Jag brukar studera normalstörda och utvecklingsstörda människor.
Jag brukar jämföra dem och se vilka skillnader det är. Det jag blir så glad över, men också lite avundsjuk på när det gäller utvecklingsstörda är att de oftast är så positiva och glada. De ser saker på ett helt annat sätt, de ser det där lilla och det gör dem så otroligt glada. Vi normalstörda söker många gånger efter de stora sakerna, de där sakerna som bara får en att bubbla av lycka, men glömmer ofta bort grunden till att de där stora sakerna ska lyckas.

Just det har många utvecklingsstörda. De blir glada av småsaker och de uppskattar många gånger saker mer än vad vi normalstörda gör. Det vi tar för givet har inte alla. Jag tror att vi normalstörda skulle behöva lära oss lite, att se de mindre sakerna och uppskatta dem på ett annat sätt för att må ännu bättre än vad vi gör. Det kanske skulle hjälpa oss alla att få ett ännu lyckligare liv där vi både kan hjälpa oss själva och andra. Man kanske mår bra av att få en stor, lyxig och dyr bil, men utan en trygg, säker och lycklig grund att stå på, kommer vi då vara lyckliga av bara den bilen?