Att leva med en funktionshindrad syster

Att leva med en funktionshindrad syster är inte lätt alla gånger. (För er som inte vet vad min syster lider av, så kan ni läsa det hääär.) Sofie är min storasyster och hon var ca 4 år när jag föddes. Dock har jag alltid varit som en storasyster för henne, då hon inte kan leva sitt eget liv, tyvärr. När Sofie fick sina epilepsianfall så sa jag redan som några år gammal: "Issa pamp, jag tart!". Det betydde då: "Sofie krampar, jag tar det!".


Jag kunde inte säga Sofie, utan jag kallade henne för Issa eller Doissa (vet inte hur jag kunde få ihop det :P). Jag fick bli vuxen väldigt fort. Även om jag alltid har fått vara barn för mina föräldrar och så, så tog jag ändå på mig ansvaret för Sofie som liten. Det är en ständig oro att leva med. Man vet aldrig om hon klarar nästa dag och det är alltid något man måste tänka på. Jag har aldrig haft den friheten som många andra barn. Sofie kan aldrig vara ensam, utan man måste passa henne hela tiden. Det ledde till att jag ibland kände mig bortglömd, även om mina föräldrar har gjort allt för att ha tid med oss alla. Samtidigt som jag alltid har vetat om att Sofie måste gå först och jag har alltid accepterat det, så har det också varit svårt. Jag är ju bara människa...

Det är alltid en evig oro som gror i ens huvud, den försvinner nog aldrig. Man lär sig leva med det, men ändå finns det där. Det är svårt som lillasyster och som väldigt liten att hantera. Jag lekte ofta sjukhus när jag var liten och det var nog mitt sätt att hantera att Sofie är så sjuk och att även jag är så pass sjuk. Jag älskar Sofie otroligt mycket, även om det ibland är jobbigt och hårt. Hon ger oss mycket glädje och kärlek tillbaka!



Anna, Sofie och jag. :)
#1 - benedit ♥

vad jobbigt, men vad bra att hon klarar sig så bra! :)

sv; härligt, min dag var toppen! :) gjort idag?
kram