"Jag heter Mary, är 23 år gammal och bor i Skåne. När jag gick i femte klass hände något som har märkt mig för livet. Innan dess var jag en glad tjej som älskade att uppträda, spelade teater och piano framför publik. Jag skulle uppträda i skolan och sjunga på skolavslutningen. Ett gäng med killar i parallellklassen hotade med att de skulle bua ut mig om jag sjöng, men jag trodde att de skojade och tog det inte på allvar. När jag väl gick fram i gymnastiksalen den där avslutningen och började sjunga, satt hela skolan där och lyssnade. Efter ett tag började killarna att bua, och buade ut mig inför hela skolan. De slutade inte föränn jag sprang ut från gympasalen. Själv har jag förträngt detta och fått det berättat för mig, men jag kom ihåg att jag satt i omklädningsrummet efter avslutningen helt paralyserad och chockad.

Jag kom aldrig tillbaks till den skolan igen, utan bytte till en annan skola när jag skulle börja 6:an. Det året var helt okej, sedan började utfrysningen igen på högstadiet. Jag hade en kompis som jag alltid hängde ihop med. Men när vi började åttan slutade hon helt plötsligt att prata med mig, och började umgås med tjejen i klassen som hon alltid hade pratat illa om tidigare. Jag blev helt ensam och utfryst, mina klasskamrater var kompisar på lunarstorm men om jag skickade en vänansökning tackade de alltid nej. Jag hade ingen att prata med och räknade dagarna tills jag äntligen fick sluta 9:an. Det var en av de bästa dagarna i mitt liv. Gymnasiet var ingen höjdare heller, men där hade jag i alla fall vänner.

Jag har bott på samma plats så länge nu att jag inte orkar vara kvar här, se mobbarna på stan och kanske gå i samma högskoleklass som dem. Jag ska flytta till hösten långt bort ifrån den här stan där jag kan få börja om på nytt. Ibland undrar jag om mobbarna vet hur mycket de förstörde den där dagen, hur mycket de har förstört mig inuti. Jag har blivit tyst och undandragen, med djupa depressioner och självmordstankar. Jag orkar inte se dem, de uppför sig som om de aldrig har gjort något fel. Om någon av dem hade bett om ursäkt för vad de gjorde hade jag accepterat den, men någon sådan har jag aldrig fått. De hånler mot mig när de ser mig."