Vi har nog alla upplevt känslan av att känna sig värdelös...
Jag känner det ganska ofta faktiskt om jag ska vara ärlig och även om jag börjar få bukt med min ångest och verkligen är supernöjd med min terapeut så är jag på något vis mer ångestfylld nu. Jag genomgår liksom någon slags kris inombords där jag längtar efter att bli sambo med min pojkvän, bilda familj, jobba med det jag vill men ändå när jag tänker på detta och längtar efter detta så drabbas jag av någon slags panik.
Vart ska vi bo? Vad ska jag jobba med? Hur kommer det vara att flytta till en annan stad/ort? Hur kommer det vara att vara sambo? Vem ska pendla till jobb? Ska vi bo i hus eller lägenhet? Är jag bra nog? Duger jag? Det blir en enda röra av tankar och rädslor fast jag så gärna bara vill vara glad och börja planera saker.
Jag har också fått en kris gällande mitt utseende. Jag ogillar starkt mitt utseende för tillfället. För ett tag sen gick jag ned ganska mycket i vikt på grund av träning och blev egentligen alldeles för smal. Jag var inte nöjd då med min kropp för att jag tyckte att jag blev för smal. Nu när jag gått upp mår jag nästan ännu sämre och jag vet faktiskt inte riktigt hur jag ska göra... Jag ser bara fett överallt på mig själv. Det känns som att jag bara blivit en boll och jag klarar knappt att se mig själv i spegeln just nu.
Jag blir bara så arg för jag tycker inte det är fel att vara tjock. Jag tycker inte att tjock är lika med ful. Jag tycker inte att tjocka är mindre vackra, men när det kommer till mig själv så letar jag fel. Det är inte så att jag svälter mig själv, för jag älskar att äta, men jag känner mig inte fin längre. Jag har kommit ur mina träningsrutiner vilket jag försöker få tillbaka eftersom jag älskar den träningen jag gör, men utseende och vikt ger mig sådan ångest just nu.
Jag vet inte om det är så på grund av att jag genomgår en slags livkris. Kanske är det för att jag genomgår en terapi som jag aldrig gjort innan där vi verkligen går till botten med alla problem och då dras så mycket upp igen. Kanske är det för att jag håller på att förändra mig själv och mitt liv som jag mår som jag mår, för att sen kunna resa mig upp som en förbättrad version av mig själv... Oavsett vilken anledning det är till varför jag mår så här så är det väldigt jobbigt. Jag vet att det kommer bli bättre och att det bara är en dålig period både gällande ångesten kring framtiden och utseendet. Jag vet att saker löser sig, men det gäller att ångesten ska fatta det också... Jag vet ju också att vi alla genomgår kriser ibland och att det är fullt normalt, vilket gör det lite lättare faktiskt.
Vad gör ni när ni ogillar ert utseende?