Det är nämligen så att jag lever med en ständig oro varje dag. En sorts panikångest, där jag kan oroa mig för saker hela tiden, som till slut leder till panik och andningsproblem. Det kan kännas tungt i bröstet, som att det sitter en sten där och jag kan ha svårt för att dra djupa andetag.
Det blir lixom små korta, snabba andetag istället.

Jag oroar mig för allt. För skolan, för ekonomi, för väder och för massor av saker som egentligen inte ens är värt att tänka på. Går en sak bra, så hittar jag något nytt att vara orolig för. Detta är extremt jobbigt, för jag kan aldrig riktigt slappna av så som jag vill. Jag försöker jobba med detta så det ska bli bättre, för jag vet att jag kan bli bättre. Jag skriver om detta för att ni som upplever detta ska veta att ni inte är ensamma.

Det finns fler som har detta problemet och jag vet hur jobbigt det är. Men jag lovar er, en dag ska vi vara fria våran panikångest och oro. Vi ska lyckas må helt bra en dag, jag lovar er. Vi måste bara jobba och kämpa på. Jag tror att mycket av min oro beror på att jag har en funktionshindrad syster som lever mellan liv och död varje dag. Så egentligen oroar jag mig nog inte för att mobilen ska gå i sönder, jag oroar mig nog djupt där inne att det är Sofie som ska gå i sönder... Att hon ska försvinna, men istället för att tänka på just henne så tar jag ut det på materiella saker och liknande... Jag tror faktiskt att det är så och jag vill få bort min oro...



Men mycket av min oro kommer alltid finnas kvar, så länge jag inte vet om jag får ha dig kvar.... På bilden är det jag och min funktionshindrade syster Sofie. :)