkligen slutat bara för de börjar på gymnasiet? Nej, för folk i allmänhet håller på över internet, såväl när de är 14, 16 eller över 20 och tagit studenten. Jag tycker det är jättedålig stil att säga att folk slutar när de börjar gymnasiet, för så är det inte. Vissa slutar helt enkelt inte. Vissa bestämmer sig helt enkelt för att hata en person, sen spelar det ingen roll hur gamla de är eller hur den personen de hatar är som person. De bara hatar.

När man är mobbad är det inte man själv som har gjort någonting, för de väljer bara ut någon. Det blir en person som får bli deras slagpåse helt enkelt. Där de tar ut all sin aggression på, för att må bättre i sig själva. Tragiskt, men sant.


Klackar och kaffe om mobbning

Jag vill bara tipsa er om att "klackar och kaffe" nu har startat ett litet projekt eller vad man ska kalla det. De vill ta fram alla som faktiskt står upp för sig själva, och andra. För de som stoppar våldtäkter, för de som säger ifrån och visar vad de tycker. Detta tycker jag är ett jättebra projekt, för detta behövs verkligen. 

Du kan läsa om detta på två inlägg i deras blogg. Du kan läsa dem HÄR och HÄR.
Kolla in dessa inlägg, och dela med dig av dina erfarenheter. Har du kanske stoppat en våldtäkt? Sagt ifrån när någon är mobbad? Eller du kanske har varit mobbad, dela gärna med dig till klackar och kaffe om dina erfarenheter. Det kan hjälpa många fler. Ni är guldvärda, ni som stöttar och säger ifrån! All heder till er!


Nytt i Garderoben


Örhängen:
Glitter 99 kr
Borste: Affection 249 kr

Nagellack: H&M 39 kr st

Rengöring till mobil osv: Siba 39 kr (?)

Mascara: Affection. Ordinariepris är ca 200 kr, men idag kostade den ca 79 :D

Tvättsvampar: Ica Maxi, pris vet jag inte.

Ni ska inte vinna.

Man kommer alltid ha folk som ogillar en, oavsett om hur man är, för alla tycker olika.
Därför gäller det att inte ge upp, och det tänker jag absolut inte göra! Jag ska bli ännu bätttre, jag ska ge mer och vara mig själv till 1000%. Ingenting ska få stoppa mig, för det är ni inte värda. Folk kommer alltid snacka skit och det bevisar mer om dem, än om oss som det snackas om. Jag vill verkligen peppa er alla som är utsatta för trakasserier, skitsnack, eller mobbning, oavsett om det är över internet, i verkliga livet eller både och. Dessa som hackar på dig är inte värda att få förstöra.

När någon snackar om dig, var då ditt bästa jag istället och se till att inte falla, för du är så mycket bättre än dessa människor. Vissa har helt enkelt inte mognat och vissa kanske aldrig gör det, tyvärr. Men vet du? - Då kan du skryta med din mognad och visa att du faktiskt inte ligger på en lågstadienivå, utan faktiskt är mogen och vuxen, som inte snackar skit, trakasserar och mobbar. Som sagt, jag tror på karma och att det kommer en dag slå tillbaka på dessa människor. Var bara du och jag tänker bara vara jag, för duger jag inte åt dessa människor, så gör inte det mig ett dugg, för jag vill inte umgås med sådana människor. Jag blir hellre omtyckt av människor som är fina och snälla, istället för elaka och ruttna. 

Jag säger som i låten "Swagger Jagger"

"
You can't stop looking me, staring at me
You can't stop looking me, staring at me
Be what I be, you can't stop looking at me
So get off of my face,
You can't stop clickin 'bout me
Writin' 'bout me, tweeting 'bout me,
I can't stop, it's what I gon' be,
My swagger's in check.
Hi haters, kiss kiss
I see you later
Hi haters, it was very very very nice to meet you"

Ni vet vilka ni är!

