Att lida av en diagnons påverkar såklart hela ens liv på olika sätt.
Det kan vara allt ifrån att inte våga gå utanför dörren på grund av social fobi, till att inte förstå sig på sociala regler, till att ha svårt att hantera stress. En diagnos kan vara en förklaring till saker, men det får aldrig bli en ursäkt till att bete sig illa.

Det kan vara lätt att gömma sig bakom sin diagnos, att man inte förstår eller inte kan sätta sig in i andras situationer. Oavsett vad man än lider av för diagnos så är det så viktigt att få den hjälpen man behöver. Man kan inte gå genom hela sitt vuxna liv och ursäkta sitt betende på exempelvis sin asperger. Även när man har en diagnos måste man ta ansvar för sina handlingar och inse konsekvenserna. Jag har själv varit där med mina diagnoser (generaliserat ångestsyndrom och panikångest) och ibland varit egoistisk och behandlat folk fel, men man kan inte skylla på sina diagnoser.

Det går att träna, det går att bli bättre, men det kräver tålamod och mycket jobb. Det kräver också att man får bra hjälp utifrån och vågar inse sina fel och brister. Det gör ont att inse vad man gör fel, men det blir så mycket bättre i slutändan när man väl jobbat bort dem så man kan leva ett sådant normalt och bra liv som möjligt, där man faktiskt förstår sig själv och kan sätta stopp för sig själv när det är på väg att bli fel. Alla gör fel ibland och det innebär inte att man är en dålig människa, men man måste försöka tänka till både för sin egen och för andras skull.