Min blogg har verkligen hjälpt mig så enormt mycket.
Den har gjort att min familj kan sätta sig in i mitt mående mer och faktiskt få förståelse för hur det är, men den har också fått mig att förstå mig själv. När jag har min blogg kan jag sätta ord på vad jag känner och vad jag tänker vilket jag inte kunnat innan och det är faktiskt nu det senaste året jag har börjat förstå mig själv mer.
Det var i juli 2016 när en relation tog slut som jag kunde börja förstå mig själv och hur jag fungerar. Jag började läsa flera böcker om mitt mående, läste gamla inlägg i bloggen och kunde äntligen sätta ord på allt. Det är enormt svårt för en som inte är i samma situation att sätta sig in i detta, men det blir ännu svårare när inte jag själv kan sätta ord på det, när jag inte kan berätta vad som händer inom mig.
Ibland tänker jag tillbaka på hur svårt det måste ha varit för min omgivning när de inte förstått någonting för hur ska de kunna förstå när inte ens jag själv förstod? Jag förstod inte vad som hände inom mig, varför jag mådde som jag mådde, varför jag betedde mig som jag gjorde, varför jag tänkte som jag tänkte. Jag berättade aldrig riktigt när jag lärde känna nya människor hur jag egentligen mådde, för även om de visste att jag led av ångest och skrev om det i bloggen så hade jag ändå en fasad uppe om att jag ändå mådde bra och klarade så mycket. Saker som jag inte alls kunde leva upp till när det väl kom till kritan.
Det var i juli 2016 när en relation tog slut som jag kunde börja förstå mig själv och hur jag fungerar. Jag började läsa flera böcker om mitt mående, läste gamla inlägg i bloggen och kunde äntligen sätta ord på allt. Det är enormt svårt för en som inte är i samma situation att sätta sig in i detta, men det blir ännu svårare när inte jag själv kan sätta ord på det, när jag inte kan berätta vad som händer inom mig.
Ibland tänker jag tillbaka på hur svårt det måste ha varit för min omgivning när de inte förstått någonting för hur ska de kunna förstå när inte ens jag själv förstod? Jag förstod inte vad som hände inom mig, varför jag mådde som jag mådde, varför jag betedde mig som jag gjorde, varför jag tänkte som jag tänkte. Jag berättade aldrig riktigt när jag lärde känna nya människor hur jag egentligen mådde, för även om de visste att jag led av ångest och skrev om det i bloggen så hade jag ändå en fasad uppe om att jag ändå mådde bra och klarade så mycket. Saker som jag inte alls kunde leva upp till när det väl kom till kritan.
Men tack vare att jag öppnar mig så mycket inför er så har jag själv börjat förstå för att inför er så måste jag sätta ord på mitt mående. Och jag är så enormt tacksam för att jag får ha den här möjligheten att skriva till och med er. Att ni läser, kommenterar och bara är ni. Tack för att ni finns i mitt liv och tack för att ni bryr er om mig! ♥
17 kommentar(er)
