Rosor från pappa


Idag när jag kom hem till mamma och pappa väntade rosor på mig från pappa med motiveringen: "Du kämpar så mycket med dig själv så jag tycker du är värd lite uppskattning."

Det gjorde min dag. Tack kära pappa ❤ Det betyder så mycket när människor ser hur man kämpar och hur man lägger ned sig. Jag jobbar extremt mycket med mig själv och jag tar mig framåt hela tiden. Min psykolog sa idag igen att jag har så mycket kunskap inom detta ämnet, att jag egentligen redan kan det mesta och det är skönt att höra från en psykolog, att jag som i stort sett bara läst mig till min kunskap hemma är så kunnig. Det värmer väldigt mycket!

 





#Delaheladig
Jag vet inte om ni har hört talas om projektet Delaheladig?
Personerna bakom projektet är Katarina, Frida, Jessica och Louise och de är studenter. Deras vision är att alla människor ska vilja engagera sig i att normalisera psykisk ohälsa och samtidigt skapa kunskap och förståelse.

Syftet med projektet är att dela olika människors efterfarenheter kring psykisk ohälsa. Detta gör de genom att på sitt konto på instagram dela berättelser från personer som har erfarenhet av psykisk ohälsa.

Vill du engagera dig och dela din historia?
• Du kan bli intervjuad via telefon eller skype och låta dem skriva om din story.
• Du kan också skriva din egen text på ca 1500 tecken och skicka in den och en bild till delaheladig@gmail.com eller på Instagram @delaheladig
• Du kan vara helt anonym om du vill.
• Du kan också dela din story med hashtaggen #DelaHelaDig

 
Jag har även delat min historia. Du hittar den på deras instagram. 
Direktlänk till min text
Direktlänk till deras instagram




Första mötet med KBT
Idag hade jag mitt första möte på enskild KBT (kognitiv beteendeterapi).
Som många av er vet så gick jag ju i KBT i grupp under hösten och jag tycker det fungerade jättebra. Det var positivt för mig för jag fick träffa folk, jag fick ta del av andras erfarenheter och se att jag inte är ensam, samt träna på att öppna upp mig i det verkliga livet för andra människor.

Det som dock var lite jobbigt var ju att jag kände att jag inte riktigt ville dela med mig av mitt innersta. Jag öppnade mig om mycket, men de stora problemen ville jag inte prata om inför alla. Så jag bad om att få enskild KBT med samma terapeut som ledde gruppen, vilket känns jättebra. Vi hade ett informationsmöte idag och hon ska nu lägga upp en behandlingsplan för att jag ska bli fri från detta. Hon märkte att jag jobbar väldigt mycket med mig själv och att jag har stor kunskap inom ämnet, så det jag behöver mest är ju någon som pushar mig och hjälper mig när jag kör fast så jag inte faller tillbaka i samma mönster igen.

Under kvällen nu kände jag verkligen att jag är i behov av denna hjälpen. Jag fick ett litet bakslag och mina katastroftankar tog över mig helt. Blev helt förtvivlad, bara grät, hatade mig själv och kände mig värdelös. Just då kändes det som mitt liv bara var skit, att det nästan var över. Jag vet inte varför jag ibland reagerar som jag gör, varför jag kan gå från sprudlande glad till jätteledsen och förtvivlad på bara en timme. Det kan ändras så otroligt fort utan att jag egentligen förstår det själv, men förhoppningsvis kommer det bli bättre nu när jag äntligen får KBT. Min terapeut sa att jag kommer snart nå mitt välmående, för jag har kommit så långt och det är inte alltför mycket kvar, så håll tummarna för att jag kommer må bättre nu med denna hjälpen!