EN SAK JAG FAKTISKT BEUNDRAR är de som vågar be om ursäkt.
Exempelvis, en tjej som jag började på gymnasiet tillsammans med. Vi möttes vid bussen en dag när vi var 16. Vi började prata lite, och hon bad faktiskt om ursäkt för att hon hade mobbat mig. Hon sa att hon var dum, och ville bara bli omtyckt bland de andra. Hon föll för grupptrycket, men hon vågade be mig om ursäkt. Hon vågade erkänna att hon gjorde fel, vilket jag tycker är enormt bra gjort. Hon som startade mobbningen på mig bad också om ursäkt, fast på fyllan år 2009. Hon hade druckit, men hon bad mig ändå om ursäkt. Sådant gillar jag.

När man har varit mobbad, så vill man gärna ha en ursäkt. Oasvett hur många år det än har gått. En person som har mobbat en, och faktiskt ber om ursäkt visar att den har mognat och inser sina fel. Tänk er, av en hel skola, så har två bett mig om ursäkt. Är inte det konstigt, att enbart två stycken vågat det? Jag beundrar och uppskattar att ni två bett om ursäkt, vilket jag tycker fler ska våga göra. För mobbarna kan inte bara tro att allting är glömt, man vill gärna höra från mobbaren ordet: "Förlåt!"