Jag har inte direkt några tips egentligen utan vill mest bara skriva att jag har samma bekymmer som du. Jag vågar och kan inte släppa in någon. Jag släpper in folk ytligt, men ingen vet hur jag mår och jag låter ingen liksom kliva över min tröskel. Jag kan verka väldigt öppen och pratig osv, men oftast känns det som att ingen känner mig på riktigt. Inte ens min mamma vet hur jag mår eller hur jag har det.

Jag litar inte ens på mig själv. Har jättesvårt att ens acceptera hur jag mår. Jag är så jäkla motståndskraftig mot mig själv att det ibland känns som att jag är två. Jag kan inte släppa tanken på att jag bara är lat som inte tar tag i mitt liv. Mina tankar mot mig själv är så nervärderande att jag ofta tänka att jag vill "skona" andra från mig eftersom jag inte är bra för någon. Eftersom jag inte släpper in någon har jag också svårt att släppa in dem i mitt liv fullt ut vilket gör att jag tröttnar väldigt snabbt och ger upp om personer. Jag har knappt inga vänner kvar pga det här beteendet.

Det värsta är nog att jag vet att jag uppfattas på ett helt annat sätt utåt. Jag har haft mitt spel utåt så länge att jag inte vet själv vem jag är längre. De flesta i min omgivning blev chockade när jag blev sjukskriven. Ingen har förstått hur jag har mått pga den här jävla masken jag alltid bär. Jag vet inte hur jag ska släppa den och våga vara mig själv med brister och framför allt acceptera mig själv som jag är.

Dt där med att veta att människor älskar en. Jag har en vän som är mitt hjärta. Henne är jag trygg med och jag känner nog att jag är en stor del av hennes liv med. Hon är liksom inbjudande och jag känner mig alltid välkommen och accepterad. Jag är liksom en del av hennes familj och med henne skulle jag kunna umgås dygnet runt typ utan att tröttna eller känna mig obekväm. Hon får mig liksom att må bra för stunden utan att direkt anstränga sig. Det är väl så jag vet (eller hoppas!!) att hon tycker om mig.

Ursäkta lång kommentar, haha :P kram!!

Grym video!! Ett väldigt viktigt och bra ämne att prata om, tycker jag :)

vilken bra deeptalk asså!

älskar dina videos<33

Well said!
Jag har verkligen svårt att lita på folk eftersom jag också blivit så sviken och sårad senaste 3 åren ungefär.
Nu när jag lärt känna någon jagg verkligen tycker om, som jag nämnde i inlägget, så försöker jag verkligen släppa in henne, steg för steg.
Men det är svårt, det är det verkligen!

Jag har tyvärr varit lite FÖR bra på att lita på folk, men det är inget jag rekommenderar direkt...för det har oftast slutat i katastrof. Beror dock helt på vem man vänder sig till o vad man har för relation med den personen (om det är en lärare i skolan eller en psykolog bör man inte ta förgivet att man är bästavän med den personen om man säger så xD). Frivilliga relationer brukar vara mest pålitliga, dvs relationer med vänner o liknande. Vem som går att lita på är svårt att veta och det beror helt på situationen, samma med vem som älskar/tycker om en och vem som inte gör det. Jag tänker lite att man får chansa och "testa" relationen, men man ska aldrig "ge bort" så mycket av sig själv att det kan användas emot en om det nu skulle visa sig att personen är en riktig skitstövel - då är det bättre att prata med nån som inte har nån att skvallra vidare till (t.ex. en psykolog som inte känner några av de du umgås med).

När nån verkligen tycker om eller älskar en har iallafall jag upplevt som nåt man KÄNNER eller bara "vet", om inte personen beter sig väldigt konstigt eller osäkert/ostabilt. I en bra relation SKA man veta om att den andre tycker om/älskar en, annars skulle iaf inte jag lita på den personen.

Hej!!

Jag brukar tänka på att ställa frågan "Vad är det värsta som kan hända (om du litar på den här personen)?" Frågan kan ju ställas i många olika situationer därav parentestecken. Om ens svar är så dåligt att det känns helt omöjligt så lita på din magkänsla och gör det inte. Om du svarar "vet inte" så skulle jag satsa, för det finns hopp om att det går!!

För att ge ett svar på din fråga så handlar det väl om att har du gett ett förtroende och fått ett tillbaka så är tilliten mycket starkare. Det handlar också om att ge lite i taget och försöka stå emot ångesten att man inte borde ha sagt den saken. Om det mot förmodan blir fel så brukar det automatiskt bli, iaf för mig, att jag backar tre steg bakåt pga. man är skadad sen tidigare. Då blir det en väldigt jobbig känsla att ta sig förbi.

Jag skulle vilja säga till dig att du kommer att möta många människor och faktiskt uppleva att det finns de som håller! Det har jag gjort efter många år med tillitsproblem, men det är kämpigt ändå när man inte riktigt litar på sig själv till 100 % i alla lägen. Men det är okej det med!

Varm kram och sorry att det blev så omfattande svar :) <3

Vilka frågor. Så svåra att svara på... Jag tror man måste se till sig själv först. Det kan va svårt att lita på andra människor av olika anledningar MEN man bör försöka släppa in människor oxå... Det finns ju härliga, underbara o snälla personer i vår närhet, eller hur 😊
Jag har så lätt för att vara naiv o tro att ALLA är snälla o har en god omtanke vilket inte alltid är sant. Tror man får gå på sin inre känsla o lita på det man känner.
Kram kram

Tillit ska förtjänas. Precis som respekt.

Oftast är just i kärleksrelationer som detta är vanligast. En kompis som man känt länge kan mana vara förbannat på och glömma. Men en kärlek som man kanske bara varit tillsammans med under än kort tid, då blir det en hela annan grej. Första intrycket är oftast det bästa sättet att avgöra det på. Känns det minsta fel eller något som känns konstigt, så är det faktisk att man inte är ämnad för varandra. Bara inse det direkt. Man kommer med säkerhet att spara massor med tårar.

Att bli störtförälskad är inte heller bra. För det mesta så ser man bara kärlek och inte hela personen. Här brukar det spruta tårar, när man blir sviken.

Vad man ska göra åt det, vet jag inte. :)