"Fan vad modigt av dig att berätta. Heja dig!"
"Fler borde vara som du. Du är stark!"
"Jag blir tårögd, så öppet och ärligt!"
Detta är bara några kommentarer jag sett som skrivs av både män och kvinnor till dessa männen som erkänner sina brott. Men när vi som offer kommer ut med vår historia, då har vi tagit på oss offerkoftan. Då hittar vi bara på och ljuger för uppmärksamhet och om det är sant så är det vårt eget fel, för vi måste tänka på hur vi klär oss, vilka signaler vi sänder ut, hur mycket vi dricker. Vi får också höra meningar som: "Var glad att någon vill ligga med dig!" eller: "Vem fan skulle vilja tafsa på dig? Önsketänkande från din sida bara..." Då är det inte massa ryggdunkningar och ord som: "Fan vad bra du är!" särskilt inte från män.
Hur kommer det sig att jag som offer får massor av skit för att jag blivit utsatt för sexuella övergrepp och sexuella trakasserier, medan en gärningsman som utsatt kvinnor för det här får beröm och ryggdunkningar när han går ut med sin historia? Varför anses han vara stark som berättar sin historia och där tror folk på honom med en gång, men när jag berättar min historia så misstror folk mig för "tjejer kan ju hitta på att de blivit våldtagna" och jag får höra hur äcklig och billig jag är som blivit våldtagen? Återigen ser vi hur skulden läggs på offren och hur vi ger medaljer till gärningsmännen, som vanligt.