Som ni vet så har jag berättat om detta med min skoltid. Nu som sagt ska jag ju börja skolan igen, och jag är livrädd ärligt talat. När man bara gått igenom skit med skolan, så tappar man tron på människor. När man (särskilt av vuxna) blivit behandlad som skit, för man varit annorlunda, så tappar man förtroendet. Är det så konstigt? Jag vet inte vem i skolan jag kan lita på, för de på Hammarö var riktiga svin! De förstörde så enormt mycket, enbart för att jag var jag. De hatade mig rent ut sagt, de såg på mig som jag var en smutsig trasa. Enligt dem var jag den värsta eleven de någonsin haft. Ingen skolkade som mig, ingen var så dålig som mig, ändå hade jag lovlig frånvaro i och med mina läkarintyg. Men de vägrade se det. Idag skickar de inte ens papper till min nuvarande skola, för det finns inga papper på mig. Jag var aldrig i skolan enligt dem, så det finns inget att gå på. Hur kunde jag då få så många Godkänt som jag faktiskt fick, om jag inte alls var där, någon gång under tre år?

Jag litar inte på folk, det ska erkännas. Jag har sjukt svårt att släppa folk tätt inpå mig, för jag är så rädd för att bli sviken och övergiven. Jag har haft det så fruktansvärt jobbigt, men jag har blivit stark av det! Jag såg på Elvis från Glada Hudik idag. Man lär sig så mycket av handikappade. Som Toralf sa; "Jag är utvecklingsstörd, men vad ska jag göra åt det? Jag får ta det med en nypa salt. Jag gillar att vara annorlunda." Han har så sjukt rätt.

Vi måste ta lärdom av de handikappade mer. Visst, mitt liv blev skit ett tag, och det sitter fortfarande i, men jag ska bli starkare, jag ska visa de där jävlarna vad jag kan, och att inte de ska få förstöra för mig, för jag är bra! Jag kan, jag är en bra människa, en värdefull människa! Trampa på mig, och jag blir starkare! Vi kan alla nå våra drömmar, bara vi kämpar mot alla fördommar, alla hinder på vägen, men på något vis så går det!