Läsarintervju #61 - Ellinor


Hej Ellinor! Vem är du och vad gör du om dagarna?
Jag heter Ellinor, är 25 år gammal och bor i Uppsala. Mina största intressen är rockabilly/pinupkulturen och fotografering. Vanligtvis jobbar jag som elevassistent/fritidsfröken på en skola men just nu är jag sjukskriven p.g.a att min vänsterhand läker efter en operation plus att jag inväntar en operation av högerhanden.

Vad får man se i din blogg?
I min blogg blandas inlägg om outfits, bilder från fotograferingar (där jag befinner mig både framför och bakom kameran) med glimtar ur min vardag, bilträffar och peppande citat. Allt med en touch av rockabilly/pinup!

Har du någon gång fått näthat på din blogg? - Om ja, hur hanterar du det?
Jag har aldrig upplevt näthat på bloggen. Jag har fått ett par kommentarer anonymt ang att inte ha strumpor till vissa outfits men inget mer än så. (Strumporna blev med på bilderna för att jag skulle ta på mig mina converse strax efter och inte ville gå barfota i dem. Jag hade inte tänkt att ha på mig dem inne, haha.) Jag svarade den ena med "Tack för din åsikt" och den andra med "Puss :)" då jag kände att det var lite töntigt att skriva anonymt och ang något så obetydligt som strumpor.

Vad skulle du vilja säga till dem som är osäkra gällande vikt och utseende?
Att skita i vad andra tycker. Alla kommer inte att älska hur du väljer att se ut eller vad du väljer att ha på dig men huvudsaken är att du känner dig bekväm. DU ska vara lycklig. DU ska trivas. DU ska vara nöjd med hur DU ser ut. Du ska INTE vara till lags för någon annan. Alla har olika smak och gillar olika saker så någon kommer alltid att ha en åsikt men ta det med en nypa salt eller ge dem en slängkyss bara för att jävlas.

Vad fotar du helst?
Jag fotar helst människor. Det är roligast för att man kan variera det i oändlighet.

Vad tror du är största orsaken till den psykiska ohälsan som bara växer?
Jag tror att det är stress och press från samhället och människor runt omkring. Att många tycker att det är svårt att stänga av och att man hela tiden måste prestera, se bra ut och "visaupp" ett bra liv. Folk borde stötta varandra i stället. Ge en klapp på axeln för minsta lilla. Uppmuntra istället för att trycka ner. Le mer åt varandra. Du kanske inte älskar allt med t.ex din kollega men uppmuntra och beröm det du finner bra! Finner du inget bra med någon eller tycker att någon borde bättra sig så ge konstruktiv kritik istället för att trycka ner någon och vara elak!

Har du någon förebild?
Nej, jag har faktiskt ingen förebild. Jag tänker mer att ser jag någon göra något jag inte gillar så ska jag inte göra samma sak. Visst finns det olika personer jag tycker gör bra saker ochså men det är ingen jag har som direkt förebild.

Vad föredrar du, glass eller godis?
Glass. Jag freakin' älskar glass!

Tack för alla svar! :) Ni hittar hennes blogg här.






Artikel om psykisk ohälsa

Blogg.se valde att publicera mitt inlägg om fördomar kring psykisk ohälsa som artikel och även nyheter24 har delat den nu på sin facebooksida och där har den visst redan fått stor spridning vilket är jättekul! :) Blir så glad när jag ser att mina texter uppskattas och delas för jag märker att det gör skillnad. Ni får jättegärna läsa artikeln och dela den vidare, för tillsammans krossar vi dessa myter och fördomar och tillsammans övervinner vi den psykiska ohälsan. ♥

Direktlänk till artikeln




Att aldrig känna sig accepterad
Jag har aldrig känt mig hemma någonstans. När jag tänker efter så har jag egentligen blivit nedtryckt hela mitt liv. Jag har alltid fått höra vad konstig jag är och att jag borde vara mer som alla andra och det började redan som barn.