Be what I be, you can't stop looking at me
So get off of my face,
You can't stop clickin 'bout me
Writin' 'bout me, tweeting 'bout me,
I can't stop, it's what I gon' be,
My swagger's in check

Särskrivning och skrivsvårigheter

Jag skrev igår på facebook att jag hatar särskrivning, och jag borde nog valt ett annat ord, så som ogillar eller avskyr. Men det de flesta reagerade på, vet ni vad det var? - Att jag skrev ordet särskrivning. De tyckte det var fel och ett väldigt starkt ord. Antagligen för det är SÄRskrivning. Ordet kommer ju egentligen inte ifrån den betydelsen som de tror, alltså att man är sär, eller går på särskola. Utan det kommer från ordet ISÄR, alltså att man har delat på sakerna. "Jätte bra" är särskrivning, för att ordet är isär och "Jättebra" är sammanskrivning, för det sitter ihop.

Jag vet inte varför folk tog så hårt vid sig av just ordet särskrivning. Vad ska jag välja för ord, om jag inte får skriva det ordet som faktiskt stämmer? Skulle jag skriva mahahalfiu istället, så skulle ju ingen förstå vad jag menar, utan jag måste ju skriva det ordet som stämmer överens. 

Jag tycker det är viktigt att kunna stava, och ja, jag vet att de finns de som har dyslexi, men bara för det är de ju inte dumma i huvudet. De är ju lika smarta de, även om det tar längre tid att lära sig :) Det får ta lång tid med vissa saker, det spelar ingen roll. Men alla kan lära sig att stava bra, även om man inte lär sig alla ord, för det kan inte jag heller. Sen finns det ju faktiskt hjälpmedel, så som skrivprogram, google, ordlistor osv. Det brukar jag använda när jag inte kan stava till ett ord, inte vet vad det betyder eller om jag inte vet hur det ska skrivas. 

Idag är väldigt många lata så även om de inte har dyslexi så skiter de i att lära sig. Vilket är väldigt synd. Svenska språket är det viktigaste vi har, för att kunna göra oss förstådda. Använd inte din dyslexi som en ursäkt bara, för som sagt, du är smart och kan lära dig. Det finns vissa ord jag har jätteproblem med, men jag tränar på att skriva dem, så jag en dag kan dem, även om det tar tid :) Övning ger färdighet, så ge inte upp, du kan klara det! Lita på mig!

Skuld efter en våldtäkt

Många som genomgått en våldtäkt känner sig skyldiga efteråt. De känner att det är deras fel, att de lixom frestade mannen på något vis, att de kanske hade fel kläder, sa fel saker osv. Jag vet hur det är. Det man måste inse är att det ALDRIG är ens eget fel när man blir våldtagen. Ingen har rätt att röra din kropp, mot din vilja! Om någon bryter sig in i ditt hem och stjäl saker, skulle du då känna skuld? - Nej, det skulle du inte. För du har låst dörren. Varför ska du då känna skuld om du blir våldtagen? Våldtäktsmannen är också en tjuv, fast han vill inte ha pengar, han vill ha makt. Så förstå när jag säger; DET ÄR ALDRIG DITT FEL!

Det bästa du kan göra när något sådant här hänt är att prata, prata, prata. Öppna dig för dina nära och kära, låt dem trösta och hjälpa dig, för du behöver stöd! Det kan också vara bra med en psykolog, för detta är hemska saker och man måste komma över dem. 

Jag pratade en gång med en präst om detta och han sa att man måste förlåta, för att kunna gå vidare. Jag vet inte riktigt om det stämmer, men det kan mycket väl vara så. Man kan inte gå och vara arg, ledsen och frustrerad hela livet. Därför kanske man måste förlåta, för att kunna släppa allting. Man behöver ju absolut inte umgås med personen, eller ens prata med den, men genom att släppa det som har hänt, och bli starkare av det, blir det lättare att leva och inte hela tiden må dåligt över det. 

Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...