Vet ni vilka som får mig att orka med allting? - Det är ni som läser min blogg samt min familj.
Jag har kommit på att ni och min familj är de enda som blir glada för min skull när något bra händer mig. Som när jag får mina texter publicerade eller får intervjuer av olika slag, då är det ni som skriver: "Fan vad kul att det går så bra för dig, det förtjänar du!" Detta gör inte ens de få vänner som jag umgås med. Jag vet inte senast de sa grattis till mig när något gick bra och sa: "Nu firar vi att det går bra för dig!" och faktiskt var genuint glada för min skull.
Jag berättade mina tankar och känslor för min kurator kring detta och som svar får jag: "Men behöver du verkligen det då? Behöver du verkligen höra från dem att de är glada för din skull?"
Den kommentaren fick mig att undra om jag faktiskt är helt dum i huvudet. Kanske är det jag som har helt fel bild av vad vänskap är, att man ska finnas där i medgång och motgång och vara glad för varandras skull... För mig innebär vänskap att man ser varandra, hör varandra och glädjs med varandra. Att man peppar varandra till att våga utvecklas. När till och med min kurator säger så så känner jag mig mer som en utomjording än vad jag gjorde innan, för det känns som allt jag tänker, känner, vill, behöver och gör är fel.
Kanske är det fel av mig att vilja ha en sådan vän som glädjs med mig och som säger: "Fan vad kul det är att se att det går så bra för dig! Grattis! :)", men det är det jag känner att jag behöver. Jag är en stark person, men jag är bara mänsklig. När jag är glad, mår bra och berättar en rolig nyhet för en vän, men inte får en reaktion utan personen bara säger: "Jaha" och byter samtalsämne då sjunker jag lika snabbt igen. Då är den där nyheten inte rolig längre, eftersom ingen kan glädjas med mig.
Jag känner mig fruktansvärt osynlig vart jag än vänder mig egentligen, det är därför min blogg är min fristad för här inne kan jag vara mig själv och ni som läser stöttar mig när jag mår dåligt och glädjs med mig när det går bra. Ni ska veta att ni är guldvärda. Utan er skulle jag inte orka för ni är de enda som ser mig. Jag önskar bara att det fanns en sådan vän i min närhet också...
Är det någon mer som känner som jag? Har jag helt fel bild av vad vänskap är? Dela med er av era tankar och erfarenheter!
Jag har kommit på att ni och min familj är de enda som blir glada för min skull när något bra händer mig. Som när jag får mina texter publicerade eller får intervjuer av olika slag, då är det ni som skriver: "Fan vad kul att det går så bra för dig, det förtjänar du!" Detta gör inte ens de få vänner som jag umgås med. Jag vet inte senast de sa grattis till mig när något gick bra och sa: "Nu firar vi att det går bra för dig!" och faktiskt var genuint glada för min skull.
Jag berättade mina tankar och känslor för min kurator kring detta och som svar får jag: "Men behöver du verkligen det då? Behöver du verkligen höra från dem att de är glada för din skull?"
Den kommentaren fick mig att undra om jag faktiskt är helt dum i huvudet. Kanske är det jag som har helt fel bild av vad vänskap är, att man ska finnas där i medgång och motgång och vara glad för varandras skull... För mig innebär vänskap att man ser varandra, hör varandra och glädjs med varandra. Att man peppar varandra till att våga utvecklas. När till och med min kurator säger så så känner jag mig mer som en utomjording än vad jag gjorde innan, för det känns som allt jag tänker, känner, vill, behöver och gör är fel.
Kanske är det fel av mig att vilja ha en sådan vän som glädjs med mig och som säger: "Fan vad kul det är att se att det går så bra för dig! Grattis! :)", men det är det jag känner att jag behöver. Jag är en stark person, men jag är bara mänsklig. När jag är glad, mår bra och berättar en rolig nyhet för en vän, men inte får en reaktion utan personen bara säger: "Jaha" och byter samtalsämne då sjunker jag lika snabbt igen. Då är den där nyheten inte rolig längre, eftersom ingen kan glädjas med mig.
Jag känner mig fruktansvärt osynlig vart jag än vänder mig egentligen, det är därför min blogg är min fristad för här inne kan jag vara mig själv och ni som läser stöttar mig när jag mår dåligt och glädjs med mig när det går bra. Ni ska veta att ni är guldvärda. Utan er skulle jag inte orka för ni är de enda som ser mig. Jag önskar bara att det fanns en sådan vän i min närhet också...
Är det någon mer som känner som jag? Har jag helt fel bild av vad vänskap är? Dela med er av era tankar och erfarenheter!
32 kommentar(er)
