Jag är en introvert person. Det innebär inte att jag ogillar människor eller inte kan vara social.
Det innebär bara att jag behöver återhämtning efter att ha umgåtts med människor. Man kan säga så enkelt som att extroverta personer hämtar kraft när de umgås med andra medan introverta hämtar kraft när de är själva.
Jag kan umgås med min familj och min pojkvän hur mycket som helst, men utomstående människor tar enormt mycket på mina krafter. Jag kan ha väldigt svårt att ta initiativ själv när jag är i en grupp och måste många gånger därför bli inbjuden för att våga ta plats. När människor visar att de vill ha mig där och bjuder in mig till samtal då kan jag blomma ut och våga vara mig själv.
Jag kan till och med ha svårt att ta initiativ till att ringa min pojkvän eller att ta honom i hand på stan. Det är inte för att jag inte vill ringa eller hålla hans hand, det är bara att jag är rädd för att vara jobbig och bli dömd. Jag har blivit matad så många gånger med att jag är jobbig så därför drar jag mig lätt undan istället. Detta är dock något jag jobbar med varje dag för att jag vill kunna ta initiativ till att starta saker också.
Jag har varit i Skåne sen i söndags hos min pojkväns bror och hans familj. Trots min introverta personlighet och min ångest så har det gått otroligt bra. Jag hade en dipp i måndags och behövde återhämta mig så jag gick och la mig på rummet och var där hela kvällen. Jag trivs jättebra här och kan verkligen vara mig själv, även de stunder jag sjunker in i mig själv och behöver gå undan eller bara sitta tyst och lyssna för att jag behöver hämta krafter. Det viktigaste är att umgås med personer som respekterar ens personlighet och inte tar illa upp för att man ibland behöver gå undan. Jag lär mig och jag utvecklas varje dag och även om jag aldrig kommer bli en extrovert person så vinner jag mer och mer över min ångest och vågar be om ensamtid när jag behöver det.
19 kommentar(er)
