Historia av en läsare

Jag har försökt att få med det jag tycker är viktigast och jag har försökt att hålla det så kort som möjligt. Men här är min historia och jag hoppas att nån tar till sig den.

Jag har haft självskadebeteenden i många år nu men det började ta fart på ”riktigt” hösten/vintern 2007-2008. Mitt självskadebeteende började  litet men har blivit värre och värre med åren.

Sommaren 2007 började jag skära mig med glasbitar på handleden
men det var inte så mycket men på hösten och vintern där 2007-2008 så blev det värre. Jag bråkade med mina kompisar och det kändes så sjukt jobbigt och jag kände mig så ensam så jag tog till rakbladen och skar mig på handleden. Det kändes skönt att få ut det för ett tag men sen var ångesten och dem jobbiga känslorna där igen och jag var tvungen att skära igen... Efter att alla bråk med mina kompisar löst sig så lugnade det ner sig lite (skar mig ”bara” ibland och inte alltid med  rakblad utan kanske en sax istället) men sen på sommaren tog det fart igen och jag började skära mig hårdare och på benet. Jag har känt så många gånger att jag inte orkat leva, men jag har varit för ”feg” för att ta livet av mig.

Hösten 2008 då började det allra jobbigaste.
Jag och två av mina närmsta kompisar bråkade och det slutade med att vi inte längre pratade med varandra (dem 2 var fortfarande kompisar, det var som att jag blev utstött). En annan tjejkompis (som jag sommaren 2008 tog till bup för att hon mådde dåligt och skar sig själv ) hon slutade höra av sig till mig och svarade aldrig på sms eller någonting, jag förstod inte varför.  Så jag var nu helt ensam i skolan, jag hade ingen att vara med och kände mig så fruktansvärt ensam och mådde dåligt.

Jag skar mig mer och mer på benet och jag började skolka. Jag började själv gå hos bup men jag kände att dem inte riktigt tog mig på allvar där eftersom att jag har riktigt svårt att prata om mina känslor. Dem testade mig iaf  för att kolla om jag var bipolär eller inte och det var jag inte. Jag slutade gå där slutet av våren 2009, men jag hade iaf slutat skära mig.

Våren 2009 så kände jag att jag orkar inte vara ensam längre och tänkte att dem som varit mina kompisar måste ju också vilja bli kompis med mig igen, jag hade ju saknat dem, så jag tog kontakt med dem och vi pratade ut, iaf vad jag trodde. Det var lite spänt mellan oss (förutom med en kompis som hade saknat mig) och på en klassresa så brast all irritation ut och vi vart åter igen ovänner. Studenten kom och jag hade ingen att gå på studentefest med så jag var hemma och tittade på film...


Sommaren 2009 så flyttade jag tillbaka till min hemstad och jag försökte att sluta skära mig helt och det gick ganska bra och det hände bara att jag ibland gjorde 2 eller 3 sår någon gång men inte så farligt. Däremot var jag en väldigt krävande och jobbig människa mot min dåvarande pojkvän och jag ville att han skulle vara med mig hela tiden och jag ville ha bekräftelse. Vi båda har/hade hett temperament så när vi bråkade så slogs vi ofta. Jag visste vad som retade upp honom och därför gjorde jag det, men för mig var det inte för att bråka utan för att få en reaktion och uppmärksamhet, att han skulle bry sig om mig.

Vårat förhållande dalade upp och ner men jag skar mig inte direkt tills hösten 2010. Ca 1 vecka innan vi skulle ha vår 2-års dag så gjorde vi slut, båda ville det. Det var så fruktansvärt jobbigt och pga vissa grejer så blev det änu jobbigare för mig och för att inte gå under helt så började jag skära mig. Jag kände att jag orkar inte göra detta längre och jag tog kontakt med en kurator på ungdomsmottagningen. Det kändes ganska bra att gå och prata med henne och jag slutade skära mig, ett undantag var en gång på våren 2011 då jag skar mig 2 gånger pga min osäkerhet. Sen så skar jag mig inte mer förrän september 2011.

Jag fick sparken från mitt jobb på ett inte så schysst sätt och jag föll så hårt.
Sen dess så har det bara gått neråt. Jag skar mig mer, jag fick mer utbrott och dem var värre än tidigare. En kompis fick nog och bokade tid till mig på vårdcentralen och dem remitterade mig till prima/unga vuxna och skrev ut 2 olika sorters medeciner mot ångest.

En kväll när jag fick ett utbrott (var även alkoholpåverkad) så började jag ploppa ut tabletterna för att jag skulle svälja dem och ta livet av mig men min kompis stoppade mig. Jag fick gå och prata med dem på prima/unga vuxna och sen blev jag remitterad vidare och pratade med en läkare som i december 2011 satte diagnosen emotionellt instabil personlighetsstörnig även kallat borderline.

Min läkare remitterade vidare mig och jag fick prata med dem som håller på med DBT , men jag kommer inte få börja förrän om 4-6 månader pga kötid. Det gör mig så fruktansvärt arg att man ska behöva vänta så länge för att få den hjälp man behöver, tex jag behöver hjälp NU för att jag mår så dåligt. Jag mår dock inte dåligt exakt varje dag utan mitt humör går upp och ner, man vet inte riktigt hur jag kommer vara för att händer det nåt litet så kan mitt humör ändras helt och hållet.

Jag önskar att jag inte skar mig men det är så svårt att sluta. Det finns inget bra i det, bara att ha mina sår och ärr ger mig extra mycket ångest eftersom att jag måste dölja dem  för min släkt och familj samt några vänner (eftersom att dem inte vet) plus att det känns så fruktansvärt jobbigt att gå barbent på sommaren och tex i simhallar osv för att folk dömer och viskar bakom ens rygg.

En sak som också var fruktansvärd jobbig var att när jag mådde dåligt i skolan (2008-2009) så ansåg resten av dem som gick i min klass att jag var en wannabe min kompis jag hade hjälpt till bup, men hon var inte wannabe nån utan henne var det så synd om.

Jag förstår inte hur man kan säga bakom någons rygg att man härmar någon annan som mår dåligt. Bara för att hon mår dåligt så betyder det inte att jag inte får må dåligt, jag fick till och med en diagnos. Jag är så trött på dem som säger sånt, varför skulle nån fejka att må dåligt och skära sig bara för att nån annan gör det? Om man skär sig så är det ett tecken på att man mår dåligt och behöver hjälp och inte att man gör det BARA FÖR ATT... Idag så känner jag ett litet hat mot den kompisen jag hjälpte till bup för att jag kan inte riktigt förlåta hennes svek. Kanske jag kan göra det när jag går på DBT och lär mig att hantera min känslor bättre men just nu kan jag bara inte det.

För mig känns det bra att veta varför jag är som jag är MEN jag kommer aldrig någonsin att skylla mina utbrott osv på min psykiska sjukdom. Visst jag har en psyksik sjukdom som gör att jag blir extra känslig mot saker och får lättare utbrott och skär mig osv, men att skylla på det tycker jag är fegt för att då är det som att jag accepterar att min psykiska sjukdom får bestämma över mitt liv.