För ett tag sen var jag i en väldigt destruktiv relation.
Inte destruktiv på ett fysiskt sätt, utan på ett psykiskt sätt. Jag insåg ganska tidigt att den här killen inte hade goda avsikter men ändå valde jag att ge honom en chans då jag alltid har fått höra att man ska lära känna människor innan man dömer och att det bara är min ångest som sätter käppar i hjulet.
Att ge honom en chans var såklart ett stort misstag. Vi träffades ett tag och blev till slut ett par, men jag hade ändå känslan av att något var fel. Han ville inte vara vän med mig på facebook och han ville inte gå ut offentligt med att vi var ett par. Han reste bort över jul tillsammans med sitt ex, deras familjer och sitt gemensamma barn. Men under hela julhelgen hörde han inte alls av sig till mig, trots att han visste om min oro att han skulle resa med sitt ex som fortfarande hade känslor för honom. Jag fick också reda på att han hängde på dejtingsidor, men han ljög mig rakt upp i ansiktet. Det var ständig skuldbeläggning på mig, att jag var så osäker, svartsjuk och jobbig. Hade jag bara uppfört mig bättre och inte varit så känslosam så hade det inte varit så här enligt honom. Han klagade på allt som var jag. Min musiksmak, min filmsmak, mina intressen. Mitt sätt att prata, mitt sätt att vara. Det enda han aldrig klagade på var mitt utseende och min klädsel.
Vi hade ett av och på - förhållande i flera månader och dessa månader var extremt påfrestande. Jag mådde så dåligt under denna tiden för jag blev ständigt nedtryckt men jag kunde inte lämna... I samma veva började jag hos en ny terapeut. Jag berättade allt för henne om hur han var och hur jag blev när jag var med honom. Det värsta var inte hans beteende mot mig, utan min dåvarande terapeuts beteende. Hon började också skuldbelägga mig. Jag var ju så osäker och gjorde honom elak enligt henne. Hade jag bara varit mer säker så hade han kunnat älska mig så hennes tips var att jag skulle leva som att jag var självsäker.
Jag började tveka så enormt mycket på mig själv under denna tid, men samtidigt försökte jag jobba med mig själv så jag kunde bli den där tjejen han kunde älska. Helt fel anledning så klart... Jag kunde inte sluta kräla för honom... Jag gjorde slut men återkom hela tiden till honom, tills han en dag själv gjorde slut, på riktigt. Det var en enorm lättnad att han faktiskt lämnade, för det var något jag inte klarade eftersom jag alltid återkom till honom. När det blev slut med honom kunde jag även säga till min terapeut att jag ville byta då jag inte trivdes med henne och jag vågade även säga upp kontakten med några före detta vänner som jag hade växt ifrån.
Strax därefter träffade jag min nuvarande pojkvän och jag kan verkligen känna vilken skillnad det är på en relation där man blir trampad på som en dörrmatta och en relation där man faktiskt älskas för den man är. Samtidigt som den där relation verkligen krossade mig så stärkte den mig också på något konstigt vis. Jag blev trött på att bli illa behandlad vilket ledde till att jag tog bort alla relationer i mitt liv som skadade mig. Jag blev mer säker på vad jag vill ha i en relation, både när det gäller vänner, kärlek och terapi. Idag mår jag mycket bättre och jag tar mig sakta framåt. Det tar tid att stärka sig själv igen efter att ha blivit nedtryckt i relationer men det går om man bara kämpar!
Inte destruktiv på ett fysiskt sätt, utan på ett psykiskt sätt. Jag insåg ganska tidigt att den här killen inte hade goda avsikter men ändå valde jag att ge honom en chans då jag alltid har fått höra att man ska lära känna människor innan man dömer och att det bara är min ångest som sätter käppar i hjulet.
Att ge honom en chans var såklart ett stort misstag. Vi träffades ett tag och blev till slut ett par, men jag hade ändå känslan av att något var fel. Han ville inte vara vän med mig på facebook och han ville inte gå ut offentligt med att vi var ett par. Han reste bort över jul tillsammans med sitt ex, deras familjer och sitt gemensamma barn. Men under hela julhelgen hörde han inte alls av sig till mig, trots att han visste om min oro att han skulle resa med sitt ex som fortfarande hade känslor för honom. Jag fick också reda på att han hängde på dejtingsidor, men han ljög mig rakt upp i ansiktet. Det var ständig skuldbeläggning på mig, att jag var så osäker, svartsjuk och jobbig. Hade jag bara uppfört mig bättre och inte varit så känslosam så hade det inte varit så här enligt honom. Han klagade på allt som var jag. Min musiksmak, min filmsmak, mina intressen. Mitt sätt att prata, mitt sätt att vara. Det enda han aldrig klagade på var mitt utseende och min klädsel.
Vi hade ett av och på - förhållande i flera månader och dessa månader var extremt påfrestande. Jag mådde så dåligt under denna tiden för jag blev ständigt nedtryckt men jag kunde inte lämna... I samma veva började jag hos en ny terapeut. Jag berättade allt för henne om hur han var och hur jag blev när jag var med honom. Det värsta var inte hans beteende mot mig, utan min dåvarande terapeuts beteende. Hon började också skuldbelägga mig. Jag var ju så osäker och gjorde honom elak enligt henne. Hade jag bara varit mer säker så hade han kunnat älska mig så hennes tips var att jag skulle leva som att jag var självsäker.
Jag började tveka så enormt mycket på mig själv under denna tid, men samtidigt försökte jag jobba med mig själv så jag kunde bli den där tjejen han kunde älska. Helt fel anledning så klart... Jag kunde inte sluta kräla för honom... Jag gjorde slut men återkom hela tiden till honom, tills han en dag själv gjorde slut, på riktigt. Det var en enorm lättnad att han faktiskt lämnade, för det var något jag inte klarade eftersom jag alltid återkom till honom. När det blev slut med honom kunde jag även säga till min terapeut att jag ville byta då jag inte trivdes med henne och jag vågade även säga upp kontakten med några före detta vänner som jag hade växt ifrån.
Strax därefter träffade jag min nuvarande pojkvän och jag kan verkligen känna vilken skillnad det är på en relation där man blir trampad på som en dörrmatta och en relation där man faktiskt älskas för den man är. Samtidigt som den där relation verkligen krossade mig så stärkte den mig också på något konstigt vis. Jag blev trött på att bli illa behandlad vilket ledde till att jag tog bort alla relationer i mitt liv som skadade mig. Jag blev mer säker på vad jag vill ha i en relation, både när det gäller vänner, kärlek och terapi. Idag mår jag mycket bättre och jag tar mig sakta framåt. Det tar tid att stärka sig själv igen efter att ha blivit nedtryckt i relationer men det går om man bara kämpar!
22 kommentar(er)
