Att leva med ångest kan innebära att man lever ett väldigt begränsat liv, i alla fall för mig.
Jag lider av ångest, panikångest och generaliserat ångestsyndrom (GAD) och det är många gånger jag har fått avstått saker på grund av min ångest. Vissa dagar är det riktigt svårt att ta sig ur sängen. Vissa dagar måste jag avboka i stort sett allt på grund av min ångest och det är inte alla människor som förstår detta.
Att gå i skolan var ett helevete för bara tanken på att sätta mig på bussen till skolan eller sitta där på lektion när allt var kaos i huvudet gav mig panik. Jag orkade inte möta alla människor och samtidigt bli dömd av så många på grund av att man inte kunde delta lika mycket som alla andra gjorde det hela ännu svårare. Jag visste redan att jag inte var "normal" så jag behövde inte bli påmind om det igen. Det blev helt enkelt övermäktigt att göra alla dessa momenten. Jag trodde inte ens att jobba skulle vara ett alternativ för mig då jag till och med har haft svårigheter att ta mig ur sängen.
Ångesten är som en demon som styr ens hjärna och försöker trycka ned så mycket som möjligt. Min hjärna skapar kaos fast det kanske inte är kaos runt om, men bara en sådan sak som att beställa mat kan bli ett rent helvete. Min ångest begränsar mig i mycket, till och med i lycka. Eftersom jag har katastroftankar (alltså GAD) så har jag svårt att ta vara på de positiva känslorna och vara lycklig, för min hjärna är inställd på katastrof hela tiden. Det gör att saker blir väldigt begränsade och jag kan lätt bli instängd i mig själv.
Jag mår mycket bättre nu än vad jag har gjort på flera år och jag har kommit långt med mitt mående, men det finns fortfarande mycket kvar att jobba på. Jag kämpar varje dag för att må bättre och för att få ett mer eller mindre ångestfritt liv, för att leva ett begränsat liv med ångest är ett helvete som ingen ska behöva gå igenom.
Jag förstår att det kan vara svårt för andra som inte varit med om detta att förstå, men det är ingen dans på rosor att leva med en diagnos eller ångest av olika slag. Det handlar inte om att man bara går hemma för att man är lat, utan det handlar om att man mår så dåligt och har så svårt att göra saker som faller sig naturligt för andra. Människor med svårigheter behöver inte höra vad dåliga de är och de behöver inte dömas. Det de behöver är respekt, kärlek och en gnutta förståelse. De flesta människor med svårigheter kämpar på ändå trots att det gör så ont inombords att man bara vill lägga sig ned och dö, det om något är styrka och det borde hyllas. Tillsammans kan vi övervinna denna skiten vi går igenom och bli bättre!
Jag lider av ångest, panikångest och generaliserat ångestsyndrom (GAD) och det är många gånger jag har fått avstått saker på grund av min ångest. Vissa dagar är det riktigt svårt att ta sig ur sängen. Vissa dagar måste jag avboka i stort sett allt på grund av min ångest och det är inte alla människor som förstår detta.
Att gå i skolan var ett helevete för bara tanken på att sätta mig på bussen till skolan eller sitta där på lektion när allt var kaos i huvudet gav mig panik. Jag orkade inte möta alla människor och samtidigt bli dömd av så många på grund av att man inte kunde delta lika mycket som alla andra gjorde det hela ännu svårare. Jag visste redan att jag inte var "normal" så jag behövde inte bli påmind om det igen. Det blev helt enkelt övermäktigt att göra alla dessa momenten. Jag trodde inte ens att jobba skulle vara ett alternativ för mig då jag till och med har haft svårigheter att ta mig ur sängen.
Ångesten är som en demon som styr ens hjärna och försöker trycka ned så mycket som möjligt. Min hjärna skapar kaos fast det kanske inte är kaos runt om, men bara en sådan sak som att beställa mat kan bli ett rent helvete. Min ångest begränsar mig i mycket, till och med i lycka. Eftersom jag har katastroftankar (alltså GAD) så har jag svårt att ta vara på de positiva känslorna och vara lycklig, för min hjärna är inställd på katastrof hela tiden. Det gör att saker blir väldigt begränsade och jag kan lätt bli instängd i mig själv.
Jag mår mycket bättre nu än vad jag har gjort på flera år och jag har kommit långt med mitt mående, men det finns fortfarande mycket kvar att jobba på. Jag kämpar varje dag för att må bättre och för att få ett mer eller mindre ångestfritt liv, för att leva ett begränsat liv med ångest är ett helvete som ingen ska behöva gå igenom.
Jag förstår att det kan vara svårt för andra som inte varit med om detta att förstå, men det är ingen dans på rosor att leva med en diagnos eller ångest av olika slag. Det handlar inte om att man bara går hemma för att man är lat, utan det handlar om att man mår så dåligt och har så svårt att göra saker som faller sig naturligt för andra. Människor med svårigheter behöver inte höra vad dåliga de är och de behöver inte dömas. Det de behöver är respekt, kärlek och en gnutta förståelse. De flesta människor med svårigheter kämpar på ändå trots att det gör så ont inombords att man bara vill lägga sig ned och dö, det om något är styrka och det borde hyllas. Tillsammans kan vi övervinna denna skiten vi går igenom och bli bättre!
10 kommentar(er)
