Det har många gånger känts som att alla andra kan så mycket, men jag kan ingenting. Jag tror jag har kommit på varför jag känt så, till en stor del.

När jag exempelvis träffat en ny kille och börjat lära känna honom så har jag ofta blivit nedtryckt med att mina intressen, tankar och känslor inte är viktiga och intressanta. Jag har fått höra att de tv-program jag tittar på är tråkigt, att mina intressen för blogg och psykisk ohälsa är tråkigt och onödigt att lägga energi på.

Jag vet att jag är allmänbildad. Jag vet mycket och jag är vetgirig, men eftersom det jag finner intressant många gånger klassas som tråkigt och ointressant enligt personer jag träffar så får jag aldrig chansen att visa mina kunskaper eftersom det inte är någon som är intresserad av att höra det. Jag kan bli dömd för att jag inte kan göra en speciell knop, men det jag kan är inte intressant nog för att bry sig om.

När man blir matad mycket med att ens intressen, tankar och känslor är tråkiga och onödiga så är risken stor att man börjar anse det om sig själv och hela en själv blir tråkig och onödig på något sätt. Till slut tappar man bort sig själv och börjar tvivla på vem man egentligen är, vad man egentligen vill och vad man egentligen är bra på.

I alla relationer gäller det att ge och ta. Dina intressen, tankar och känslor är inte tråkiga och onödiga. Den andra parten ska lyssna och engagera sig lika mycket i ditt som du gör i den personens intressen. Jag vet att jag är duktig på många saker och jag ska också kunna få chansen att visa det. Jag kanske inte kan den där knopen, men jag kan andra saker och det är helt okej.