Man kan inte vara ledsen utan orsak
När jag var liten kunde jag gå och önska att något hemskt skulle inträffa. Så som att en själv eller någon av ens anhöriga skulle bli sjuk och behöva besöka sjukhuset, för då fick jag en anledning och ursäkt till att vara ledsen, för man kan ju inte vara ledsen utan orsak. Om något hemskt inträffade, så som att min funktionshindrade syster åkte in på akuten så hade alla förståelse för att jag mådde dåligt och var ledsen. Då tog skolan hänsyn till mitt mående, folk brydde sig och fanns där, vilket de inte gjorde om jag var ledsen utan orsak. Hur förklarar man som barn hur smärtan inombords känns när man inte vet varför man är ledsen och när man får höra av vuxna: "Inte ska du vara ledsen, le och skratta nu!"?

Att ringa och sjukanmäla sig till sitt jobb eller till sin skola när man är förkyld och har feber är helt okej, men att ringa och sjukanmäla sig för att man en dag har sådan ångest eller är så ledsen helt utan orsak är inte lika accepterat. Det är inte många lärare eller chefer (enligt min erfarenhet) som accepterar att man en dag är hemma för sin psykiska ohälsa. Vad blir då konsekvenserna av detta? - Jo, att man ljuger och istället säger att man är förkyld för då vet man att det accepteras och ingen dömer dig.

Har du någon gång försökt starta en motor när batteriet är dött? Du försöker och försöker vrida på nyckeln för att få igång den, men den startar inte. Så är det att lida av psyksik ohälsa. De dagar där ångesten tar över så är det inte bara att rycka upp sig och ändå gå till jobbet. Då behöver man ladda batteriet, fylla på med bränsle och sen ta nya tag nästa dag. Och det borde vara lika okej som att vila upp sig när man är förkyld.

Att må dåligt psykiskt eller fysiskt är egentligen ingen skillnad, det är vi människor som har skapat skillnaden. Att det ska vara något dåligt och skämmigt att må dåligt psykiskt, men den skillnaden kan vi bryta. #jagvågartala