Repost min tid som mobbad del 1
Mobbning är något som väldigt många gått igenom, och som väldigt många går igenom just nu.
Nu tänker jag berätta min historia för er.

2004 började jag 7:an. Det gick jättebra, och jag fick många vänner. Jag hade många vänner sen innan också, men de ökade när jag började 7:an. Det kändes jättebra att högstadiet inte alls var så farligt som jag trodde. Det gick ju ärligt talat skitbra. Jag trivdes med lärarna, med elverna och i lokalerna. Men så en dag just när sommarlovet hade börjat så fick jag en kommentar på lunarstorm. Det började såklart lite "oskyldigt". Kommentaren jag fick var: "Vafan har du låtsaspiercing för? Är du så feg att du inte vågar ta en äkta? Tönt!"


Detta fick mig att bli ledsen såklart och jag tog bort inlägget och blockerade tjejen, som vi kan kalla för person A. Tiden gick och jag tänkte inte mer på detta, så när hösten kom såg jag fram emot att börja 8:an. Då hade allting vänt. Jag var inte längre "populär" bland vänner, utan nästan alla vände mig ryggen och jag kunde inte förstå varför. Alltmer kommentarer ramlade in, men nu var det inte längre de oskyldiga om låtsaspiercing, utan nu var det hur ful, dum och äcklig jag var. Att ingen skulle vilja ha mig osv osv. Det blev alltfler kommentarer och alltfler som skrev. Jag tog bort allt, och blockerade alla som skrev sådana där saker.

De här personerna gjorde fler och fler sidor om mig på lunarstorm. De hade till och med användarnamn som var något liknade Eva_ful och sådana saker. De gjorde presentationer om mig och en minns jag jätteväl. Det stod såhär: "Eva, Håkan Hellström sjunger en låt om dig. Den fulaste flickan i världen." Sida efter sida handlade om mig. Meddelande efter meddelande handlade om mig.


En dag i oktober 2005 hände en speicell grej. Jag och mina kompisar, de som jag hade kvar satt i en trapp i skolans mest obevakde korridor. Plötsligt kommer en del av gänget som mobbar mig. De var kanske 10 stycken. De börjar prata med mig, och jag försöker hålla mig så lugn som möjligt, fast inombords skakade jag, det ska erkännas. Jag såg till att inte vara otrevlig tillbaka, utan bara vara som jag brukar vara. Till slut ger sig person A på mig, när jag sitter i trappan och hon står upp. Hon försöker dra mig i håret, och jag försöker sparka till henne för att komma loss hennes grepp. Jag kallade henne hora under tiden, för jag blev så frustrerad och henns näspiercing trillade ur under tiden.... Hon sa att hon skulle anmäla mig för att jag kallat henne hora under tiden hon anföll mig, och att jag skulle köpa ett nytt smycke åt henne....

Dessa bilder är väldigt gamla, dock vet ju inte riktigt hur gamla de är.
#1 - Sandra

Fyfan! Sådana saker ska ingen behöva gå igenom, vet inte vad jag ska säga mer än att du är stark som kommit ut med så bra självförtroende/självkänsla som du har efter att ha stått ut med saker som dessa.

sv; Ja riktigt härligt, så sjukt underbart :D

#2 - Moana!

åh detta ska ingen få lida av. jag vet hur det känns, när flertal kommer fram, ska börja säga fula ord, slå en , hota en och skratta åt en, knuffa till en flertal gånger så man blir yr.
Usch kramar till dig eva, underbar är du glöm inte det, dem borde nt fått göra så mot dig, idioter är dem <3

#3 - Anna

usch vad hemskt. :( du ska veta att du är vädligt stark som delar med dig av detta och har lyckas bli en sån bra människa som du är :)

Svar: Tack så mycket, vad glad jag blir! :)
Evah Åberg

#4 - Maria Airiman

Fy fasen! Jag blir såååå irriterad, arg och ledsen när jag läser sånt här! Otroligt strongt gjort av dig att komma "över" det och berätta å så... Tycker du är en toppen tjej Evah :)

Svar: Tack så mycket Maria, det värmer verkligen att höra ska du veta. :) Du är också en toppentjej! Kram.
Evah Åberg

#5 - Linnéa

Ja känner igen mig.
Ja skulle vilja vara lika stark som dig å sen få ett sånt självförtroende som du har :)

Har en fråga hur kan man gå vidare som bra som du kan/har gort???

Kram :)

Svar: Vad gullig du är. :)
Det viktigaste är att inte "gräva ned sig" för att man upplevt jobbiga saker. Man får försöka vända det till något positivt. Utan att varit utsatt så skulle jag inte varit den person som jag är idag. Prata mycket om det med någon. Kanske en vän, en förälder men också en mer professionell person så du kan få ut alla känslor och tankar. Jag pratar ofta med mina nära och kära om det jag har varit utsatt för och det gör att jag orkar gå vidare och acceptera det som har hänt. Kram.
Evah Åberg