Jag ser ofta att människor tipsar om att skaffa husdjur för att bli fri från sin psykiska ohälsa, för att djur bidrar med så mycket glädje och positivitet i ens liv. Har man exempelvis en hund kommer man ut på promenader och får alltså både träffa människor, får luft och motion och jag håller med, djur är en jättebra hjälp när man mår dåligt.
Men man måste också tänka ett steg längre. För det första är det ett ansvar att ha djur för det är faktiskt ett liv och ska man ha djur måste man också se till att man kan göra deras liv till det bästa som går. Alla människor kanske inte kan det då psykisk ohälsa påverkar oss alla olika. Vissa kommer knappt ur sängen och kan ta hand om sig själva, hur ska de då kunna ta hand om ett djur? För vissa kanske det blir en vändning, medan det för andra kan bli åt andra hållet istället och är man ensam och inte har någon som kan ta hand om djuret ifall man inte skulle klara det så är det ytterligare en orsak till att tänka ett steg längre.
Ett djur är ett liv och därför tycker inte jag att man ska skaffa ett djur för att få tröst och för vad de kan ge en själv. Man ska skaffa ett djur för vad man själv kan ge dem. Detsamma gäller barn enligt mig. Jag tycker inte man ska skaffa varken djur eller barn för att få kärlek, man ska skaffa det för att få ge kärlek till dem.
Jag själv älskar djur och skulle gärna ha husdjur igen, men jag vet ärligt talat inte om jag skulle klara av det ansvaret nu då jag ändå jobbar som personlig assistent och skribent + att jag jobbar med mig själv dagligen för att bli en bättre version av mig själv. Sen måste jag också tänka på att jag kanske snart skaffar ett nytt jobb och kanske då inte har möjlighet att ge djuret det som krävs. Jag förstår att människor som säger detta säger det i all välmening, men det gäller att tänka ett steg längre. Det kanske inte alltid är rättvist mot djuret att skaffa ett djur när man mår som sämst för att det ska bli en tröst, så för min egen del vill jag ha det mer ordnat i mitt liv innan jag skaffar både barn och djur, för att kunna ge dem det bästa möjliga livet de kan få.
Men man måste också tänka ett steg längre. För det första är det ett ansvar att ha djur för det är faktiskt ett liv och ska man ha djur måste man också se till att man kan göra deras liv till det bästa som går. Alla människor kanske inte kan det då psykisk ohälsa påverkar oss alla olika. Vissa kommer knappt ur sängen och kan ta hand om sig själva, hur ska de då kunna ta hand om ett djur? För vissa kanske det blir en vändning, medan det för andra kan bli åt andra hållet istället och är man ensam och inte har någon som kan ta hand om djuret ifall man inte skulle klara det så är det ytterligare en orsak till att tänka ett steg längre.
Ett djur är ett liv och därför tycker inte jag att man ska skaffa ett djur för att få tröst och för vad de kan ge en själv. Man ska skaffa ett djur för vad man själv kan ge dem. Detsamma gäller barn enligt mig. Jag tycker inte man ska skaffa varken djur eller barn för att få kärlek, man ska skaffa det för att få ge kärlek till dem.
Jag själv älskar djur och skulle gärna ha husdjur igen, men jag vet ärligt talat inte om jag skulle klara av det ansvaret nu då jag ändå jobbar som personlig assistent och skribent + att jag jobbar med mig själv dagligen för att bli en bättre version av mig själv. Sen måste jag också tänka på att jag kanske snart skaffar ett nytt jobb och kanske då inte har möjlighet att ge djuret det som krävs. Jag förstår att människor som säger detta säger det i all välmening, men det gäller att tänka ett steg längre. Det kanske inte alltid är rättvist mot djuret att skaffa ett djur när man mår som sämst för att det ska bli en tröst, så för min egen del vill jag ha det mer ordnat i mitt liv innan jag skaffar både barn och djur, för att kunna ge dem det bästa möjliga livet de kan få.
Nalle, familjens hund som somnade in den 29 mars detta året ♥
11 kommentar(er)
