I ett sådant här samhälle är det lätt att man sätter höga krav på sig själv. Man vill vara bäst på allt, man vill vara den snyggaste, man vill hinna med allt.
Trots att vi är på år 2016 så är det fortfarande tabu att må psykiskt dåligt. För man måste ju idag må bra och vara lycklig. Man måste ju vara så lyckad idag och både hinna med att jobba heltid, ha ett välstädat hem, en vältränad kropp, ett fantastiskt sexliv, väluppfostrade barn, samtidigt som man hinner med att roa sig hela tiden och det får inte finnas en gnutta svartsjuka i förhållandet, för då är man för osäker och kontrollerande. Man ska helt enkelt vara den där självsäkra och perfekta personen som aldrig mår dåligt, vilket inte är sanningen.
Alla människor mår ibland dåligt. Alla människor är ibland osäkra på sig själva. Alla människor har dagar där det inte går bra på jobbet. Alla relationer går upp och ner och det är okej! Vi måste få tillåta oss själva att ibland må dåligt och bara vilja strunta i allt. Vi måste få sätta oss ned och gråta för att vi tycker livet suger för stunden. Vi behöver inte vara så jäkla lyckade och bra hela tiden, vi är bara människor. Stänger vi inne vår smärta så blir den till slut bara värre och växer sig större och större. Vissa dagar är det faktiskt okej att bara vilja dra täcket över huvudet, för ingen människa är stark hela tiden.
Du är bra ändå, även när du har dina downs och det kan ingen ta ifrån dig. Dina känslor är dina och de har du rätt att känna, oavsett om det är glädje eller sorg.