Denna fasaden kanske man sätter upp för att man skäms för att erkänna för andra att man mår dåligt. Man kanske inte ens vill erkänna för sig själv att man mår dåligt.
Jag har själv varit där. Jag ville inte erkänna varken för mig själv eller andra hur dåligt jag faktiskt mådde. Men till slut kommer verkligheten ikapp en och man har inget val längre. Det är faktiskt först detta året som jag verkligen har släppt hela fasaden. Jag orkar inte längre ha den, jag orkar inte släta över allting och få det att verka så bra när det inte är det. Jag skiter idag vad folk tycker och tänker när jag berättar att jag lider av ångest. Skulle de döma mig och tycka att jag är ett freak så får de tycka det och då vill jag ändå inte ha dem i mitt liv. Om man ska vara i mitt liv så får man också respektera det som har varit och det som pågår nu. Den där fasaden tog faktiskt väldigt mycket energi och tid från mig. Den gjorde också att det var svårt att bearbeta saker som har hänt och bli bättre eftersom jag inte kunde erkänna det varken för mig själv eller andra.
Idag skäms jag inte för att säga att jag går i terapi för min ångest. Självklart skulle jag vilja vara ångestfri och leva ett "normalt" liv där jag hade energin och kraften att göra det jag vill göra. Självklart vill jag inte må dåligt och ha ångest, men nu ser det ut såhär och det måste jag och även andra acceptera.
Försök sänka fasaden du också för ingen tjänar på att du har den uppe. Verkligheten kommer att komma ikapp och då blir det desto mer att jobba på, så gör inte samma misstag som jag.