Idag är en sådan dag där allt bara känns hopplöst. Jag är så otroligt ledsen och bara gråter hela tiden.
Jag är så trött på att behöva kriga för exakt allt jag tar mig för. Att behöva se min familj kriga mot allt. För att vara ärlig har ingen av oss haft särskilt mycket "tur" i livet eller vad man ska kalla det. Vi måste kriga för våra rättigheter gällande precis allt, det har alltid varit så. Vi har krigat mot skolor, landstinget, kommuner, skolor, försäkringskassan, släkt, vänner, partners, ja egentligen allt man kan tänka sig. Vi har mött motgång på motgång, varje dag i flera års tid.
Jag känner mig bara så trött, utmattad, ledsen, arg, sårad. Allt blir till en kamp där man måste se till att inte bli nedtrampad. Att bara få hjälp av sjukvården för ett enkelt blodprov har varit ett krig. Alla människor genomgår motgångar, men att hela tiden behöva kämpa och kriga mot allt och alla gör att man till slut inte orkar mer.
Jag är inte perfekt, jag gör mycket fel och jag har många brister. Men jag försöker hela tiden bättra mig och gör mitt bästa för att vara en bra människa. Senaste månaden har jag verkligen gjort allt i min makt för att utvecklas och det mesta av min fritid går till att läsa böcker, göra KBT-uppgifter osv. Men för vilken nytta känner jag nu?
Ibland undrar jag hur mycket prövningar man ska behöva gå igenom? När ska man få andas ut och känna att man har lite flyt, få varva ned och känna ren och skär lycka? De säger att livet blir vad man gör det till, men om man hela tiden möter motstånd från alla håll och kanter, om man hela tiden får kriga för sina egna och sin funktionshindrade systers/dotters rättigheter, hur ska man då kunna se positivt på det? Till slut går man in i väggen och känner att man inte orkar mer och dit har jag nått nu.
Jag är så otroligt trött på att ständigt gå på nitar. Att ständigt behöva kriga. Att ständigt bli ifrågasatt. Att ständigt bli sårad. Att ständigt behöva kämpa utan framgång. Att ständigt få min lycka raserad efter 5 sekunder. Finns det högre makter och vad begär de av mig och min familj?! Vad är det vi ska göra för att få lite medgång?
Jag har under 2016 och nu 2017 utvecklats enormt mycket. Jag har tagit tag i mitt liv på riktigt. Jag har insett mina fel och jobbar ständigt på dem för att rätta till dem. Kan jag inte bara få något tecken på at jag är på rätt väg, mot lycka? Måste det fortsätta såhär, som det sett ut i alla år? Snälla, det räcker nu. Jag orkar inte mer...
Jag tänker inte ens "försvara" varför jag skriver ett sådant här gnälligt inlägg. Vill du inte läsa det så är det upp till dig för det är min blogg och här skriver jag exakt vad jag vill, oavsett hur det kan tolkas för jag har nått en gräns nu.
Såhär känner jag mig idag. Som att jag bara vill krypa ihop i en liten boll och försvinna...
Jag är så trött på att behöva kriga för exakt allt jag tar mig för. Att behöva se min familj kriga mot allt. För att vara ärlig har ingen av oss haft särskilt mycket "tur" i livet eller vad man ska kalla det. Vi måste kriga för våra rättigheter gällande precis allt, det har alltid varit så. Vi har krigat mot skolor, landstinget, kommuner, skolor, försäkringskassan, släkt, vänner, partners, ja egentligen allt man kan tänka sig. Vi har mött motgång på motgång, varje dag i flera års tid.
Jag känner mig bara så trött, utmattad, ledsen, arg, sårad. Allt blir till en kamp där man måste se till att inte bli nedtrampad. Att bara få hjälp av sjukvården för ett enkelt blodprov har varit ett krig. Alla människor genomgår motgångar, men att hela tiden behöva kämpa och kriga mot allt och alla gör att man till slut inte orkar mer.
Jag är inte perfekt, jag gör mycket fel och jag har många brister. Men jag försöker hela tiden bättra mig och gör mitt bästa för att vara en bra människa. Senaste månaden har jag verkligen gjort allt i min makt för att utvecklas och det mesta av min fritid går till att läsa böcker, göra KBT-uppgifter osv. Men för vilken nytta känner jag nu?
Ibland undrar jag hur mycket prövningar man ska behöva gå igenom? När ska man få andas ut och känna att man har lite flyt, få varva ned och känna ren och skär lycka? De säger att livet blir vad man gör det till, men om man hela tiden möter motstånd från alla håll och kanter, om man hela tiden får kriga för sina egna och sin funktionshindrade systers/dotters rättigheter, hur ska man då kunna se positivt på det? Till slut går man in i väggen och känner att man inte orkar mer och dit har jag nått nu.
Jag är så otroligt trött på att ständigt gå på nitar. Att ständigt behöva kriga. Att ständigt bli ifrågasatt. Att ständigt bli sårad. Att ständigt behöva kämpa utan framgång. Att ständigt få min lycka raserad efter 5 sekunder. Finns det högre makter och vad begär de av mig och min familj?! Vad är det vi ska göra för att få lite medgång?
Jag har under 2016 och nu 2017 utvecklats enormt mycket. Jag har tagit tag i mitt liv på riktigt. Jag har insett mina fel och jobbar ständigt på dem för att rätta till dem. Kan jag inte bara få något tecken på at jag är på rätt väg, mot lycka? Måste det fortsätta såhär, som det sett ut i alla år? Snälla, det räcker nu. Jag orkar inte mer...
Jag tänker inte ens "försvara" varför jag skriver ett sådant här gnälligt inlägg. Vill du inte läsa det så är det upp till dig för det är min blogg och här skriver jag exakt vad jag vill, oavsett hur det kan tolkas för jag har nått en gräns nu.
15 kommentar(er)
