Någon mer som är som mig??

Jag är en känslomänniska... Jag känner så mycket, hela tiden.
Jag och Dennis bestämde ju för någon månad sen att vi skulle hyra stuga till vår 1-årsdag och ända sen dess har jag sett fram emot det så himla mycket. Jag har längtat och längtat. När dagen väl är inne så tycker jag tiden går så fort att jag får lite panik. Helt plötsligt är ju det jag sett fram emot så mycket slut och man kommer tillbaka till vardagen igen.

Det ger mig lite panik faktiskt och det kvittar om det gäller julafton, vår 1-årsdag, semester eller något annat jag sett fram emot. När det är över så blir jag så otroligt ledsen så jag bara gråter och gråter. Igår när vi kom hem så var jag så känslig och kunde verkligen inte sluta gråta, för jag tänkte på att det var över nu. Jag förstår inte varför det blir så här... Det känns som mitt liv tar slut efter jag gjort något roligt. Istället för att se tillbaka på det med glädje så är jag ledsen för att det redan är slut och att jag inte kan komma tillbaka till det ögonblicket...

Dennis ville att jag skulle öppna paket redan på morgonen på vår 1-årsdag men jag ville vänta för jag ville ha något att se fram emot senare under dagen, för öppnar jag dem med en gång så är det ju redan över liksom... Det är så viktigt för mig att ha något att se fram emot hela tiden och jag vet inte varför...

Det är som att jag ser fram emot saker så mycket och känner sådan stor kärlek att det gör ont i hela kroppen på något vis. Det gör ont att behöva säga hejdå till Dennis när han ska åka hem. Det gör ont att komma hem till vardagen igen när jag vet att vi inte är sambos. Jag vet ju att det kommer komma fler fina ögonblick med årsdagar, jul, födelsedagar och semestrar men ändå blir det så jobbigt efter varje avslut. Jag tror att det kan bero på att jag har ganska lite att se fram emot. Mina dagar ser oftast likadana ut och jag gör inte mycket egentligen. Jag är oftast i mitt hem liksom och då blir det så skönt att få göra annat, oavsett om det är att fira en födelsedag eller hyra stuga för det blir ändå något annat än det gamla vanliga...

Snälla, säg att någon mer är som mig? Blir tokig av att ha det så här och vet inte hur jag ska göra för att hantera ledsamheten som kommer efteråt.


Vår 1årsdag i stugan

Åh vilka underbara dagar jag har haft alltså! I onsdags åkte jag och Dennis iväg till Mörudden i Skoghall för att hyra stuga. Stugan var mysig och låg precis vid vattnet. Det fanns kök, toalett, sovrum och vardagsrum. Vi bäddade ut bäddsoffan och sov i den istället då man hade tv och allt där också.

Igår firade vi ett år tillsammans och vi skulle egentligen laga fläskfilé med potatisgratäng, men det fanns ingen ugn i stugan så vi köpte faktiskt pizza istället och spelade lite spel. Vi var också in till Karlstad och gick runt lite i butiker och fikade på espresso house. Det har varit dåligt väder hela tiden så blev varken bada, grilla eller sitta ute på verrandan så man fick göra det bästa av situationen och spela spel och se film. Oavsett så har det varit jättemysigt.

Jag fick så fina presenter av honom som ni kan se nedanför. Det var också födelsedagspresenter eftersom jag fyllde år i söndags. Pusslet med bilden av oss och armbandet med vårt datum fick han av mig, samt att han fick pengar till en tatuering som han tänkt göra framöver. Nu har vi kommit hem igen och jag längtar redan tillbaka då det varit så otroligt mysigt. Jag är superglad över denna tiden och alla saker jag fått. Jag blev mest glad över örhängena och halsbandet med våra namn på, sååå fint! ❤ 


 
 
 
 
 
 



 
 
 




 

Till min kära

Tänk att vi varit tillsammans i ett år nu.
Kommer du ihåg första gången vi pratade i telefon? Vi pratade i flera timmar och plötsligt hade klockan slagit 04.00 och du skulle börja jobba 06.45. Vi fick tvinga oss till att lägga på för att du skulle få nån timmes sömn i alla fall. 
Jag minns första gången jag träffade dig. Det var den 2:a juni 2017. När du kom innanför min dörr så tyckte jag att du var så jävla snygg! Du hade en grå tröja med en frölundaindian på, en frölundakeps och rosa solglasögon. Det kändes som vi hade känt varandra i flera år redan från första stund.

Att du inte försökte ragga så mycket utan la bollen hos mig men ändå visade ett intresse av mig som person gjorde att jag föll för dig direkt, vilket du förmodligen märkte eftersom jag ville få dig att sova kvar hos mig första träffen.
Jag minns fortfarande första gången du sa att du var kär i mig. Jag minns fortfarande första gången du sa att du älskade mig och jag blir tårögd när jag tänker på det. Jag blir bara så himla fylld av känslor när jag tänker på den lyckan jag kände när du för första gången sa att du älskar mig.


