Gud, vad jag har saknat er och att skriva här inne. Jag har ju haft en paus från bloggandet ett tag då jag har haft en väldigt tung period psykiskt nu ett tag och kände att jag behövde rå om mig själv. Jag övervägde att sluta helt och trodde faktiskt att jag skulle göra det då det inte kändes bra att skriva längre.
Jag har varit utan terapi i över fyra månader och i början fungerade det bra. Det kändes skönt att inte behöva "älta" sina problem med en terapeut hela tiden, men till slut gick det inte längre. Jag hade konstant ångest, ingenting var kul och jag kunde inte känna mig glad och när jag var på hockey i Göteborg med min pojkvän fick jag en hemsk panikångestattack som gjorde att jag fick gå tillbaka till hotellet. Så jag har legat i och krigat på för att få hjälp och fick faktiskt hjälp hos en diakon i kyrkan. Även om de inte är utbildade inom psykologi så vill de ändå hjälpa människor och vara ett stöd. Så jag fick många bra verktyg hos henne. Dock hann jag bara gå dit en gång för direkt efter det fick jag en ny kontakt på psykiatrin som jag var till idag för första gången. Hon verkar jättebra och jag håller tummarna för att det nu ska bli bättre och bättre igen. Gick därifrån med ett leende och kände direkt att det klickade med henne.
Jag kände att jag var på väg till mitt gamla jag igen, en person som jag inte vill vara och jag vet ärligt talat inte hur jag hade klarat mig om jag inte hade fått hjälp från vården igen. Tyvärr är det så här att leva med psykisk ohälsa. Vissa stunder äter det upp en innifrån och man får kämpa för att hålla sig över ytan. Under den här tiden jag inte har bloggat har jag bara försökt att överleva smärtan som finns på insidan. Jag har så mycket bra i mitt liv och så mycket att vara glad för, ändå mår jag som jag mår.
Jag har otroligt höga krav på mig själv. Jag känner mig lätt värdelös. Jag älskar inte mig själv så som jag borde göra och jag fastnar lätt i mina tankar. Men jag krigar varje dag för att bli fri från detta och nu har jag förhoppningsvis stöd från vården igen för att kunna bygga upp mig själv på riktigt. Jag är inte redo än för att stå på egna ben utan vården. Jag behöver deras stöd för att kunna ta mig ur detta.
Jag hörde ett citat från Pia Johansson som är komiker som faktiskt fick mig att vilja blogga igen.
"Motstånd är ibland bra, för då blir man prövad om det är det man vill." Och jag vill ju skriva. Jag vill hjälpa människor. Jag vill vara en förebild och även om resan inte är lätt, vare sig min personliga resa eller resan genom mitt skrivande så är det värt att kämpa för. Jag vet inte riktigt hur mycket jag kommer orka blogga än, men jag kommer tillbaka sakta men säkert när jag känner att jag orkar. Nu ska jag ta nya tag med min nya terapeut och hoppas verkligen på att det ska bli bra!
Uppdaterar er med lite bilder vad som hänt sen vi hördes senast! :) Ta hand om er så länge. Kram! ♥
Dukade upp fint och lagade god kycklinggratäng och bakade även en nutellapaj i fredags när Dennis kom till mig! :)