Har suttit och kollat på denna videon nu, en jättebra video om ätstörningar och idealen som finns idag. 
Jag har själv haft en ätstörning och kan nog påstå att en del av den fortfarande lever kvar. Jag har svårt att tro att jag kommer bli helt frisk från den. Min ätstörning har aldrig gått ut på att jag själv tyckt att jag varit tjock och behövt gå ned i vikt. Däremot har jag straffat mig själv genom att inte äta när jag mår dåligt. Jag har tyckt mat varit tråkigt och ett onödigt ont. Idag är min ätstörning mycket bättre. Jag väger 52 kg till mina 154 cm och är nöjd med det. Jag äter helt okej, men under mina svåra dagar kan jag fortfarande känna av detta med att jag vill straffa mig själv med att inte äta. Jag finner helt enkelt inte orken eller lusten, vilket jag jobbar på extremt mycket på.

Vi måste förstå att vi alla är vackra som vi är. Det finns ingen mall egentligen om hur vi måste se ut, det är vi själva som skapar den. Oavsett om vi är smala, tjocka eller mitt i mellan så är vi vackra på våra egna sätt och vi alla är värdefulla. Ingen har rätt att kalla dig benrangel för att du är smal, ingen har rätt att kalla dig tjockis för att du är tjock. Inte ens du själv faktiskt! Varför behandla sig själv på detta vis?! Du är värd så mycket mer än så. Uppskatta dig själv och allt din kropp gör för dig. 

Jag vet hur svårt det kan vara att gilla sig själv, men det går. Du behöver inte svälta dig, du är ju så vacker och perfekt exakt som du är. Jag tycker att vi människor ska sluta fokusera så mycket på yta och istället börja fokusera på hälsa, både den psykiska och fysiska. Det viktigaste är väl att faktiskt må bra både psykiskt och fysiskt? Jag är ganska säker på att du tycker det också. Så försök släppa alla krav på utseende och ideal och försök istället att bli nöjd. Det kan bli en lång resa, men det är det värt.

Vad skulle du helst välja? 
1. Att svälta dig för att få en "modells utseende" och vara olycklig och ständigt gå omkring med ångest över ditt matintag och din träning. Att du aldrig ska kunna titta dig i spegeln och vara nöjd, utan tankarna om att du bara vill gå ned mer och mer i vikt kommer. Att du aldrig ska kunna äta den där kanelbullen ifred och tänka: "fasen vad gött med en bulle, det är jag värd!" utan att behöva kräkas och få ångest. För ärligt talat, ätstörningen gör dig bara mer och mer olycklig.

2. Att få vara lycklig, kunna titta dig i speglen och känna: "fasen vad snygg jag är idag och vad dessa byxor satt snyggt på mig!". Att få kunna gå på middag med dina vänner och slippa tänka hur du ska klara dig igenom middagen utan att springa på toa och kräkas upp allting och lyckas dölja allt för dina vänner. Att kunna lägga energin på att faktiskt kunna skaffa ett bra jobb, en fin bostad, en partner, familj, resa eller vad du nu drömmer om istället för att all fokus ska gå till mat, träning och ångest. Att faktiskt få ha kvar vänner, familj och partner som blir inspirerade av ditt sätt att leva och skiner upp när de är med dig. 

För mig är svaret uppenbart, jag skulle välja alternativ två. Det är lättare sagt än gjort att komma ifrån en ätstörning, men det går. Så ge inte upp. Kämpa för att bli frisk och bli lycklig. Sök hjälp hos någon så du kan komma ifrån det här, för du är värd att vara frisk och må bra!