We all need something to believe in..
Jag vill bara få bort varenda pinal av dig. Jag vill sanera mig själv, mitt hem, allt som har med dig att göra. Du trampade på mig som att jag var en dörrmatta som du kunde torka av dig din skit på. Du lovade mig att du var annorlunda, du lovade en massor av saker som du inte höll. Sen tycker du att jag ska känna tillit till dig. Vad har du gjort för att förtjäna min tillit? - Inte ett jävla dugg! Jag vill inte ens tänka tillbaka, men jag gör det ändå. Jag trodde på detta, jag kände för dig. Nu känner jag bara avsky, på lögner, på svek, på ditt sätt. Det gör ont och du är orsaken till det.

"Man måste dö några gånger innan man kan leva" sjunger Håkan Hellström. Denna gången fick du mig att dö ganska rejält. Bara att vänta på att livet börjar.

 




I can see through your lies. Can you?
Brukar ni längta tillbaka till när ni var barn?
Så känner jag nu. Allting var annorlunda på den tiden. Jag har aldrig fått vara barn på samma sätt som många andra eftersom jag blev sjuk så tidigt, men allting var ändå lättare. Man behövde inte tänka på att vara rädd för att killar ska svika en eller såra en. Man behövde inte tänka på arbete, lägenhet eller andra krav. Man kunde bara vara och man levde i nuet. Man gjorde det som föll en in och man lekte. Istället för att oroa sig för framtiden så tog man fram sin leksaker eller gick ut och byggde en koja. 

Ibland känns det som att jag vill gå tillbaka till barndomen och bara stanna där. Slippa alla problem som vuxenlivet har att erbjuda, bara få vara. Krypa upp i mammas knä och få höra en saga. Förstår ni vad jag menar? 





Frisk och fri