Jag var inget "vanligt" barn. Jag var inte den som alltid ville träffa massor av vänner eller ut och leka hela tiden.
Jag var det barnet som älskade att städa. Jag föredrog morötter framför godis och när jag började skolan var läxorna prio ett. Jag föredrog att sitta hemma och plugga istället för att gå ut och leka med kompisar och om jag inte pluggade föredrog jag att ändå vara hemma och leka, läsa eller se film. Missuppfatta mig inte, jag lekte med andra barn ibland och jag hade några kompisar, men det var liksom inget jag prioriterade då jag trivdes bra med att vara själv också. Jag fick höra av skolan att jag skulle bli mer som andra barn och just den meningen har satt sig i mig, som att jag inte var bra nog som jag var.

Jag kom upp i tonåren och jag ville fortfarande gärna vara hemma och trivdes bra med att vara själv, jag behövde inte springa på stan eller träffa massor av vänner för jag trivdes bra ändå. Jag har aldrig varit den som har festat eller druckit alkohol (självklart har jag varit ute och jag har varit på konserter osv, men inte på det viset). Och ända sen jag var 14 år har jag fått höra vad tråkig jag är, att jag beter mig som en gammal kärring, att jag borde vara som andra.

 
Jag har alltid varit en förhållande-tjej. Jag är inte den som vill "leva livet som singel" och ragga runt. Jag föredrar att ha en pojkvän som jag älskar och som älskar mig. Även där har jag fått höra vad fel jag är. För man ska ju ta vara på singellivet medan man kan. Man ska inte lägga lyckan i andras händer. Kärleken kommer när den kommer. Vänner och familj ska ju räcka. Alltså, jag är inte desperat efter kärlek. Jag tar inte vem eller vad som helst bara för att ha ett förhållande. Jag är inte rädd för att vara själv, men jag mår som bäst när jag har en pojkvän att ge kärlek till och att få kärlek av. För mig är inte vänner eller min familj samma sak, för det blir en intimare och en relation på ett helt annat stadie med en pojkvän och det handlar inte bara om sex. Det handlar om att dela allt tillsammans med någon man älskar och det kan varken vänskap eller familjen ersätta hos mig. Jag drömmer om att skaffa familj en dag för att jag är den typen av tjej, jag är en familjetjej, men detta innebär inte att jag stressar fram det eller tänker skaffa barn imorgon med första bästa! Bara att jag har en längtan efter att hitta kärleken. Varför är det accepterat att man har ett behov av att ha vänner, men det är inte accepterat att ha ett behov av en pojkvän/flickvän? Varför är det accepterat att ha behovet av sex och gå ut och ragga upp ett engångsligg, men inte att ha behov av en pojkvän/flickvän?

Även när det gäller mitt skrivande och mina drömmar om att få hjälpa andra har jag fått höra att jag borde satsa på något annat. Att detta inte är hållbart, att jag borde bli något annat än skribent för att det är ett utdöende yrke. 

Ibland kan jag undra om något jag väljer är bra nog eller är hela jag bara fel? Ja, jag vet att det alltid kommer finnas folk som klagar på ens tankar, känslor och val i livet men när man blir nedtryckt gång på gång om sina val och alltid har blivit det så tar det på krafterna och till slut rinner bägaren över. Det har den gjort nu. Jag är trött på att höra vad fel jag är, vad mina drömmar, tankar och känslor är fel. Jag är trött på att bli nedtryckt och känna mig som en utomjording för att jag drömmer om att hitta kärleken. Är verkligen kärlek så fel? Är det verkligen så fel att må som bäst och bli den bästa versionen av sig själv när man har någon att älska?

Jag är fortfarande en person som trivs väldigt bra hemma och jag kan underhålla mig själv med youtube, böcker, filmer osv, men det innebär inte att jag inte alls behöver människor i mitt liv. Jag behöver både vänner, min familj och en pojkvän för att må som bäst och jag behöver ändå hitta på saker och komma ut ibland. Jag tänker fortsätta bara vara jag och kämpa för det jag drömmer om och tror på. Ingen ska få ändra på mig, även om det ibland är väldigt tufft. Kan vi bara acceptera varandras olikheter och inse att det inte finns några rätt eller fel? Du har dina behov, tankar och känslor och jag har mina, okej?