När motivationen försvinner...
Inatt som var kunde jag sova lite bättre än vad jag har gjort på över en vecka nu.
Har inte somnat förrän runt en halv 7 på morgonen och har verkligen känt hur dåligt jag har mått av det. Igår bröt jag ihop när jag var på toa för att jag egentligen är så övertrött. Så inatt somnade jag strax efter kl 2 vilket var skönt. Men flera gånger vaknade jag i panik och kände en stor tomhet. En tomhet som inte går att förklara i ord hur den känns... Jag är så trött på att känna så här, så trött på att vara trött. Så trött på att känna tomhet, rädsla och ensamhet. Så trött på att känna ångest. Jag vill så gärna våga tro igen. Jag vill så gärna våga känna glädje och lycka, men känslan över att saker alltid kommer att gå snett, känslan över att saker upprepar sig om och om igen och frågor som vad meningen med livet är återkommer hela tiden. För är det verkligen värt att kämpa? Vad kämpar man för och kämpar man förgäves? 

Det sägs att det som inte dödar det härdar och man blir allt starkare efter vägen. Men vad händer om man hinner bli så trasig på vägen då? Kan man bli hel och fixad igen då? Bara för någon vecka sen kände jag riktig lycka, jag mådde bra och var på väg till det liv jag vill leva, men det försvann snabbt och nu känner jag ingen motivation till något alls, förutom att skriva. Min livsglädje måste bli påfylld igen...





Du är tillräcklig som du är!

Självkänsla med Nina Jansdotters team



Det är så enormt lätt att börja fundera på att förändra sig för att passa in. Jag ska erkänna att jag titt som tätt går med de tankarna jag också. "Men om jag byter klädstil kanske det går bättre." eller "Om jag bara slutar blogga kanske det ändrar sig." Varför ska man egentligen gå med sådana här tankar? Om man trivs med sin klädsel, sin blogg eller sitt matlagningsintresse, varför ska man då sluta med det för att passa andra människor? Det är så dumt att sitta med dessa tankar, ändå gör man det titt som tätt.

Vi är inte vår klädsel, vi är inte vår blogg. Vi är människor, med känslor, tankar och behov som är värdefulla och bra som vi är och detta gäller både dig och mig. Vi ska inte behöva göra saker för att bevisa andra eller känna att vi behöver bli andra människor för att andra ska gilla oss. För om vi slutar med det vi gillar för att passa in, hur ska då någon kunna gilla oss? Då gillar de ju den personen de vill att vi ska vara. Vi ska stå på oss och vara oss själva, för nog räcker vi till, eller hur?

Jag räcker till och jag duger som jag är.





Du har rätten att känna
"Sluta vara så negativ!"
"Men du, inte ska du vara arg/ledsen."
"Men du har ju inget att må dåligt över."

Detta är kommentarer man kan få om man exempelvis skriver en status på facebook att man har en dålig dag exempelvis. Människor verkar hela tiden anse sig ha rätt att bestämma över hur andra ska känna och tycka. En vän till mig la upp en status idag att hen mådde dåligt och hen fick direkt en kommentar att hen ska sluta vara negativ. (Jag använder mig av hen eftersom jag inte vill nämna om det är en kvinna eller man.)

Varför ska inte denna personen få känna sig negativ och må dåligt som alla andra? Självklart önskar man ju inte att personen ska må dåligt, men alla har lika stor rätt att vara på dåligt humör och ha dåliga dagar. Ingen har rätten att komma och säga till dig hur du ska känna. Du är en egen individ och den enda som bestämmer vad du ska känna och tycka är du själv. Du är inte en dålig människa för att du har en dålig dag där du känner dig ledsen och arg. Du är inte mindre värd och du har inte mindre rätt än andra. 

Jag tänker vara negativ, känna mig ledsen, arg och må dåligt när jag kännner för det oavsett om andra stör sig på det för att de anser att jag inte har rätt att vara det. Jag tänker skriva om mina dåliga dagar om jag känner för det, för det har jag rätt att göra, likaså du!



Och så avslutar vi med en bild som säger: "hey, jag är långt ifrån normal, men I don´t give a shit" typ så. :D