Tänk dig att ha det så nästan varje dag. Att ha ett tryck över bröstet och svårt att andas och du kan inte bara dra bort det där täcket och kippa efter andan, för det är inte ett täcke som gör att du har svårt att andas. Det är din ångest.
Tänk dig att vakna på morgonen och behöva avboka saker du sett fram emot för att din ångest bara är så stor att du inte kan göra annat än att fokusera på den. Tänk dig att inte kunna planera saker eller se fram emot saker för du vet inte om du kommer ha sådan fruktansvärd ångest att du inte kan ta dig ur sängen. Det kanske låter som en bagatell som är lätt att ta kontroll över, men det är det inte. Det krävs år av träning och terapi. Det krävs år av tålamod och ett jävlar anamma för att klara av det. Ångesten ska inte få styra ens vardag, men ibland gör den det ändå, för det finns ingen avstängningsknapp.
När du lever med ångestproblematik får man ibland finna sig i att ångesten tar över och kommer titt som tätt. Det kan jämföras med att ha cancer. Du är sjuk i båda tillstånden och vissa dagar är sämre än andra. Att vara sjuk i psyket är exakt lika allvarligt som andra sjukdomar. Det är ingen lek att må dåligt psykiskt. Det är inte roligt att inte kunna leva sitt liv som man vill fullt ut för att man har en ångestproblematik som styr. Att må dåligt psykiskt är inget jag ens önskar min värsta fiende och det är därför 30 människor i veckan tar livet av sig, för att det är så fruktansvärt påfrestande att kriga mot sin egen hjärna.
Man vill bara kunna dra bort ångesten som man kan göra med det där täcket för att få luft igen, för känslan av att ha ångest kan få en att känna sig så fruktansvärt värdelös. Att vi fortfarande 2017 skäms över psykisk ohälsa är hemskt och även om jag är så öppen som jag är så skäms jag ibland fortfarande. Jag skäms för att jag inte kan göra allt som jag vill göra. Jag skäms över att ses som "svag". Jag skäms över att fortfarande behöva kontrollen över saker för att det är enda sättet än så länge för att min ångest inte ska infinna sig. Jag skäms över att jag skäms när jag vet att det inte är något att skämmas över. Man skäms inte över cancer, en förkylning eller öroninflammation så varför ska man skämmas över psykisk ohälsa?
Jag är bara en helt vanlig människa som är rullstolsbunden, men det är inte jag som sitter i rullstol, det är min hjärna och jag kämpar dagligen med att kunna kasta den där rullstolen och en dag kanske bara kunna använda mig av ett stödhjul istället.