Ikväll är ingen bra kväll. 
Det känns som min ångest ska kväva mig just nu och jag är så jävla trött på att ha ångest. Jag är trött på att den ska hindra mig från att göra saker och från att våga vara lycklig. Att släppa denna muren jag har byggt upp är så extremt svårt och jag får panik av att vara sårbar. Jag försöker tänka logiska tankar och intala mig positiva saker, men just nu går det inte in, för min ångest är inte logisk eller positiv. 

Förstår ni den där avundsjukan man känner när någon får exakt det man själv länge har drömt om? Förstår ni den där avundsjukan som inte handlar om missunnsamhet utan bara om en ledsamhet över att inte själv ha det man vill? Jag försöker vara positiv och tänka positivt, för jag vill ju inspirera andra, vara ett stöd för andra och samtidigt visa mina nära och kära att jag kan vara den där glada och positiva tjejen igen. Men jag är så rädd... Rädd för att det jag redan har byggt upp ska raseras, rädd för att min ångest ska förstöra, rädd för framtiden, rädd för att falla i tusen bitar.

Jag vill våga saker. Jag vill våga färga mitt hår i en crazy hårfärg. Jag vill våga tro på mig själv och på att saker kan gå bra. Jag vill våga tro på att livet kommer ordna upp sig ännu mer, men just nu vågar jag inte tro. Jag vet mycket väl att just nu är det både min ångest och mina pms som talar, men det är bara så tröttsamt att vara begränsad i sig själv och sitt eget liv. Snälla ångest, lämna mitt liv!