Psykisk ohälsa och mediciner
Något jag är väldigt trött på är detta med mediciner. 
Berättar man för någon att man har sömnproblem eller mår psykiskt dåligt så får man ofta frågan: "Du har inte tänkt på att börja med antidepressiva mediciner eller sömntabletter då?" Jag är så trött på att allt handlar om mediciner jämt. Jag var 13 år när jag började på BUP (barn och ungdomspsykiatrin). Jag fick börja på ätstörningskliniken och redan på första mötet frågade läkaren mig om jag ville prova på antidepressiv medicin. Jag var 13 år och får frågan på första mötet, de försökte inte ens lära känna mig och hjälpa mig innan. Det kändes som: "Ta lite medicin ditt psykfall så vi slipper dig här!"

Människor frågar mig än idag väldigt ofta om jag inte vill prova mediciner och nej, det är det sista jag vill göra. Jag vill hitta en långsiktig lösning på mina problem så jag inte behöver känna ett beroende av medicin, för det kan ju faktiskt komma på vissa mediciner. Jag säger inte att det är fel att ta tabletter, men det är inget jag vill göra i detta nu. Jag vill jobba med mig själv och hitta andra metoder för att komma till välmående. Men det känns nästan som att människor bara vill trycka i en medicin, läkare som privatpersoner. Ibland kan man bara behöva stöd utifrån, någon som lyssnar och ger goda råd. Det kan vara lösningen på mycket.

#1 - milina.blogg.se

jag vill inte heller ta mediciner. folk är på mig hela tiden om att jag borde ta antidepp och aldrig i livet!

#2 - Johanna - A dream as a model ♥

håller med dig!

#3 - LIL' BABUSTYLE - Photographer with big dreams

Jag håller med dig, samtidigt som jag inte gör det. Eller jo, nu blev det krångligt. Såhär tänker jag: Mediciner är bra, men jag tycker att man kan prova annat först. För mediciner kanske är bra för vad man nu tar det för, men samtidigt skadar det kroppen. Mediciner hjälper inte heller om man själv intalar sig att de inte gör det. Jag har tagit mediciner i många år, men mest receptfria då jag var minderårig och läkaren inte ville skriva ut några. Men tack vare alla råd om "den här tabletten hjälper" så hamnade jag i mitt missbruk. Nu, om två månader, så har jag varit ren i 2 år (!?). Jag tar mediciner, men jag har inte överskridit antalet tabletter en enda gång de här två åren. Och efter att jag slutade med tabletter så tog det ca 6 månader innan jag började igen.

Jag tror att mediciner kan hjälpa en, inte bota en. Det mesta är psykiskt och då behöver man reda ut det på annat sätt... Bara synd att alla vill trycka i alla mediciner. Men ja, mediciner är bra, om man tror på det.

#4 - anonym

Så klokt. Jag var dock så djupt nere i depression när jag började ta mediciner så jag såg ingen utväg förutom att medicinera. Jag hade gått med på el-behandling också om någon läkare tyckt det var en bra idé-bättre det än att dö direkt genom självmord. Nu börjar jag bli friskare och din blogg är en del i mitt tillfrisknande=) Bli inte orolig men känslan av att läsa en mänsklig, vacker människas blogg ger mig livskraft.

Min nuvarande pojkvän står inte ut med mig när jag har ångest-Jag blir sluten och tyst väldigt länge i mina down perioder...Han är så känslig eftersom han har egna erfarenheter av ångest och får ångest själv när jag har det=(

Min dröm i livet är att bli snabb på att springa.(har varit det tidigare) Vara med på olika lopp och fysiskt ansträngande aktiviteter.

Få barn.

Göra klart min förskollärar utbildning.

Bli närvarande i nuet-omöjligt för mig känns det som.

Bli bra på att laga mat.

Ge äldre på ålderdomshem bra mat.

Ha en fin stil- Fina kläder, smink, hår=)

Bli ekonomisk

Sluta drömma mardrömmar

Resa


Svar: Vad kul att min blogg ger dig livskraft! Jag kan själv känna att man behöver att se att fler lider av samma saker. Det är ju inte så att man mår bra av att andra mår dåligt, men man behöver se att man inte är ensam och att man inte är konstig eller ovanlig för att man känner på ett visst sätt. Jag delar många av dina drömmar och jag hoppas och tror att vi en dag får uppleva dem. <3
Evah Åberg

#5 - Erica

Jag har aldrig sökt mig till psykiatrin trots att jag mådde otroligt dåligt som tonåring, främst för att jag aldrig erkände för mig själv eller någon annan hur dåligt jag verkligen mådde. Men jag var på akuten en gång för bröstsmärtor som visade sig vara relaterad till ångest, då fick jag tabletter mot ångest utskrivna. Men då uppmuntrade läkaren mig också till att ta kontakt med öppenvården och en kurator om jag ville ha ytterligare hjälp. Jag tog ut tabletterna på Apoteket men har aldrig tagit någon. Jag vill helst inte heller ha tabletter, och eftersom jag klarat mig utan det när jag mådde som sämst ska jag väl klara mig utan det de få gånger ångesten kommer nu. Jag är ju van att klara mig utan det, liksom. Men det jag har upplevt under mina fyra veckor på praktik inom psykiatrin är att man vill ge patienter både medicinering o c h annan hjälp. Tabletter som kan dämpa symtomen ser jag som något bra så länge man gör något åt den bakomliggande orsaken också, och sen får man såklart respektera de som inte vill ta tabletter.