När det kommer till psykiska problem kan det fortfarande vara tabu att prata om det. Folk kan prata om cancer, diarré eller andra sjukdomar, men det psykiska kan fortfarande vara skämmigt. Man kan känna att man blir en börda och man är rädd för att skrämma bort människor i sin omgivning. Så kan jag också känna...
Jag är jätterädd för att berätta för nya människor om mitt mående, att jag lider av väldigt mycket ångest och sömnproblem. Jag är rädd för att bli dömd och att personen inte ska vilja veta av mig mer. Jag är rädd för att berätta att jag har pratat med en läkare för att få tid hos en kurator för mina problem. Men varför är det så? Att ha psykiska problem innebär ju inte att man är mindre värd som person eller att man ska vara en pain in the ass, ändå skäms man. Det är så vanligt idag att faktiskt må dåligt psykiskt på olika vis och att gå hos en kurator och liknande.
Jag är ärligt talat rädd, riktigt rädd. Jag vet att vi är så många som sitter i samma båt, som lider av samma saker och oroar oss i onödan och mår dåligt.
Jag är jätterädd för att berätta för nya människor om mitt mående, att jag lider av väldigt mycket ångest och sömnproblem. Jag är rädd för att bli dömd och att personen inte ska vilja veta av mig mer. Jag är rädd för att berätta att jag har pratat med en läkare för att få tid hos en kurator för mina problem. Men varför är det så? Att ha psykiska problem innebär ju inte att man är mindre värd som person eller att man ska vara en pain in the ass, ändå skäms man. Det är så vanligt idag att faktiskt må dåligt psykiskt på olika vis och att gå hos en kurator och liknande.
Jag är ärligt talat rädd, riktigt rädd. Jag vet att vi är så många som sitter i samma båt, som lider av samma saker och oroar oss i onödan och mår dåligt.
5 kommentar(er)
