Jag tyckte aldrig att jag var direkt tjock och vikten var inte det jag fokuserade mest på, men jag hade ändå svårt att äta.
Jag tyckte mat var tråkigt, det var bara ett nödvändigt ont och jag fann aldrig njutning i att äta. Jag blev 13 år och min läkare på barnkliniken såg att jag hade gått ned väldigt mycket i vikt och hon skickade mig till Barn och ungdomspsykiatrin (BUP).
Där fick jag börja på ätstörningskliniken. Första mötet fick hela min familj vara med och berätta sin syn på saken inför en läkare och en kurator. Som minst vägde jag 35 kg till mina dåvarande 152. Hade jag inte fått hjälp så fort som jag faktiskt fick så hade det antagligen gått så mycket längre.
Jag blev 14 år och träffade min första kille som fick mig att må väldigt dåligt psykiskt. Varje gång han hade sårat mig så lät jag bli att äta. Jag gjorde det för att jag trodde att jag straffade honom, men egentligen straffade jag bara mig själv, för han brydde sig egentligen inte. Han och jag var ihop i 2 år och det fortsatte vara likadant under dessa åren. Jag kunde inte äta mer och jag straffade mig själv varje gång jag mådde dåligt över något. Kanske för att jag tyckte att jag inte var värd att äta mat.
Vi förde matdagböcker över min vikt och vad jag åt, men ingenting blev bättre. Men med åren har det faktiskt blivit bättre och bättre. Jag slutade på BUP när jag var 19 och blev överflyttad till en sjukgymnast för psyket och gick där i några månader tills jag kände att jag inte behövde det längre. Jag slutade med min antidepressiva medicin och sedan 2010 har jag i stort sett varit frisk från min ätstörning.
Däremot tror jag inte att jag kan bli helt frisk från den. Jag älskar mat idag och äter, jag njuter av maten.
Men jag har svårt att äta mycket och jag kan ibland komma på mig själv med att fortfarande straffa mig själv, att jag äter sämre när jag mår dåligt psykiskt. Det är något jag försöker jobba på hela tiden. Men det har blivit så mycket bättre och jag är glad att jag vann över demonerna som spökade i mitt huvud angående maten. Idag känner jag mig som en kvinna, till skillnad mot vad jag gjorde för några år sedan.
4 kommentar(er)
