Det känns så sjukt att ens känslor kan pendla så otroligt mycket...
Ena stunden kan jag känna mig som superwomen när jag tänker på allt jag har klarat och gått igenom. När jag tänker på att jag fortfarande står på benen efter allt som har hänt. Men i nästa stund kan jag känna mig som världens svagaste. Ena stunden kan jag känna mig helt okej i mitt mående och i nästa stund kan jag känna mig som den mest ensamma i världen. Ibland kan jag känna mig stark som inte behöver stöttning från någon och få tankar som: "Äsch vem behöver kärlek och människor omkring sig? Jag är min egen hjälte." och i nästa stund kan jag känna att jag behöver allt och alla i hela världen. Hur jag bara skulle behöva en kram och orden: "det kommer bli bra igen." 

När jag skriver detta känner jag mig ganska neutral, tror jag. Nästan lite tom på känslor. Jag vet inte om jag är ledsen, glad eller arg. Jag känner mig bara lite tom och utmattad. Utmattad på att tänka och känna, nästan så att jag tror att jag stängt av känslorna för en stund, där jag bara är tom. Jag vet inte riktigt om jag kommer våga känna igen, för vad händer då? Om jag tillåter mig själv att känna, kommer jag då tappa kontrollen? Kommer jag klara att öppna upp mina känslor och tankar igen? Kommer jag klara att våga öppna mig för en annan människa igen? Jag vet faktiskt inte... Just nu känns det bara som att det är lättare att vara tom på känslor, att bygga upp en mur istället, både för mig själv och andra. 

Texten är skriven den 16/10 kl 04.04 och kommer att tidsinställas.