Att aldrig känna sig accepterad

Jag har aldrig känt mig hemma någonstans. När jag tänker efter så har jag egentligen blivit nedtryckt hela mitt liv. Jag har alltid fått höra vad konstig jag är och att jag borde vara mer som alla andra och det började redan som barn.

Jag var inget "vanligt" barn. Jag var inte den som alltid ville träffa massor av vänner eller ut och leka hela tiden.
Jag var det barnet som älskade att städa. Jag föredrog morötter framför godis och när jag började skolan var läxorna prio ett. Jag föredrog att sitta hemma och plugga istället för att gå ut och leka med kompisar och om jag inte pluggade föredrog jag att ändå vara hemma och leka, läsa eller se film. Missuppfatta mig inte, jag lekte med andra barn ibland och jag hade några kompisar, men det var liksom inget jag prioriterade då jag trivdes bra med att vara själv också. Jag fick höra av skolan att jag skulle bli mer som andra barn och just den meningen har satt sig i mig, som att jag inte var bra nog som jag var.

Jag kom upp i tonåren och jag ville fortfarande gärna vara hemma och trivdes bra med att vara själv, jag behövde inte springa på stan eller träffa massor av vänner för jag trivdes bra ändå. Jag har aldrig varit den som har festat eller druckit alkohol (självklart har jag varit ute och jag har varit på konserter osv, men inte på det viset). Och ända sen jag var 14 år har jag fått höra vad tråkig jag är, att jag beter mig som en gammal kärring, att jag borde vara som andra.

 
Jag har alltid varit en förhållande-tjej. Jag är inte den som vill "leva livet som singel" och ragga runt. Jag föredrar att ha en pojkvän som jag älskar och som älskar mig. Även där har jag fått höra vad fel jag är. För man ska ju ta vara på singellivet medan man kan. Man ska inte lägga lyckan i andras händer. Kärleken kommer när den kommer. Vänner och familj ska ju räcka. Alltså, jag är inte desperat efter kärlek. Jag tar inte vem eller vad som helst bara för att ha ett förhållande. Jag är inte rädd för att vara själv, men jag mår som bäst när jag har en pojkvän att ge kärlek till och att få kärlek av. För mig är inte vänner eller min familj samma sak, för det blir en intimare och en relation på ett helt annat stadie med en pojkvän och det handlar inte bara om sex. Det handlar om att dela allt tillsammans med någon man älskar och det kan varken vänskap eller familjen ersätta hos mig. Jag drömmer om att skaffa familj en dag för att jag är den typen av tjej, jag är en familjetjej, men detta innebär inte att jag stressar fram det eller tänker skaffa barn imorgon med första bästa! Bara att jag har en längtan efter att hitta kärleken. Varför är det accepterat att man har ett behov av att ha vänner, men det är inte accepterat att ha ett behov av en pojkvän/flickvän? Varför är det accepterat att ha behovet av sex och gå ut och ragga upp ett engångsligg, men inte att ha behov av en pojkvän/flickvän?

Även när det gäller mitt skrivande och mina drömmar om att få hjälpa andra har jag fått höra att jag borde satsa på något annat. Att detta inte är hållbart, att jag borde bli något annat än skribent för att det är ett utdöende yrke. 

Ibland kan jag undra om något jag väljer är bra nog eller är hela jag bara fel? Ja, jag vet att det alltid kommer finnas folk som klagar på ens tankar, känslor och val i livet men när man blir nedtryckt gång på gång om sina val och alltid har blivit det så tar det på krafterna och till slut rinner bägaren över. Det har den gjort nu. Jag är trött på att höra vad fel jag är, vad mina drömmar, tankar och känslor är fel. Jag är trött på att bli nedtryckt och känna mig som en utomjording för att jag drömmer om att hitta kärleken. Är verkligen kärlek så fel? Är det verkligen så fel att må som bäst och bli den bästa versionen av sig själv när man har någon att älska?

Jag är fortfarande en person som trivs väldigt bra hemma och jag kan underhålla mig själv med youtube, böcker, filmer osv, men det innebär inte att jag inte alls behöver människor i mitt liv. Jag behöver både vänner, min familj och en pojkvän för att må som bäst och jag behöver ändå hitta på saker och komma ut ibland. Jag tänker fortsätta bara vara jag och kämpa för det jag drömmer om och tror på. Ingen ska få ändra på mig, även om det ibland är väldigt tufft. Kan vi bara acceptera varandras olikheter och inse att det inte finns några rätt eller fel? Du har dina behov, tankar och känslor och jag har mina, okej?

Bildkälla


Kommentarer
bylittlenea.blogg.se

Känner igen mig i mycket av det du skriver här. Känns lite skönt att du berättar om det för just idag har jag funderat massor på om jag någonsin kommer hitta min plats i världen. Där jag känner mig hemma och...rätt liksom? Men eftersom jag vill säga till dig att stå på dig antar jag att jag borde säga det även till mig själv. Vi måste inte vara som alla andra, vi är inte ensamma heller :) Tack!

Svar: Förstår vad du menar. Ibland känns det som man är ensam om att känna så, men vi är verkligen inte ensamma. <3
Evah Åberg

2016-07-30 16:23:04
URL: http://bylittlenea.blogg.se/
Caroline

Känns som minst 80% av det du skriver handlar om MIG.
Jag har dock aldrig föredrage läxor och städning, men jag fördrog att teckna och spela tv-och dataspel och liknade... "nördiga saker".
Jag hade en del kompisar när jag var barn. Men de tyckte även att jag var för enformig, och ville ut i "verkligheten" mera. Vet bara en av dem som var som mig, kan även bero på att hon har ADHD och jag en mildare Aspergers (närliggande diagnoser)

Jaja...
Men jag håller med dig om det du skriver, och tyvärr så kommer som du säger. Att folk kommer klanka ned på en hur man än gör med livet, men att den stora massan "SKA" följa normer, som att leka livet, ligga runt och vara mer "oseriösa". Vissa, och JAG TROR egentligen att de flesta vill och tänker som DIG. Ha ett seriöst förhållande osv, men pga "normerna" så ska man tycka och prioritera annorlunda...
Kan mycket väl tänka mig att sådana program som Paradise Hotel ökar detta, men jag har säkert fel.

Bra inlägg förresten!
Jag tror att fler tycker och tänker som dig... EGENTLIGEN!

Svar: Tack för din kommentar, den peppade mig faktiskt och jag tror du har rät i det du skriver. Kram!
Evah Åberg

2016-07-31 10:47:30
URL: http://blackmary.blogg.se


Kommentera här
* Alla kommentarer ska först godkännas av mig.

* Alla kommentarer jag finner stötande mot mig eller andra kommer att raderas.

* Kommentarer som "allt bra?" osv raderas, läs inlägget istället!

* Kom ihåg att ditt IP-nummer alltid loggas och att du aldrig är helt anonym på nätet!

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)


URL/Bloggadress: (om du har)


Kommentar:


Trackback
Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...