Är det okej för en 15-åring att vara tillsammans med en 25-åring?
När båda är vuxna anser jag att åldersskillnad inte spelar någon roll. Då är det upp till var och en vem man inleder en relation med och är den ena 25 och den andra är 35 så är 10 år ingen stor sak. Men när ena parten är barn och den andra är vuxen då är 10 år väldigt mycket. För mig är det inte okej att vara 15 och vara ihop med någon som är 25.
Ett barn som är 15 år har inte kommit ur puberteten (kanske inte ens kommit in i den än då puberten är väldigt individuell), barnet går fortfarande i grundskolan och har skolplikt och behöver målsmans tillåtelse för att genomföra vissa saker. Medan den som är 25 år har varit juridiskt myndig i 7 år, får ta alla beslut själv och genomföra exakt vad den vill i livet. Hjärnan är inte färdigutvecklad när man är 15 år.
I den främre delen av pannloben sitter prefrontal cortex. Den styr impulskontroll, planering, omdöme och verkställande av planer. Prefrontal cortex är fullt uvecklad först vid 25-års ålder. Förmågan till framtidsplanering, överblick, sållande av intryck och riskbedömning är alltså inte fullt utvecklad hos tonåringar. Det är anledningen till att tonåringar har svårare än vuxna att se framåt och ofta tar onödigt stora risker. Det här är fakta, sen lägger jag ingen värdering i att det finns vuxna som beter sig som tonåringar, för det har inte med saken att göra.
När båda är vuxna anser jag att åldersskillnad inte spelar någon roll. Då är det upp till var och en vem man inleder en relation med och är den ena 25 och den andra är 35 så är 10 år ingen stor sak. Men när ena parten är barn och den andra är vuxen då är 10 år väldigt mycket. För mig är det inte okej att vara 15 och vara ihop med någon som är 25.
Ett barn som är 15 år har inte kommit ur puberteten (kanske inte ens kommit in i den än då puberten är väldigt individuell), barnet går fortfarande i grundskolan och har skolplikt och behöver målsmans tillåtelse för att genomföra vissa saker. Medan den som är 25 år har varit juridiskt myndig i 7 år, får ta alla beslut själv och genomföra exakt vad den vill i livet. Hjärnan är inte färdigutvecklad när man är 15 år.
I den främre delen av pannloben sitter prefrontal cortex. Den styr impulskontroll, planering, omdöme och verkställande av planer. Prefrontal cortex är fullt uvecklad först vid 25-års ålder. Förmågan till framtidsplanering, överblick, sållande av intryck och riskbedömning är alltså inte fullt utvecklad hos tonåringar. Det är anledningen till att tonåringar har svårare än vuxna att se framåt och ofta tar onödigt stora risker. Det här är fakta, sen lägger jag ingen värdering i att det finns vuxna som beter sig som tonåringar, för det har inte med saken att göra.
Även om en 15-åring anser sig vara mogen och har upplevt mycket så är det inte jämförbart med att vara 25 år.
Det är en stor skillnad på att vara 15 och 25, likväl som det är stor skillnad på att vara 10 och 15. Det händer extremt mycket gällande utveckling både fysiskt, psykiskt och juridiskt sett från 15 och upp till 25.
Man måste förstå vilken utsatt situation barnet kan hamna i, i en relation med en vuxen person. Som barn i tonåren är man oftast mer lättpåverkad. Man vet inte riktigt rätt eller fel, man har inte riktigt den erfarenheten av världen som en vuxen människa har (även om man vill tro det som tonåring). En vuxen person hamnar ofta i en maktposition i en relation mellan barn och vuxen, där den vuxne kan påverka barnet och utnyttja barnet för att barnet i fråga inte har utvecklats så pass mycket att den förstår vad som är rätt och fel, utan tror att det är så det ska vara. Det kan också förekomma olika typer av hot, som att den vuxne exempelvis ska avslöja för föräldrarna att barnet i fråga skolkade om den vuxne inte får sin vilja igenom.
När man är 15 så tror man att man är så mogen, man vet så mycket och är världsvan. Det hör till tonåren att känna och tänka så. Man tror man är vuxen och kan ta beslut själv, men fråga de flesta 25-åringar idag hur de ser på sitt 15-åriga jag. Jag kan själv säga att jag har utvecklats enormt mycket sen jag var 15 och även om jag redan på den tiden hade upplevt mycket och tog mycket ansvar så är det långt ifrån hur jag är som person idag. Jag kommer att ha utvecklats även från 25 till 35, men det är fortfarande inte på samma sätt som man utvecklas från tonåring till vuxen. Jag personligen skulle känna mig som en mamma om jag hade en pojkvän som var 15 år och inte får ta beslut själv utan målsmans tillstånd. Han kanske till och med måste vara hemma kl 23.00. Det enda han får göra i princip är att köra moped och gå på barnförbjuden film, medan jag har alla möjligheter i världen och får styra över mig själv och mitt eget liv.
Oavsett om det är en väldigt mogen 15-åring eller en väldigt omogen 25-åring så är de inte på samma plan i livet, särskilt inte juridiskt sett. Ett par där båda är vuxna möter ungefär samma utmaningar längs vägen, det gör inte ett barn och en vuxen. Jag kan inte för allt i världen förstå vad en vuxen människa ser hos ett barn och enligt mig är det aldrig okej som vuxen att inleda en relation med ett barn oavsett under vilka omständigheter. Det handlar inte om att människor inte ska få uppleva kärlek, det handlar om att skydda barn så de inte blir utnyttjade i den åldern de inte kan försvara sig själva, för som tonåring är man i en utsatt positition som lätt kan utnyttjas.
10 kommentar(er)