Jag har aldrig träffat någon som dig. Jag har aldrig känt mig hemma någonstans, men med dig gör jag det. Jag har utvecklats så mycket som person sen jag träffade dig och med dig vill jag kämpa. Jag hittar en inre kraft när jag är med dig, du gör mig till en bättre människa. Att skriva en status i en facebookgrupp är nog det bästa som jag gjort, då det ledde till att du hittade mig. Du är inte bara min pojkvän, du är också min bästa vän, mitt allt. Tack för att du finns i mitt liv och jag hoppas på att vi får många fler år tillsammans. Jag bara känner i hela min kropp att jag har hittat rätt. Jag älskar dig till månen och tillbaka! 💘


Blombud från Dennis

 

Alltså, har jag världens bästa pojkvän? - Svar ja! 😍
Jag fyllde 27 år igår, men eftersom Dennis jobbade så fick jag dessa blommor med bud idag istället med ett fint kort till. Åh vad glad jag blev för detta! Vi ska fira mig på fredag istället då det passade bättre för hela familjen så det ska bli jättemysigt. 😊 Fan vad jag älskar denna mannen alltså! Jag är så lycklig med honom att det känns som jag ska spricka...

Hur jag hanterar min GAD

Som jag berättade i mitt förra inlägg så lider jag av katastroftankar. De tillhör min diagnos generaliserat ångestsyndrom och nu tänkte jag berätta lite mer om hur det det påverkar mig och hur jag hanterar den.

Generaliserat ångestsyndrom (GAD) innebär att man i stort sett konstant känner oro och ångest. Man går i ett konstant beredskapsläge och förbereder sig på det värsta tänkbara. Jag kan oroa mig allt ifrån att telefonen ska gå sönder till att jag ska dö i cancer till att jag ska bli lämnad och ensam. När oron sätter fart så mal tankarna i en evighet känns det som. Jag spinner iväg så långt i mina tankar och jag försöker liksom hitta lösningar och utvägar på problem som inte ens finns än.

Exempel: Jag oroar mig för att min telefon ska gå sönder när jag reser bort. Då kollar jag upp närmsta teknikaffär dit jag ska resa, vad jag ska ha för telefon och förbereder för att den ska gå sönder. Jag är så långt borta i tanken och har försökt lösa ett problem som inte ens finns och det är något jag inte kan släppa. Om jag börjar oroa mig för en knöl i bröstet så tror jag att jag har cancer och försöker googla upp allt och min ångest säger åt mig att jag kommer dö redan imorgon.

Som jag nämnde i mitt förra inlägg så ska jag enligt min terapeut inte tänka tröstetankar (positiva tankar) i sådana här scenarion. Tröstetankar kan då vara att jag har råd att köpa en ny telefon om min går sönder, att saker och ting kommer att lösa sig eller hur trovärdigt är det att knölen i bröstet är cancer för det hjälper inte mig. För mig är det trovärdigt att det kommer hända, för min ångest säger åt mig det. Det matar bara min ångest mer för att jag ger den uppmärksamhet genom att försöka ersätta den med positiva tankar. Exakt som en katt kommer tillbaka om den får mat så gör även min ångest det. Däremot när jag bara tänker: "JAG BRYR MIG INTE!" när katastroftankarna kommer så kommer till slut ångesten också avta för att den inte får någon föda.

För ärligt talat, varför ska jag bry mig idag om min telefon kanske går sönder nästa år? Eller om jag råkar ut för en bilolycka år 2030? Eller om jag blir lämnad och ensam imorgon? Jag kan ju ändå inte göra något åt det IDAG ändå. Jag kan inte lösa problem som inte finns. I och med att mina tankar spinner iväg så långt när katastroftankarna sätter igång så lever jag inte i nuet. Jag tar inte vara på det jag har eftersom jag är så orolig för att förlora det i framtiden. Men jag håller på att sätta stopp för mina katastroftankar nu genom att tänka: JAG BRYR MIG INTE när de kommer för varför ska jag bry mig eller försöka tänka positivt? De är ju ändå bara tankar. Ångest är bara ångest och jag behöver ju faktiskt inte bry mig om allt.

 

Jag är min egen största fiende

Min allra största fiende är jag själv...
Jag känner mig lätt värdelös. Jag tvivlar på mig själv ofta och mina katastroftankar säger ofta åt mig att allt kommer gå åt helvete... Jag förbereder mig ofta på det värsta för att jag är van att saker brukar skita sig, trots att jag vet att det oftast löser sig till det bättre i slutändan ändå. Jag tvivlar många gånger på det mesta. Om jag är värd att älskas, om jag är bra nog, om jag kan något. Om jag kommer få en bra framtid. Om jag faktiskt duger som jag är. Det finns så himla mycket tvivel i mitt huvud. Jag har svårt att vara lycklig här och nu för att jag oroar mig så för vad som kan hända.

