Att se framåt
Jag lyssnade på ångestpodden för några dagar sen och där pratade de om att vara nostalgisk och längta tillbaka till det som har varit. Innan jag träffade min pojkvän kunde jag längta tillbaka till massor av saker och vilja vara där igen. Jag tänkte på hur glad jag var vid det tillfället, vad jag gjorde det året och så vidare och hade väldigt svårt för att liksom tänka framåt.

Så är det inte idag. Självklart kan jag ibland längta tillbaka till saker, särskilt till barndomen, men inte alls på samma sätt. Nu för tiden längtar jag framåt, även om det bara är för några veckor fram. Jag längtar efter att bilda mig en familj med honom, att bli sambo, att gifta mig. Jag längtar till att få inreda vårt gemensamma hem. Idag ser jag inte bakåt så mycket som jag gjorde innan, för nu ser jag en ljusare framtid.

Även om jag fortfarande kämpar mot min ångest och har dagar där jag mår skit så ser jag mycket ljusare på framtiden. Det här känns så rätt på något vis så jag vågar hoppas och tro. Ibland tar min oro över och jag tänker att jag kommer dö olycklig, men det är okej att den gör det ibland. Jag är bara människa.

Lever du i nuet eller är du en person som befinner dig mer i dåtid eller framtid? Berätta gärna i kommentarerna! :)





Lite tafs är ju inte så farligt
När en kvinna utsätts för tafs eller för olika slags övergrepp så ska det alltid jämföras och värderas av andra människor i samhället. Meningar som: "Men vadå, en hand på rumpan eller brösten är väl inte så farligt. Tänk på de som faktiskt blir våldtagna! Vill du inte bli tafsad på så gå inte ut" förekommer. Blir man våldtagen så är visst inte det heller "tillräckligt" för då ska man tänka på människor som blir våldtagna systematiskt istället.

Men tänk om vi skulle jämföra andra våldsbrott på samma sätt som vi jämför tafs, sexuella trakasserier och övergrepp. "Men Jens, att få en spark i pungen och få en kula krossad är väl inte så farligt. Tänk på de som får BÅDA kulorna krossade!". Eller varför inte; "Men Jens, att få näsan sönderslagen är väl inte så farligt. De kunde ju tagit hela ansiktet. Lägg energin på de som slår sönder hela ansiktet istället för de som bara tar näsan. Vill du inte få din näsa krossad så stanna hemma istället!" Detta skulle inte vara lika acceptabelt att säga va?

Min rumpa är min, vilket innebär att ingen har rätt att ta på den utan mitt samtycke. Din pung är din, vilket innebär att ingen har rätt att sparka på den utan ditt samtycke (varför du nu skulle vilja det). Att ta på någon utan personens samtycke är sexuella övergrepp. Har du inte fått lov att lägga din hand på någons kropp så ge fan i att göra det. Man ska inte behöva finna sig i att någon tar på ens kropp mot ens vilja bara för att det förekommer "värre brott" där ute. Så kan vi bara ta offer på allvar för en gångs skull och faktiskt lägga skulden där den hör hemma, alltså på förövarna? Tack!





Det är okej att känna
"Vad tramsig jag är som gråter och känner så här. Det är ju ingen big deal!"

Hur ofta tänker inte vi kvinnor sådana här saker? Jag kan tänka så här jätteofta och jag tror mitt tänk grundar sig i att jag alltid fått höra att jag överreagerar eller är tramsig. Men vem bestämmer vad som är tramsigt? Varför är det tramsigt att känna känslor?

Det är helt okej att känna alla känslor. Det är okej att känna ilska, sorg, glädje, rädsla, oro, avundsjuka, svartsjuka. Vi trycker ned oss själva och varandra så enormt mycket för något som egentligen är helt mänskligt. Vi är bara människor, vi föddes med känslor och tankar. Det är så fel att nedvärdera vissa känslor och bara se dem som något dåligt. Att känna känslor och agera på känslorna är två skilda saker. Det är okej att känna ilska eller att vara svartsjuk men att alltid agera på känslorna är inte okej. Ibland behöver man hålla tillbaka sina ageranden.

Jag tänker hädanefter sluta säga till mig själv att jag är tramsig för att jag känner något.