De flesta kvinnor har nog använt smink någon gång, inklusive jag själv.
Jag sminkar mig titt som tätt. Men jag börjar mer och mer fundera på hur det påverkar oss egentligen. Jag är uppvuxen i ett samhälle där smink är för kvinnor. Där smink anses som normalt för att göra oss finare.
Argument som: "Jag sminkar mig för att se piggare ut." eller "Jag sminkar mig för att känna mig finare." uppkommer ofta i diskussioner om smink. Men varför tänker vi kvinnor så ofta på att vi måste se finare och piggare ut? Varför går det bra för män att gå osminkade och se trötta och hängiga ut? Varför duger de som de är oavsett om de har finnar, ringar under ögonen och är slitna när inte vi kvinnor gör det? En man behöver oftast bara ha hela och rena kläder och vara nyduschad så anses han som fräsch och fin nog. Men om vi kvinnor ska på fest så ska vi både sminka oss, fixa håret, ta på oss klackar och sen är vi fit for fight.
Smink anses enligt samhället som en tjejgrej. Män som faktiskt vågar använda smink anses oftast som gay och blir då kallade bög i nedsättande betoning och ifrågasätts. En kvinna som inte använder smink ifrågasätts också. Hur kommer det sig att det är så här egentligen? Det är inte fel att sminka sig för det kan vara en väldigt rolig grej. Det som är fel är hur det får oss kvinnor att nedvärdera oss själva och ifrågasätta oss själva, medan männen oftast slipper måla över sina så kallade "skavanker". Vi tar för givet att kvinnor ska sminka sig och att män ska låta bli. Kvinnor får liksom inte se slitna och hängiga ut för vi förväntas alltid vara så fixade och fina.
Men varför kan vi inte bara vara fina som vi är? Oavsett om vi är män, kvinnor eller hen så är vi ju vackra som vi är. Ibland har vi finnar och mörka ringar under ögonen. Ibland är vi slitna och trötta, men vi är ändå så jäkla bra som vi är! Att kvinnor förväntas vara fixade och snygga sätter en orealistisk press på oss som gör att vi många gånger ifrågasätter oss själva istället.
Jag sminkar mig titt som tätt. Men jag börjar mer och mer fundera på hur det påverkar oss egentligen. Jag är uppvuxen i ett samhälle där smink är för kvinnor. Där smink anses som normalt för att göra oss finare.
Argument som: "Jag sminkar mig för att se piggare ut." eller "Jag sminkar mig för att känna mig finare." uppkommer ofta i diskussioner om smink. Men varför tänker vi kvinnor så ofta på att vi måste se finare och piggare ut? Varför går det bra för män att gå osminkade och se trötta och hängiga ut? Varför duger de som de är oavsett om de har finnar, ringar under ögonen och är slitna när inte vi kvinnor gör det? En man behöver oftast bara ha hela och rena kläder och vara nyduschad så anses han som fräsch och fin nog. Men om vi kvinnor ska på fest så ska vi både sminka oss, fixa håret, ta på oss klackar och sen är vi fit for fight.
Smink anses enligt samhället som en tjejgrej. Män som faktiskt vågar använda smink anses oftast som gay och blir då kallade bög i nedsättande betoning och ifrågasätts. En kvinna som inte använder smink ifrågasätts också. Hur kommer det sig att det är så här egentligen? Det är inte fel att sminka sig för det kan vara en väldigt rolig grej. Det som är fel är hur det får oss kvinnor att nedvärdera oss själva och ifrågasätta oss själva, medan männen oftast slipper måla över sina så kallade "skavanker". Vi tar för givet att kvinnor ska sminka sig och att män ska låta bli. Kvinnor får liksom inte se slitna och hängiga ut för vi förväntas alltid vara så fixade och fina.
Men varför kan vi inte bara vara fina som vi är? Oavsett om vi är män, kvinnor eller hen så är vi ju vackra som vi är. Ibland har vi finnar och mörka ringar under ögonen. Ibland är vi slitna och trötta, men vi är ändå så jäkla bra som vi är! Att kvinnor förväntas vara fixade och snygga sätter en orealistisk press på oss som gör att vi många gånger ifrågasätter oss själva istället.
27 kommentar(er)