Tänk om jag kommer misslyckas.
Tänk om jag blir ersatt av någon bättre.
Tänk om jag blir lämnad och ensam.
Tänk om jag inte är bra nog.
Tänk om min framtid blir kass.

Istället för att leva här och nu och vara lycklig för det jag har så ältar jag katastroftankar som kanske händer i framtiden. Det här är bara så jävla dumt, men det är lättare sagt än gjort att ta sig ur dem. Dessa saker kanske aldrig händer och ändå sitter jag här år efter år och oroar mig för något som KANSKE händer... Vet ni hur trött jag blir på dessa fucking tankarna?

Det jag försöker göra när dessa tankarna kommer är att tänka: "JAG BRYR MIG INTE!" Min terapeut säger att jag inte ska ersätta den negativa tanken med en tröstetanke, alltså en positiv tanke för det matar bara min ångest mer. För att komma ur det måste jag tänka att jag inte bryr mig och inte lägga någon vikt vid tankarna för tankar är just bara tankar. Tankar behöver inte vara sanna och därför får jag heller inte lägga så mycket energi på dem. Men det är oerhört svårt och en ständig kamp att bemöta dessa tankar på rätt sätt utan att slås ned av dem.

Om du lider av katastroftankar eller oro av något slag, hur hanterar du det?

 

Svag om man lider av psykisk ohälsa?

Psykisk ohälsa är något som många tror bara drabbar svaga människor. Detta är en fördom som funnits väldigt länge och det kommer nog ta lång tid innan den försvinner, för det är inte så. Psykisk ohälsa kan drabba vem som helst, när som helst. Oavsett kön, yrke, läggning, ekonomi eller status.

Jag ska dra en metafor som förhoppningsvis kanske kan få fler att förstå.
Jag har länge varit väldigt vig. Jag har kunnat gå ned i både split och spagat och har bara kört på med stretching för det har fungerat. Min kropp har gått med på det, men en dag kände jag en enorm smärta i mitt vänster lår. Det hela blev värre och värre och till slut kunde jag inte stretcha alls och jag fick söka hjälp hos en fysioterapeut (sjukgymnast). Min kropp sa helt plötsligt nej.

Det här innebär inte att jag aldrig varit vig. Det här innebär heller inte att min kropp är svag eller dålig på något sätt. Det innebär bara att jag har kört på för hårt utan att faktiskt tänka på konsekvenserna. Exakt så är det med psykisk ohälsa också. Det innebär inte att man är svag eller att man är dålig, det innebär bara att ens hjärna upplevt för mycket utan att hinna varva ned, utan att hinna pusta ut och smälta allt.

Hjärnan behöver också vila och tar man sig inte tid för att varva ned, slappna av och faktiskt bearbeta saker man varit med om så kan det resultera i psykisk ohälsa oavsett om man är "en vanlig människa" eller kungen. Man är inte svag för att man lider av psykisk ohälsa, för det krävs en enorm styrka för att orka resa sig varje dag. Därför är vi som kämpar mot psykisk ohälsa riktiga krigare och inget annat!


Att lära pojkar våld dödar


"Det kommer inte finnas några riktiga män längre..."
"Så blir det när man uppfostras av feminister... Alla vettiga män försvinner!"
"Usch vart är världen på väg? Det "killar" håller på med idag är tjejsaker. Män ska vara män och kvinnor ska vara kvinnor! Jävla fjollor!"

Jag hittade den här bilden på facebook för ett tag sen och kommentarerna här ovanför är ett fåtal av alla skrämmande kommentarer jag läste. Det väcks så mycket tankar i mig när jag ser denna bild och dessa kommentarer. Riktiga män lär sig alltså att kriga, döda och använda våld. Och gillar man inte våld och krig så är man en fjolla...

Hur kan det vara bättre att lära pojkar att kriga, döda och bruka våld än att lära dem vikten av att få vara sig själva? Vikten av att uppfostras till bra män som tar ansvar för hem och familj. Som bryr sig om sina medmänniskor och som vågar gå sin egen väg. Hur kan det vara bättre att lära pojkar att bruka våld än att vara en bra make och far? Vi lever faktiskt på år 2018, ändå ses så kallade "tjejgrejer" som sämre än våld och krig. För våld och krig är manligt och manligt är bra.

