Jag har mått dåligt sen jag var 7 år, alltså i hela 20 år. Panikångest, prestationsångest generaliserat ångestsyndrom (GAD) och ätstörningar som kommit och gått i perioder. Jag har alltså en lång erfarenhet av att må psykiskt dåligt.
Sommaren 2016 började min stora förändring på riktigt när det inte fungerade med en kille som jag träffade. Jag började fundera på vad det var som gjorde att det aldrig fungerade med relationer för mig. Mycket berodde såklart på att det inte var rätt kille, men också på mig själv och mitt mående. Jag började läsa böcker om psykisk ohälsa, lyssna på poddar. Jag började i gruppterapi och jag försökte lära känna mig själv från grunden. Jag hade gått i terapi innan till och från men det var först nu jag var riktigt mottaglig för den hjälpen jag fick. Jag har nu haft samma KBT-terapeut i lite över ett år och jag är otroligt tacksam för att hon finns. Jag har fått lära känna mig själv, jag har förstått varför jag fungerar som jag gör och vad jag kan göra för att förändra mitt mående.
Jag har med år av träning börjat vänja min hjärna med nya positiva tankemönster och jag har insett att jag kan göra mitt liv och mitt mående bättre. När jag hela tiden tänkte negativt om saker som att det kommer gå åt skogen så gick det ofta åt skogen för jag vågade inte försöka eller göra något fullhjärtat för jag var så rädd. Jag var ju så van att saker gick åt skogen att jag inte vågade hoppas. Nu flera år senare med ett mycket mer positivt tankesätt har jag börjat uppfylla mina drömmar. Tack vare mitt positiva tankemönster har jag kunnat köpa ett hus med min pojkvän och jag börjar känna att jag lever på riktigt.
Förut hade oron och ångesten tagit över, men sen jag började tänka mer positivt har jag gjort aktiva val för att nå mina drömmar. Jag har trott på mig själv, jag har drömt, jag har vågat och jag har försökt. Självklart mår jag fortfarande dåligt ibland. Jag är fortfarande ibland ledsen, känner oro och ångesten finns där än men inte alls på samma sätt som för några år sen. Jag är så otroligt tacksam för det uppvaknande jag har fått, att jag faktiskt till en viss del kan välja mitt mående. Jag kan inte styra vad som händer mig, men jag kan styra över hur jag hanterar det. På ett eller annat sätt så löser det sig och man kommer inte alltid må skit. Jag har insett att jag är den enda som kan göra mitt eget liv bättre och därför får jag också kämpa för att leva, inte bara överleva som tidigare.