Ett av mina ärligaste inlägg
Jag känner mig bara så himla ensam...
Jag känner mig som en utomjording som aldrig blir bra nog. Jag har nästan aldrig känt mig välkommen någonstans. Jag har nästan aldrig känt mig hemma någonstans för nästan vart jag än kommer så verkar jag vara osynlig. I skolan gick lärare och elever bara förbi mig och såg de mig var de elaka mot mig. Lärare såg varken mig eller mitt arbete, jag var bara luft.

Samma idag är det i vuxenlivet. Det finns några enstaka människor som verkligen bryr sig och som både skriver och umgås med mig när vi är på hockey. De frågar hur jag mår, hur allt går, de försöker göra mig till en del av gänget. Sen finns det de där människorna som går över huvudet på mig. Som hälsar på de runtomkring mig, som gör high five med de runtomkring mig, som pratar med de runtomkring mig. Fast att jag står i mitten sträcker de sig över mitt huvud för att göra high five med de bredvid mig, men inte med mig.

Om jag träffar någons kompisar så kan de hälsa lite snabbt på mig men de försöker inte göra mig till en i gänget för de pratar knappt med mig. De tittar inte på mig när de pratar och då väljer jag oftast att gå därifrån. Folk undrar om jag drar mig undan människor och ja det gör jag. Jag vill knappt träffa människor för jag är så jävla rädd. Rädd för att bli utanför och vara osynlig som jag alltid har varit för jag orkar inte utsättas för det gång på gång.

Jag minns så väl på studenten när en tjej i klassen hade köpt blommor till alla i klassen men inte till mig. Jag var den enda som inte fick en ros av henne och det gjorde så ont att stå där bredvid och se på. Det gör så ont att stå mitt i ett gäng och vara den enda som inte blir hälsad på, som faktiskt händer titt som tätt. Jag är så van att inte ens få ett svar på det jag säger för att jag verkar inte finnas.

Jag tror också att det är därför internet har blivit så viktigt för mig, för där syns jag oftast. Där blir jag bekräftad när folk läser, gillar och delar det jag skriver. Varje like, varje kommentar blir så otroligt viktig för att jag är så osynlig i vanliga livet. Jag är bara så rädd... Så ledsen. Människor kan ignorera mig så mycket tills de får reda på vem min pappa är, för då blir det ett annat ljud i skällan men då är det inte jag som står i centrum, utan då är det min pappa eller min funktionshindrade syster de pratar om.

Ibland önskar jag bara att någon kunde vara intresserad av att lära känna mig, inte för vem min far är eller för att jag har en funktionshindrad syster. Jag önskar bara att jag kunde känna mig lika värdefull och sedd som alla andra. Att människor inte går förbi mig som att jag inte existerar. Kanske är det jag som är socialt missanpassad och som inte passar in bara... Men likförbannat gör det jävligt ont!

Tack till dig som orkade läsa hela inlägget. Tack till dig som kommenterar och gillar mina inlägg. Tack till dig som faktiskt bryr dig och som finns där för mig. Tack till dig som försöker göra mig till en i gänget och som ser mig. Tack till dig som gillar mig och älskar mig trots mina brister. Utan er hade jag aldrig pallat... ♥

#1 - Nathalie

Så ledsamt att läsa, särskilt det där med rosen 😓 Jag känner igen mig mycket i det du skriver. Det är fruktansvärd känsla att vara så utanför! Massa kramar till dig

Svar: Ja jag håller med dig. Men tillsammans är vi starka. Kram <3
Evah Åberg

#2 - Maria

Nu blev jag ledsen när jag läste ditt inlägg. Hur kan människor vara så elaka att det inte hälsar eller pratar med dig. Usch för sådana människor... Hur vore det om de människorna tog sig tid att lärde känna dig istället för att nonchalera dig...
Sköt om Dig! Kram

Svar: Jag håller med dig... Kram <3
Evah Åberg

#3 - Josefin

Jag förstår precis vad du menar, du är inte ensam!
Men sen har jag lärt mig att det finns människor som vill lära känna men som inte vågar för att de sedan kanske blir avvisade. Folk som ser upp till dig som inte vågar ta första steget :)

Haha det blev ganska rörigt, men jag hoppas att du förstår!

Sen tycker jag att de människor som gör så mot dig, det är dem som går miste om något!

Kram Josefin

Svar: Ja det har du nog rätt i :) Tack för din omtanke. Kram <3
Evah Åberg

#4 - Lars Gustafsson

Men kära Eva Överraskande att en personlighet som dig känner sig osynlig. Ofattbart tycker jag. Men givetvis så uppenbarligen så har du känt dig osynlig och även numera. Måste vara en hemsk känsla. Jag kan inte påminna mig jag har känt mig så. Ok men du ska veta att du är en klart synlig härlig tjej som berör mig jättemycket och dessutom är Frölunda Indians fan,

Svar: Det är en jobbig känsla, verkligen. Tack så mycket, dina ord värmer! :)
Evah Åberg

#5 - Abra

Som om du beskriver mitt liv, hela mitt liv.

Svar: Det är hemskt :/ <3
Evah Åberg

#6 - Sofia

Fina Evah, känner igen mig i mycket av det du skriver, och även fast vi inte känner varandra så finns jag alltid här för dig om det är något. Jag hade verkligen velat lära känna dig för den du är, synd bara att vi bor så långt ifrån varandra <3

Svar: Tack för dina fina ord :)
Evah Åberg

#7 - Jesse Sarvak

Nu blev jag ledsen när jag läste ditt inlägg. Jag har aldrig träffat dig men utav chattarna där vi har pratat så är slutsatsen att du är världens härligaste, underbaraste person som jag gärna vill lära känna mer och bättre. Du vet vart jag finns om du behöver prata <3

Jag känner igen mig så mycket i detta inlägget, Jag ser upp till dig! Du är en av mina förebilder <3 Kram fina Evah! <3

Svar: Åh tack fina vännen, det värmer verkligen <3
Evah Åberg

#8 - npfmorsan

Det gör ont i mig att läsa detta. Fy vad elaka människor kan vara 😔 men har oxå blivit utsatt av detta på sett och vis..finns nämligen vuxna människor som pratar bakom rygg och sticker kniven i ryggen!! Men jag hoppas o tror på karma. Stor kram ❤

Svar: Usch vad hemskt, så tråkigt när vuxna människor inte kan bete sig. :/ Kram!
Evah Åberg