Vad bestämmer vad som är en riktig man och en riktig kvinna? På 1600-talet sminkade sig även män. Män har genom historien burit både smink, klackskor, klänningar och nattlinnen. Om det fungerade på den tiden, varför är det då så hemskt år 2018 att män väljer att göra så kallade "tjejsaker"? Smink är inte bara för tjejer, samma som teknik inte bara är för män.

Jag kommer i alla fall vilja lära mina framtida barn att de får vara exakt hur de vill vara så länge de inte skadar sig själva eller någon annan. Ens kön bestämmer inte ens intressen, vad man är bra på eller hur man ska klä sig för ens kön kan inte prata. Däremot bestämmer varje individ hur den vill vara och vill en kille sminka sig så ska han fan få göra det utan att någon ska lägga sig i, för smink dödar inte. Det gör däremot våld och krig!

Ett år sen du togs ifrån oss

Tänk Anna, att det redan är ett år sen du plötsligt försvann ifrån oss...
Var till din grav i tisdags och satte rosor och ett hjärta hos dig för att visa att jag fortfarande bryr mig om dig.
Jag satt för ett tag sen och letade igenom lite meddelanden som vi skrivit och började tänka på alla minnen vi har. Kommer du ihåg när vi var på Sven-Ingvars på sandgrundsudden? Det måste ha varit 2006. Jag minns till och med vad vi hade på oss och att det regnade som tusan så vi trodde inte att vi skulle kunna komma dit.

Jag minns när jag fyllde 16 år och du gav mig en röd t-shirt med vit text där det stod: "Evah & Anna för alltid" på. Eller när du gav mig en egengjord tavla med bilder på oss och massor av fina texter om mig. Det här betydde så otroligt mycket för mig. Vi har haft så många fina minnen ihop och du var den bästa kompis jag någonsin haft. Ingen har stått mig så nära som du gjorde de åren vi umgicks.

Jag kommer alltid sakna dig och att du togs ifrån oss på ett sådant hemskt sätt kommer alltid att göra ont. Även om vi inte hade samma kontakt på senare år så kommer du alltid betyda enormt mycket för mig. Jag hoppas att du har det bra där du är nu och att du funnit frid. ❤

 


Sexuella övergrepp förminskas dagligen


Alltså jag är så jävla trött på att sexuella övergrepp ständigt förminskas.
"Detta är ju bara ett skämt!" kanske du tänker nu när du läser detta inlägg. Men HUR kan det vara ett skämt för ett offer som råkat ut för sexuella övergrepp att ständigt förminskas? Att ständigt ifrågasättas och skuldsättas? Att ständigt behöva kriga mot samhället för att tas på allvar och faktiskt slippa råka ut för sexuella övergrepp som sker DAGLIGEN över hela världen.

Denna banderoll skapades av några elever på Upplands-Brogymnasiet i Stockholm inför studenten och varje år skapar elever (särskilt manliga) kvinnokränkande studentskyltar. Är inte bara det ett tecken på att så många män faktiskt är okej med sexuella övergrepp?
Du som tycker att detta bara är ett skämt kanske tänker nu att man behöver inte vara okej med en sak bara för att man skämtar om det och att vi som tar illa upp ska skaffa oss lite humor istället.

Men jag ska ta ett exempel så du kanske förstår lite bättre.
Du blir påkörd och föraren smiter. Du får men för livet av detta, både psykiskt och fysiskt men du får dagligen får du höra att du får skylla dig själv för du uppmanade förmodligen föraren att köra på dig. Du blir ständigt förminskad med att du bara försökte få uppmärksamhet och att om du inte hade gått på den gatan så hade du sluppit bli påkörd. Dina vänner, din partner, dina föräldrar, din arbetsgivare tycker att du bara överdriver och tycker att det är en bagatell, något som du bara överdriver för att du vill stå i fokus en stund. Hur skulle detta kännas för dig? Skulle du tänka då att det bara är ett skämt när så många människor ständigt hånar olyckan du råkade ut för och försvarar föraren istället för dig? - Om inte, varför skulle jag som våldtäktsoffer vilja bli förminskad och hånad?

Sexuella övergrepp är något män utsätter kvinnor för DAGLIGEN över hela världen och när det inte tas på allvar så kommer det tyvärr fortsätta. Oavsett om det är en hand på rumpan på krogen så ÄR det ett övergrepp. För så länge personen inte gett medgivande till att du tar på personen så ÄR det över gränsen. Ju mer män som blir medvetna om vad som faktiskt är ett övergrepp och trakasserier och faktiskt engagerar sig i dessa frågor så kan vi också minska risken att bli utsatt. Vi har alla ett ansvar för varandra. En dag kan det bli du själv, din mamma eller din dotter som utsätts och vill du minska den risken så ta ditt ansvar och faktiskt engagera dig i dessa frågor, oavsett vilket kön du tillhör, för det är vår förbannade plikt som medmänniskor!

Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...