Oavsett om du har hängbröst, putmage, hängmage, tigh gap, låren går ihop, kort hår, grått hår, rött hår, långt hår,
ja listan kan göras lång, men du är ändå lika vacker för det. Samhällets ideal vill många gånger få oss att tro att vi inte räcker till. Tjejer som har helt fantastiska kroppar lägger sig under kniven för att ta bort lite fett mellan låren. Tjejer som har fantastiska kroppar lägger sig under kniven för att fettsuga magen. Det kostar både smärta, pengar och energi. Är verkligen det yttre så extremt viktigt? Hur långt är vi beredda att gå för att se bra ut?
Hur kommer det sig att den bästa utvägen idag anses vara att lägga sig under kniven och ta bort det man ogillar,istället för att jobba med sig själv psykiskt och träna på att acceptera varje kroppsdel som den är? Jag har inte alltid varit nöjd med mig själv. Jag har själv gått i tankar som att jag borde fixa bröst, mage, läppar och allt det där. Men jag började tänka så här istället: "Om jag fettsuger mina ben och får ett tigh gap istället så kommer det kosta massor av pengar och energi. Det kommer göra jäkligt ont och jag kommer inte kunna vara aktiv på det viset jag vill under en viss tid. Är det värt det? - Nej, jag tar istället att lägger den energin och pengarna på att bli nöjd med mig själv psykiskt så att jag kan acceptera mina ben som de är."
Oavsett om du är ett päron, äpple, timglas, en banan, pepparkaka eller vilken kroppsform du än skulle ha så är du ändå vacker och du duger exakt som du är. Kroppen behöver inte vara på ett visst sätt. Det kan vara jättesvårt att stå emot när man ser dessa ideal, det kan vara svårt att känna att man duger exakt som man är, jag vet. Men du räcker till gott och väl. Livet är inte en kropp, livet är inte ett utseende. Kroppen och utseendet är en del av livet, men låt inte livet bli ett utseende. Lägg nu armarna om dig själv, ge dig själv en stor kram och säg: "Jag är vacker som jag är och varenda kroppsdel på mig duger exakt som den är!"
ja listan kan göras lång, men du är ändå lika vacker för det. Samhällets ideal vill många gånger få oss att tro att vi inte räcker till. Tjejer som har helt fantastiska kroppar lägger sig under kniven för att ta bort lite fett mellan låren. Tjejer som har fantastiska kroppar lägger sig under kniven för att fettsuga magen. Det kostar både smärta, pengar och energi. Är verkligen det yttre så extremt viktigt? Hur långt är vi beredda att gå för att se bra ut?
Hur kommer det sig att den bästa utvägen idag anses vara att lägga sig under kniven och ta bort det man ogillar,istället för att jobba med sig själv psykiskt och träna på att acceptera varje kroppsdel som den är? Jag har inte alltid varit nöjd med mig själv. Jag har själv gått i tankar som att jag borde fixa bröst, mage, läppar och allt det där. Men jag började tänka så här istället: "Om jag fettsuger mina ben och får ett tigh gap istället så kommer det kosta massor av pengar och energi. Det kommer göra jäkligt ont och jag kommer inte kunna vara aktiv på det viset jag vill under en viss tid. Är det värt det? - Nej, jag tar istället att lägger den energin och pengarna på att bli nöjd med mig själv psykiskt så att jag kan acceptera mina ben som de är."
Oavsett om du är ett päron, äpple, timglas, en banan, pepparkaka eller vilken kroppsform du än skulle ha så är du ändå vacker och du duger exakt som du är. Kroppen behöver inte vara på ett visst sätt. Det kan vara jättesvårt att stå emot när man ser dessa ideal, det kan vara svårt att känna att man duger exakt som man är, jag vet. Men du räcker till gott och väl. Livet är inte en kropp, livet är inte ett utseende. Kroppen och utseendet är en del av livet, men låt inte livet bli ett utseende. Lägg nu armarna om dig själv, ge dig själv en stor kram och säg: "Jag är vacker som jag är och varenda kroppsdel på mig duger exakt som den är!"
7 kommentar(er)
