Jag vet egentligen inte riktigt varför, men allting förändrades över en natt. Dessa dagar har varit fruktansvärda eftersom vi senast i fredags planerade för framtiden och i lördags ville han inte längre. Jag har aldrig gråtit så här mycket som dessa dagar. Känner mig bara tom. Jag har mist en del av mig själv, min bästa vän, min livskamrat som funntis där dag som natt i ca 4 år. Vi fick kontakt 2009 och efter det var vi oskiljaktiga. Vi har haft kontakt i stort sett varje dag i 4 år. Så klart det känns tomt. Jag tänker fortfarande: "Detta måste jag berätta för André!" Men så kommer tanken: "Nej, just det, det är ju slut."
Jag känner mig så sårad, så tom, så ensam, så övergiven. Finns många frågor jag vill ha svar på. Det gör ont att veta men lika ont att undra. Jag kommer nog inte blogga ordentligt än på ett tag, jag måste må bra själv först. Det värsta är att jag fortfarande älskar honom runt jorden och tillbaka. Det värsta är att vi planerade att bli sambos, skaffa barn och så vidare. Vi pratade barnnamn, vart vi ska bo. Nu är allt över.