Jag var 11 år när jag började tröttna på mat. När jag började tycka att mat var onödigt, tråkigt och bara jobbigt.
Jag började äta allt mindre och mindre och fick börja på BUP (Barn- och ungdomspsykiatrin) på ätstörningskliniken. Jag gick där tills jag var 19 år, men än idag kan jag känna av min ätstörning.
Jag märker att jag fortfarande ibland kommer tillbaka till min ätstörning, där jag känner att mat bara är en pina.
Där jag inte vill äta för att jag har för mycket ångest, där jag börjar hoppa över måltider. Jag har insett idag att det kommer krävas mycket jobb för att bli helt fri från min ätstörning och jag skulle inte i dagsläget kunna börja gå på någon speciell kost eller diet. Vissa människor utesluter kött, vissa går på LCHF, vissa på 5:2, men i dagsläget skulle inte jag kunna göra något utav det då jag redan har problem med maten.
Min ätstörning är mycket bättre idag och jag äter mycket mer, men jag skulle inte kunna börja tänka på vad jag får och inte får äta. Jag skulle inte kunna lägga om min kost alldeles för mycket just nu då jag fortfarande har tendenser till min ätstörning kvar. Jag måste lägga min energi på att få i mig mat och faktiskt finna maten njutbar och jag har helt enkelt inte energin att börja fokusera på vad jag får äta eller inte får äta. Jag äter allsidigt idag och försöker göra maten rolig och till något som passar mig för att jag ska bli helt fri ifrån min ätstörning, så att börja tänka på vad jag får och inte får äta skulle bara förstöra det jag har lyckats bygga upp.
Edit: Jag vill bara tillägga så ingen missförstår. Jag svälter mig inte idag. Jag äter och väger som jag ska göra och jag tycker inte att jag är tjock. Jag trivs med min kropp. Däremot kan det vara svårt med maten under vissa ångestperioder då jag inte finner mat njutbart utan bara äter för att jag måste och det kan vara så ett bra tag och det är det jag försöker komma ifrån. Maten ska vara rolig och njutbar så jag kämpar för att finna mat roligt och njutbart även under ångestperioderna.
Jag började äta allt mindre och mindre och fick börja på BUP (Barn- och ungdomspsykiatrin) på ätstörningskliniken. Jag gick där tills jag var 19 år, men än idag kan jag känna av min ätstörning.
Jag märker att jag fortfarande ibland kommer tillbaka till min ätstörning, där jag känner att mat bara är en pina.
Där jag inte vill äta för att jag har för mycket ångest, där jag börjar hoppa över måltider. Jag har insett idag att det kommer krävas mycket jobb för att bli helt fri från min ätstörning och jag skulle inte i dagsläget kunna börja gå på någon speciell kost eller diet. Vissa människor utesluter kött, vissa går på LCHF, vissa på 5:2, men i dagsläget skulle inte jag kunna göra något utav det då jag redan har problem med maten.
Min ätstörning är mycket bättre idag och jag äter mycket mer, men jag skulle inte kunna börja tänka på vad jag får och inte får äta. Jag skulle inte kunna lägga om min kost alldeles för mycket just nu då jag fortfarande har tendenser till min ätstörning kvar. Jag måste lägga min energi på att få i mig mat och faktiskt finna maten njutbar och jag har helt enkelt inte energin att börja fokusera på vad jag får äta eller inte får äta. Jag äter allsidigt idag och försöker göra maten rolig och till något som passar mig för att jag ska bli helt fri ifrån min ätstörning, så att börja tänka på vad jag får och inte får äta skulle bara förstöra det jag har lyckats bygga upp.
Edit: Jag vill bara tillägga så ingen missförstår. Jag svälter mig inte idag. Jag äter och väger som jag ska göra och jag tycker inte att jag är tjock. Jag trivs med min kropp. Däremot kan det vara svårt med maten under vissa ångestperioder då jag inte finner mat njutbart utan bara äter för att jag måste och det kan vara så ett bra tag och det är det jag försöker komma ifrån. Maten ska vara rolig och njutbar så jag kämpar för att finna mat roligt och njutbart även under ångestperioderna.
5 kommentar(er)
